Hans filmer är studier i censur

Film
Taxi Teheran är ett trotsigt manifest för filmens makt att vittna om verkligheten.
Foto: Folkets bio

[FILM) Taxi Teheran
Regi: Jafar Panahi

Den iranske regissören Jafar Panahis karriär kan delas in i ett före och ett efter 2010.  Det året greps han – tillsammans med hustru, dotter och 15 vänner – av civilklädda poliser och fördes till det ökända Evinfängelset i Teheran. Panahi anklagades för att ha propagerat mot regimen genom att ha försökt göra en dokumentär om protestvågen efter presidentvalet 2009. Han släpptes efter ett par månader, men sattes i stället i husarrest och dömdes till 20 års yrkesförbud.

I dag får Panahi röra sig friare, men han får inte lämna landet och yrkesförbudet gäller alltjämt. Trots detta har han sedan domen hunnit göra tre filmer, inspelade i smyg. Samtliga har uppmärksammats på prestigefyllda festivaler jorden runt, allt medan tunga namn inom filmbranschen köat för att uttala sitt stöd för regissören.

Yrkesförbud och isolering har alltså inte tystat Panahi, snarare har de satt det internationella strålkastarljuset på honom. Vid filmfestivalen i Cannes i maj 2010 invaldes exempelvis den då fängslade regissören i juryn och en stol lämnades symboliskt tom för att påminna om hans frånvaro. Året därefter visade festivalen den första av hans filmer gjorda efter yrkesförbudet, dokumentären This Is Not a Film. Den ska ha smugglats ut ur Iran på ett usb-minne inbakat i en kaka; en drömhistoria för vilken pr-representant som helst.

Fram till yrkesförbudet hade Panahi, född 1960, gjort filmer i den iranska nya vågens anda, vilken kännetecknas av en poetisk realism inspirerad av den italienska neorealismen. Liksom den 20 år äldre Abbas Kiarostami, för vilken han länge jobbade som regiassistent, gjorde Panahi först filmer med barn i huvudrollerna, bland annat för att sådana filmer lättare slinker igenom censurens nät. Debuten, Den vita ballongen (1995), hyllades både i Iran och utomlands och visades länge på iransk tv varje nyårsdag.

Men när Panahi började göra filmer om vuxenvärlden kom också de öppna konflikterna med myndigheterna. Cirkeln (2000), Rött guld (2003) och Kvinnor offside (2006) blev alla förbjudna i hemlandet. När man ser dem blir man snarast förvånad över att Panahi inte fick yrkesförbud tidigare, för i dessa filmer lämnar han den poetiska realismens allegoriska omskrivningar bakom sig, till förmån för en oförskönad realism som utmynnar i en direkt kritik av kvinnoförtrycket och klassklyftorna i det moderna Iran.

Yrkesförbudet tvingade fram ett ännu mer dramatiskt stilskifte; bort från realismen, i traditionell mening, och i riktning mot ett mer experimentellt, intellektuellt och småskaligt uttryck.

I This Is Not a Film dokumenterade han en dag i sitt liv under husarrest. Instängd i sin bekväma lägenhet reduceras Panahis värld till telefonen, ett censurerat internet och något enstaka besök. Det är en film om en förlamande isolering som endast tillfälligt bryts i slutminuterna. Då vågar sig Panahi ut till trapphuset och hissen, där han samtalar med en vikarierande vaktmästare som också är konststudent. Medan denne samlar in soporna får både vi och Panahi en kritisk inblick i ungdomens och den lägre medelklassens villkor.

Jag undrade vid tiden om denna slutscen kanske var iscensatt, snarare än dokumentär. Oavsett vilket kan man säga att Taxi Teheran, som får svensk premiär i höst, är en utveckling av denna scen. Filmen har ett dokumentärt tilltal, men avslöjar sig medvetet som fiktion tämligen omgående. Hissen har blivit utbytt mot ett annat trångt utrymme där man råkar på främmande människor – en taxi, förstås, framförd av Panahi och utrustad med en digitalkamera som filmar passagerarna.

Genom de människor som byter av varandra i bilen återkommer Panahi till frågor om klass och kön. En ficktjuv och en lärare diskuterar dödsstraffet. Läraren är motståndare och pekar på att fattigdom ligger bakom många brott. Ficktjuven förespråkar dödsstraff i avskräckande syfte, men bara för de som, olikt honom själv, stjäl från fattigt folk. Så är de ändå, på sätt och vis, överens om att moral måste förstås utifrån ekonomi.

Ett par som råkat ut för en olycka – mannen är blodig i ansiktet – vill få ett testamente inspelat, där han ber sina bröder avstå från sin rätt att ta parets hus från hustrun vid hans död. Här ser vi tron på filmens kraft som vittnesmål. Och det är just detta som Taxi Teheran till sist handlar om, mer än något annat. Med hjälp av en försäljare av piratkopierade dvd-filmer och två blivande regissörer, varav den ena är Panahis lilla syskondotter, gör Panahi slutligen filmen till ett trotsigt manifest för filmens makt – och filmskaparens plikt – att vittna om verkligheten, även i ett system som gör detta nästan omöjligt.

I en scen mot slutet av filmen funderar syskonbarnet kring censurens regler för ”visningsbara” filmer, till exempel att man inte får ”svärta ned” nationen. Det betyder, har hennes lärare förklarat, att man bara ska visa verkligheten. Fast inte om den är ful. Det är en regel Panahi förmodligen aldrig kommer att ta till sig.