Ett högt pris för normbryterskan

Böcker
Foto: Norstedts
Ida Bäckmann, 1867–1950, tillhörde en sort som hade svårt att anpassa sig. Hon hade en intensiv personlighet, alltför intensiv för väldigt många med auktorisation på den goda smaken.
Foto: Norstedts
[BOK] Den umbärliga
Författare: Sigrid Combüchen
Norstedts förlag 2013, pocket 2015

Gustaf Fröding var Mannen. Nationalskalden. Bilderna av honom i sjuksängen, trasig, ångestriden, har betraktats som överjordiska. En gammal krigare som ser inåt.

Frödings ungdom begicks på 1880-talet i Uppsalas manliga studentkretsar, det var mycket att leva upp till, men kapitlet kvinnor och hur de skulle behandlas och betraktas och hur längtan skulle sublimeras med hjälp av prostituerade som institution (går att läsa om på ett gripande sätt i Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, 2009) blev svårt att jonglera med.

Att skilja på kärleken till höga och låga kvinnor, som var så viktigt, behärskade han inte i längden. Han blev så småningom sjuk. Rättegången kring hans erotiska dikt ”En morgondröm” bidrog till erosionen.

På hospitalet mötte han uppoffrande kvinnor, en av dem som dök upp på en resa var Ida Bäckmann, ”kvinnan med litteraturens sämsta rykte”, som hon skulle komma att kallas.
Sigrid Combüchens bok Den umbärliga, om Ida Bäckmann är en riktig diamant, en skarpslipad sådan.

Biografin fick goda recensioner och väckte ett brinnande intresse när den utgavs 2014 men kanske aldrig blev läst då, men fått en renässans i och med pocketutgivningen i höstas.

Liksom Johan Cullbergs och Björn Sahlins bok Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof (2015) och Karin Johannissons Den sårade divan (2015) berättas om kvinnor och män kring förra sekelskiftet som bröts ned av bland annat svårigheter att ödmjuka sig och fylla de roller som krävdes av dem för att få tillhöra de ”höga”.

Hon var helt enkelt en kvinna som vägrade veta sin plats. Och ett av hennes värsta fel var att hon inte var behagligt liten och söt och ändå krävde att få uttrycka sin lust – så pinsam!

Varför är dessa kammardramer, över 100 år gamla, så fascinerande och berörande i dag? Jo, naturligtvis för att de är grund till det moderna samhälle som byggdes för vår samtid, och som rör genus och status – och skammen att misslyckas.

Ida Bäckmann, 1867–1950, tillhörde en sort som hade svårt att anpassa sig. Hon hade en intensiv personlighet, alltför intensiv för väldigt många med auktorisation på den goda smaken. Hon var helt enkelt en kvinna som vägrade veta sin plats. Och ett av hennes värsta fel var att hon inte var behagligt liten och söt och ändå krävde att få uttrycka sin lust – så pinsam!

Bäckmann var en bonddotter med litterära ambitioner, sugen på att insupa närhet till de stora på dåtidens kulturella parnass. Hon utbildade sig till lärarinna och var föreståndare för flera skolor fram till 1890, men hade större planer.

Under åtta år umgicks hon med skalden Gustaf Fröding, han först motvilligt men allt mer beroende av hennes kärlek som kallats påflugen, trånande, forcerad, tragisk. Frödings syster Cecilia skrev 1908: ”Hon är en obehaglig människa, just lik en vampyr”.

Ida Bäckmann tvingades bort av hans släkt och läkare när Fröding slutligen friade. Hennes sorg, bitterhet och ilska eldades på av till och från-vännen Selma Lagerlöf som lovade skriva förord till Bäckmanns planerade minnesbok över skalden och parets relation – men som fegade ur, också den stora akademiledamoten var beroende av det allmänna omdömet.

Boken kom ut 2013, bara två år efter nationalskaldens död, och blev skandal eftersom hon inte drog sig för att skildra hans alkoholism och sinnessjukdom.

Som reporter reste Ida Bäckmann ut på stora strapatser i bland annat Ryssland, Sydamerika och Sydafrika, Combüchens beskrivningar av det tidiga 1900-talets Europa genom den frimodiga Bäckmann är fascinerande.

Men i Sverige var hon skandaliserad och förtalades i decennier. När hon fick sin upprättelse med Lagerlöfs förord i en starkt reviderade upplaga av Frödingboken 1940 gnagde bitterheten fortfarande. Som sjuttioåring köpte hon en gård i Bergslagen och avled tio år senare, 1950.

Combüchen har inte bara gjort en stor insats i att återuppväcka Bäckmanns livsöde, själva språket griper tag från första sidan och skapar intresse för en kvinna som gick sin egen väg. Om det innebar ett större offer än det var värt undrar man över oavbrutet men förmodligen ställde sig Ida Bäckmann inte ens frågan.