Pastor Rosling skramlade tomt

All kollektiv extas, allt tal om svenskarnas godhet och moral, alla dessa löjliga powerpoints, all ”folklig” svengelska – känns inte dessa saker helt plötsligt ganska substanslösa?

Krönika
Malcom
Malcom Kyeyune.

”Where have all the good men gone, and where are all the gods? Where’s the streetwise Hercules to fight the rising odds?”

Hur många människor kan ärligt talat säga att de aldrig någonsin kommit på sig själva med att vilja sjunga med till raderna i Bonnie Tylers bevingade ”Holding Out for a Hero”? Längtan efter en hjälte är väl om något en känsla många människor kan instämma i, och speciellt då i tider som dessa.

Och det är just på sistone som undertecknad haft skäl att fundera kring ett ytterst modernt hjälteskap, nämligen det som sedan en tid tillbaka kommit att tillfalla Hans Rosling.

Rosling själv behöver knappast någon introduktion. Vem kan väl egentligen glömma scenerna av kollektiv extas och jubel i ett fullsatt Globen för bara ett par månader sedan?

För den som cyniskt nog trodde att det här med megakyrkor och liknande företeelser enbart gick att återfinna i Amerika torde ju Hela Sverige Skramlar för en gångs skull bevisa att det här med fördomar om människor i andra länder, det är ju faktiskt ganska dumt!

Och när pastorn själv går ut på scen och lugnt manar publiken till tystnad, och med allvarlig min till slut lyckas få tyst på de vilda ovationerna med ett anspråkslöst ”det är liksom allvarligt, va” så börjar åtminstone mina tankar att osökt leta sig till just Bonnie Tyler – ”I need a hero, I’m holding out for a hero ’til the end of the night!”

Ja, krig är nog ”liksom allvarligt”, ändå. Roslings status som rockstjärna ligger dock antagligen inte i den här sortens föga revolutionerande insikter, utan sanningen är väl att i en tid där skribent efter skribent går ut och hävdar att de knappt kan slå upp tidningen utan att bli ”mörkrädda” är rockstjärneprofessorns budskap otroligt lockande i all sin enkelhet: saker och ting blir bättre, allt kommer lösa sig, världen går (liksom?) framåt, ändå.

Detta var en berättelse som folk var desperata nog att tro på, och således så var Rosling precis den hjälte som behövdes. Att dessa berättelser i själva verket inte var mycket mer än lövtunna vaggvisor var väl något som de flesta ”mörkrädda” redan visste med sig på något plan, men kanske gick det att tro att ännu en runda stående ovationer skulle fördriva allt gnagande tvivel.

Är det någon som hört så mycket från Rosling på sistone, förresten? Åtminstone av min Facebook-vägg att döma så tycks det som om denna folkkära folkhälsorockstjärna hastigt och plötsligt fallit in i glömskans svarta hål.

Kanske har det något att göra med att det faktiskt inte blev så bra, ändå? När vardagen väl kom tillbaka visade det sig faktiskt att denna vardag inte var en där vi sansat gick hand i hand mot framtiden.

All kollektiv extas, allt tal om svenskarnas godhet och moral, alla dessa löjliga powerpoints, all ”folklig” svengelska – känns inte dessa saker helt plötsligt ganska substanslösa? Vardagen som kom bar ju faktiskt på nyår i Köln och nedtystningar kring We Are Sthlm, på politisk polarisering och börsras i VM-klass. Snopet värre, liksom.

Trots allt: många av oss känner kanske ett behov av att sjunga ikapp med Bonnie Tyler då och då. Tyvärr bör man väl fråga sig om många faktiskt förstått att det egentligen är ganska dumt att helt basera sin politik på det.