Det stora misslyckandet

När kändissexologen Katerina Janouch går ut och applåderar fredagens lynchmobb med hemmasnickrade kvinnofridsargument är det, om än en motbjudande kuriositet, också ett tecken i tiden. Vad som står klart är vilket stort misslyckande allt detta är, på flera plan.

Ledare
”Folkets demonstration”, Norrmalmstorg i Stockholm i lördags.
Foto: Marcus Ericsson/TT

Förra fredagen samlades en mobb av organiserade nazister och medlemmar i fotbollssupporterfirmor och gick till våldsam attack mot personer med mörk hud- och hårnyans i Stockholms innerstad. Förevändningen var att, enligt ett citat från det flygblad som delades ut på platsen, ”markera mot de nordafrikanska ’gatubarnen’ som härjar runt om huvudstadens centralstation”.

Dagen därpå samlades idémässigt likartade, och i stor utsträckning överlappande, grupperingar vid Norrmalmstorg några kvarter därifrån för en ”Folkets demonstration”. Samlingen arrangerades av en sverigedemokratisk politiker, men många ur Nordisk ungdom och andra nazistiska och högerradikala organisationer slöt upp.

Situationen är på många sätt ytterst oroande. Nazistiska grupperingar utgör ett direkt fysiskt hot – i vissa fall livsfara – för de personer som de utnämnt till sina måltavlor. Och fastän de våldsamma nazistgrupperingarna fortfarande bara står för en liten del av den i sig väldigt oroande högerradikala väckelse som pågår är det talande att de nu upplever att de surfar på en samhällsvåg som bär dem. Bär dem att åter ge sig ut och slåss i stor skala på gatorna, bär dem att bygga nya allianser inom och runtom den främlingsfientliga radikalhögermiljön.

När kändissexologen Katerina Janouch går ut och applåderar fredagens lynchmobb med hemmasnickrade kvinnofridsargument är det, om än en motbjudande kuriositet, också ett tecken i tiden.

Det är också tydligt hur de nya högeraktivisterna funnit förankringspunkter i föreställningar som stora samhällsgrupper är beredda att skriva under på: att gatumiljön skulle bli allt otryggare, att grupper av invandrarungdomar skulle utgöra ett akut hot mot kvinnors säkerhet, att samhällets institutioner skulle eroderas under trycket utifrån. När kändissexologen Katerina Janouch går ut och applåderar fredagens lynchmobb med hemmasnickrade kvinnofridsargument är det, om än en motbjudande kuriositet, också ett tecken i tiden.

Vad som står klart är vilket stort misslyckande allt detta är, på flera plan. Vi har en regering som misslyckats med att – eller helt enkelt inte velat – förvalta den idé- och handlingsmässiga kraftinjektionen från den största folkliga flyktinghjälprörelse vårt land sett på flera år, och som i stället bara några månader senare går Sverige­demokraterna och radikalhögern till mötes och täpper till landets gränser. Resultatet: en mental bekräftelse för alla invandringsmotståndare att de hela tiden haft rätten på sin sida, att de är det avantgarde som förr eller senare kommer att få pk-eliten på fall.

Vi har dessutom en progressiv rörelse som i mångt och mycket står och stampar när det gäller att nå ut till bredare lager med sin problemformulering. Det är ingalunda antirasisternas ”fel” att det ser ut som det gör, och det går inte att slå ned på de människor som faktiskt sliter för att mobilisera ett motstånd. Men vi får inte förneka i hur hög grad vi hittills misslyckats.

Högerradikalerna har på ett dunkelt sätt kunnat monopolisera uppstickarrollen och framställa sig som ”sannings­sägare” som slår underifrån. Detta trots att det är de progressiva som borde kunna lägga fram underifrån­sanningarna som ”ingen talar högt om”: en extremt orättvis ägarstruktur och resursfördelning mellan rik och fattig, en systematisk samhällelig underordning av kvinnor, en skriande global ojämlikhet.

Med alla dessa insikter på sin sida är det i rådande samtalsklimat ändå de progressiva som allt som oftast reduceras till ”åsiktspoliser” och ”etablissemang” som vägrar se ”verkligheten”.

Vi måste åter­erövra vår roll som en stridbar, solidarisk och folklig underifrånkraft. Om inte är vi riktigt illa ute.