Det finns så mycket att säga om gatubarn, i Sverige, 2015. Bara det faktum att de finns borde ha tillräckligt nyhetsvärde. Det är svårt att tänka sig en mer utsatt grupp i samhället, vem som helst med en gnutta empati kan föreställa sig och förfasas över det livsöde som varje enskilt gatubarn bär på.
Att gatubarn begår brott borde däremot inte förvåna någon – det är ju barn som lever på gatan vi pratar om! Ändå kom detta att slås upp stort i en av Sveriges största dagstidningar. Det är förstås inte problematiskt i sig att lyfta fram självklarheter som att hemlösa barn inte lever ett laglydigt liv, dock blev det så när denna ”nyhet” ramades in av den alarmistiska berättelsen om att de låg bakom en brottsvåg.
Brottsvåg är ett vanligt och slentrianmässigt använt uttryck, men det är knappast neutralt eller oproblematiskt. Jag vill stanna upp vid det, inte bara för att det empiriskt är en rätt kass beskrivning av verkligheten (brottsforskare var snabbt ute och påpekade det orimliga i att kalla denna mycket begränsade del av brottsligheten för en ”våg”), utan också för att jag tycker det säger något om begrepps betydelse för hur vi väljer att förstå ett problem. Är det nytt eller gammalt? Är det ett socialt problem eller ett ordningsproblem? Är det ett gemensamt problem, eller något vi drabbas av?
Att tala om något i termer av en våg för tanken till något som sköljer över oss, något vi knappt kan värja oss mot. I relation till gatubarnen är det också något som kommer utifrån, så hur begränsad denna brottslighet än är i ett större perspektiv, måste skildringen inbjudit till klickfest för de ”sverigevänner” som på nätet älskar att skrika sig hesa över ”importerad” brottslighet.
Ur detta perspektiv är det knappast förvånande att Sverigedemokraterna har en förkärlek för begreppet. I en uppmärksammad rapport vars främsta förtjänst bestod i att fungera som exempel på hur man misshandlar statistik, beskrevs Sverige som drabbat av en ”våg” av våldtäkter, med den högst ogrundade slutsatsen att detta berodde på en importerad problematik.
Begreppet brottsvåg får mig också att tänka på Stuart Halls och hans kollegors klassiska studie av framställningen av gaturån i England under 1970-talet. Här kom det amerikanska begreppet ”muggings” att spela en avgörande roll i skildringen av denna brottslighet som ett nytt problem som drabbat landet.
Det enda nya, tillika importerade, var emellertid begreppet, men med det också en mängd föreställningar, framför allt bilden av en specifikt etniskt präglad brottslighet. Det är iakttagelser som tyvärr känns alltför bekanta, och varje gång jag hör eller läser något om den senaste brottsvågen sköljer det hela över mig som en intellektuell kallsup.
