Varierande värden på liv

Krönika
Cecilia_Hoglund_2_NY-frilagd
Cecilia Höglund.

Tänk er en situation där en maskerad lynchmobb driven av klasshat drar runt på gatorna runt Stureplan för att misshandla förmögna. Tänk er sedan att de skulle motivera misshandeln med att de hade hört att förmögna människor undviker att betala skatt och därigenom kostar samhället enorma summor pengar. Tänk er ett annat scenario där folk bränner ned nolltaxerares villor, eller hemmen på Lundsberg. Att polisens reaktion sedan vore att be de boende hålla sig inomhus på grund av ”en generell hotbild”.

Kan ni se Löfven och Batra sida vid sida talandes om att stå enade mot terrorism? Kan ni föreställa er omfattningen av kriskommisioner och extra tillsatta medel för att stävja en sådan utveckling? Vet ni vad, jag skulle förstå de reaktionerna i ett sådant läge. Vad jag inte kan förstå är hur de reaktionerna uteblir nu när det verkligen sker.

De som drabbas är såklart inte skatteflyktingar utan de som flyr för sina liv. Jag kan verkligen inte förstå varför det inte inrättas kriskommissioner och varför inte de olika partierna går ut i gemensamma uttalanden och adresserar den fruktansvärda utvecklingen vi ser.

Visst, jag förstår ju också hur det måste vara bekvämt att ha en grupp att skylla nedskärningar på. Jag förstår hur det politiskt är så mycket bekvämare att gå ut och tala om andrum och stängda gränser och sedan låtsas som att man inte bidrar till vad som sker på gatorna.

Det är ju så mycket jobbigare att prata skatteflykt, miljon­bonusar och ökade vinstuttag. För att inte tala om hur man ska handskas med att en genomsnittlig familj i Danderyd får över 7 000 i månaden i skattebidrag, genom exempelvis Rut och Rot, medan folk som flyr för sina liv ska skuldbeläggas som kostnader innan de ens hinner ta sig över gränsen.

Den ena är flykting och förtjänar intet, den andra bor i villa och ska få allt. Värdet på deras liv mäts upp på tidningssidorna,
i Säpos riskbedömning, vid ett direktörsbord och på partiernas strategimöten. Så jag ska inte spela naiv. Visst förstår jag, men jag vill inte förstå. Jag vill aldrig kunna förstå hur man kan fortsätta att vara medlem i ett parti som i sin iver att samla röster går med på att devalvera människors värde. Jag vill aldrig bli den sortens människa som förstår hur man kan rationalisera bort grundläggande solidaritet.

När rasismen och cynismen håller sitt fäste i riksdagen får vi fortsätta att söka oss utanför dess väggar för att finna ljusglimtarna i samhället. Så tänk er i stället ett scenario där människor fortsätter att öppna sina hem, där folk går ihop i lokala initiativ för att välkomna nya medborgare, där vi försvarar varandra och driver på för att låta folk få stanna.

Lika väl som nedbrända boenden så är de handlingarna verkliga. Bland oss frodas en solidaritet som det krävs mer än lynchmobbar och uppgivna politiker för att ta kål på. Så för att vi ska fortsätta orka kämpa så är det ett sådant scenario som vi behöver tänka oss. Vi är fortfarande fler och vi är fortfarande starkare. Det är först när vi glömmer det som vi förlorar.