Den observation jag nu tänker ge uttryck för är jag varken ensam om eller först med. Men fenomenet är så pass anmärkningsvärt att det är värt att uppehålla sig en stund vid det.
Förra fredagen var det generalstrejk i Finland.
Den finländska högerregeringens drakoniska åtstramningar och antifackliga sparpaket fick fackföreningsrörelsen att gå ut i en samlad aktion: bussar och tåg stod stilla, post delades inte ut, 300 000 personer slöt upp vid protestmöten och manifestationer.
Hur såg då Finlandsrapporteringen ut i ett genomsnittligt svenskt massmedium runt dessa dagar, och vad var det som länkades vidare?
En googling på ”Finland protest” gav toppträffen ”Protest mot invandring i Torneå” på DN.se.
Ett hundratal jeppar i gränsområdet mot Sverige hade på lördagen kommit på att försöka avskräcka flyktingar från Mellanöstern från att komma till Finland, under paroller i stil med den inte alldeles stringenta ”Go home Isis” och andra främlingsfientliga budskap.
En djupt olustig men dessbättre rätt perifer aktion, som drog långt färre än de 600 som anmält sig som deltagare på Facebook.
En googling på ”Finland demonstration” gav på motsvarande sätt toppträffarna ”600 finska demonstranter vid svenska gränsen i Haparanda” respektive ”100-tals demonstrerade mot flyktingar i Torneå” på Expressen respektive Aftonbladet.
Långt ned kom generalstrejken och de massiva nedskärningsprotesterna – delvis uppmärksammade i några svenska medier, helt förbigångna i andra.
Vad är det för mekanism i samtiden som gör en för Norden närmast unik facklig protestuppslutning till en sådan ickenyhet i jämförelse?
Jag har förstås inte svaret, men likväl några funderingar: Rasistisk och främlingsfientlig hets, samt internettroll som plötsligt antar fysiskt påtaglig gestalt, ter sig för flera mainstreammedier nyhetsmässigt kittlande. Facklig kamp gör det inte.
Kollektiva rasistiska yttringar blir, nyhetsmässigt, en del av berättelsen om invandringens vänner och fiender, om en dagsaktuell strid på kniven. Facklig kamp blir det inte.
Och, kanske viktigast: Vi tycks i Sverige ha nått en punkt i samhällsklimatet där regeringars ekonomiska nedskärningsprogram ses som torra administrativa åtgärder utan samhällelig laddning, och där motståndet mot desamma ses som stumma ritualer, som dagsländeprotester utan potential att ändra på något i grunden.
Kanske kan det finländska motståndet, om det håller i sig, bidra till att rucka på den bilden. Det är hög tid.
