Vem får bli min arbetsköpare?

Intro
Andréa Hillgren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Första dagen som praktikant på Arbetaren. Första dagen ute i fält och förnöjt blickar jag tillbaka på de gångna åren, fyllda av kurslitteratur som jag förhoppningsvis aldrig mer behöver bläddra i.

Men inte är det säkert. Branschen är osäker och när Journalistförbundet föreläste på Uppsala universitet gav de oss studenter rådet att sätta oss in i livet som frilansare. Att kolla upp pension, avtal, villkor, F-skatt och att kunna leverera klockrena reportage med text och bild på rekordtid.

Det kommer att bli knapert, säger de. ”Men man får ju fördel i möjligheten att lägga upp och fördela sin arbetstid som man vill”. Samtidigt gick svenska medier med miljardvinster förra året; de stora tidningarnas pappers- och webbaserade upplagor blomstrar, särskilt annonsutrymmena.

I den fällan får vi inte gå, sägs det av äldre branschkunniga, där lyfts direkt ett varnande finger. Att bli kommunikatör och skriva textbaserad reklam är att bli utestängd från medie­rummet på obestämd tid. Samtidigt är det där den säkra framtiden ligger, hos företag som sponsrar svensk media som från början sades syfta till att vara oberoende av makten.

I dagens läge kan du snart inte längre direkt avgöra vad som är en företagssponsring, skriven av en skicklig kommunikatör, och vad som faktiskt är granskande journalistik.

Men vilket enat ”media” finns där egentligen att tala om längre? Vad är ”seriös” media i dagens läge? Vem får bli min arbetsköpare och vem får det inte, när min förmodade framtid som frilansare tar sin början?

Jag lyssnar på äldre journalister som talar om ”den gamla goda tiden” när samtliga satt på den redaktion få fristående tidningar
i dag har råd att finansiera.

Nu är vi på väg mot ett digitalt universum, snart även Arbetaren, och snart behöver jag aldrig skaka hand med mina arbetsköpare när vi på sin höjd skypar med varandra. I en bransch där pengarna vandrar från att betala de kritiska maktgranskarna, även kallade journalister, in i ekorrhjulet marknaden där allt fler företag vill tjäna sig en hacka på journalistiskt arbete.

Snart kan vi knappast anklaga den enskilde när hen inte längre kan svara på om tjänsten är som kommunikatör eller fristående journalist i den digitala tidsålder där du som skribent ska kunna leverera vad som helst till vem som helst.