Det rörde på sig, överallt. Begränsningarna var få och alla hjärtligt välkomna. Det var ifrågasättande, gratis och solidariskt. Det som var lite trasigt och slitet fick också vara med. Jag talar om 1980-talet. Ja ni läste rätt: 80-talet var inte bara S-märkta valaffischer med killar i cab och dalmatinerhund på passagerarplats, rikskuponger, aktieklipp, axelvaddar, postmodernism, […]
Det rörde på sig, överallt. Begränsningarna var få och alla hjärtligt välkomna. Det var ifrågasättande, gratis och solidariskt. Det som var lite trasigt och slitet fick också vara med. Jag talar om 1980-talet.
Ja ni läste rätt: 80-talet var inte bara S-märkta valaffischer med killar i cab och dalmatinerhund på passagerarplats, rikskuponger, aktieklipp, axelvaddar, postmodernism, åsiktspaneler i reklamfinansierade tv-kanaler och ett förspel till Ian och Bert.
Det började med Skaraborgsgatan.
Ett stenkast från ett av de första kvarteren att ockuperas under 1980-talet öppnar nästa helg utställningen Vårt 80-tal. Historien om ”rörelsen”, i form av fotografier, fanzines, affischer, texter, och gamla kläder har samlats och katalogiserats. Nog är det fler än ungdomarna på de svartvita pappersbilderna som vill ta del av erfarenheten att bygga en gemenskap och ett samhällsengagemang som gick långt utanför kompisgänget.
Och som minns ett 80-tal då politiken övergick från att vara ganska teoretisk och dogmatisk till att handla om praktisk verklighet. Och som öppnade ögonen för en i verklig bemärkelse internationell solidaritet.
”Du har inte en bostad – ta den” kanske man kan travestera ett av de humoristiska och drastiska uttrycken, som mer poetiskt handlar om att fånga en förlorad chans.
”Mullvaden är bara början”, sjöngs det 1978, men husockupationens rötter sträcker sina rötter ända tillbaka i 1960- och 70-talens frihetliga vänsterrörelser. Brutala upplösningar med polishästar och tårgas likaså.
Nio hus ockuperades mellan 1985 och 1989 bara i Stockholm, under ett årtionde som sträckte sig långt in på 1990-talet finslipades nu retoriken och taktiken, allt fler anslöt sig och myllrade i aktivitet och solidaritet i en rörelse som spretade kring sig, spridde idéer om frihet på många plan, inte minst den om drömmen att slippa jobba, alltså i bemärkelsen löneslava.
Arbete för att fixa en kakelugn som slagits sönder inför rivningen av ett gammalt hus var det däremot inte svårt att få gjort, att göra en tidning eller en gryta för tio hungriga husnallar från Göteborg, eller en akut busstransport till ett konfrontation med ett gäng nazister som tagit plats och ton.
Det förtjänar att understrykas att ockupationsrörelsen sprang ur ett behov men aldrig stannade vid egennyttighet. En som hade en stor roll i rörelsen, var en samlande och stark kraft och som kunde formulera retoriken är inte med den här gången. Eva X Moberg, kamraten, aktivisten, journalisten, dog 1999 bara 36 år gammal.
Hon var en tung kraft i att föra vidare engagemanget till behövande i det forna Jugoslavien genom bland annat Arbetarkonvojen till Bosnien som hon var med att starta. Jag tror inte att det finns en enda av dem som var med som inte bär med sig Eva i hjärtat än i dag, i vårt Sverige som vi ser.
För det behövs ingen utställning.