Seved – från förfall till förfall

BID, Business Improvement District, är ett koncept där fastighetsägare och kommun går ihop inom ett område för att marknadsföra och omvandla det utifrån dess platsmässiga identitet. David Sundqvist tecknar med utgångspunkt i sociologen Sharon Zukins teorier och det konkreta exemplet Sofielund i Malmö konturerna av ett system där fastighetsägarna jagar vinst och de boende drar det kortaste strået.

Kultur
BID Sofielunds kontor. På samma sätt som ett område i förfall sänker fastighetsvärdet skapar en positiv bild av ett område ett ökat värde.
Fotot: Erik Alheim

Från köksfönstret i min lägenhet i området Seved, i stadsdelen Sofielund, Malmö, var det möjligt att se bort till höghuset Turning Torso. Höghuset, beläget i en av stadens rikaste stadsdelar, gick att skåda från ett område som för bara några år sedan hade en av de lägsta medelinkomsterna i Sverige. Seved pekas ofta ut som ett problemområde där gäng, droger och våld styr.

Den knivskarpa kontrasten mellan Seved och Turning Turso kom att göra sig påmind en dag i mars förra året, då fastighetsägarna i Sofielund proklamerade att de skulle bilda föreningen BID Sofielund för att rädda Sofielund och Seved.

Reaktionen lät sig inte vänta på sig – inom några veckor hade boende i Sofielund grundat sin egen boendeförening i syfte att stoppa fastighetsägarnas planer.

BID – Business Improvement District – är en modell där fastighetsägare och kommun går ihop och samverkar inom en stadsdel eller ett område för att marknadsföra och omvandla det utifrån dess platsmässiga identitet. Denna typ av samverkan är inget nytt i Sverige – den har funnits sedan 2009.

Det första BID bildades i Floda utanför Göteborg. Ett gemensamt drag för alla BID-modeller är att de tar inspiration från New York i sitt arbete, och att de mer än gärna lyfter upp utvecklingen där som en framgångssaga.

För att förstå varför New York lyfts fram som ett föregångsexempel vänder vi oss till sociologen Sharon Zukin och hennes bok Naken stad. I boken beskriver hon hur torget Union Square i New York kom att bli platsen för den första BID-föreningen i staden.

I efterkrigstidens New York flyttade medelklassen ut till förorterna och kvar i innerstaden blev låginkomsttagarna. Under 1970-talet steg brottsligheten i innerstaden och klyftan mellan stadens centrum och förorterna vidgades.

Union Square, en del av centrala New York, beskrevs i media som utom kontroll för myndigheter. I mitten av årtiondet eskalerade droghandeln. I en stad där det redan fanns en allmänt utbredd känsla av förfall kom Union Square att bli själva sinnebilden för detta.

”From blight to bloom” – från förfall till framgång – är en fras myntad för att teckna Union Squares utveckling. Frasen illustrerar även en dikotomi, ett motsättningspar, som skapade en möjlighet för fastighetsägarna att agera som räddarna i nöden.

Föreställningen om Union Square, tillsammans med nedskärningarna, möjliggjorde för fastighetsägarna att höja underhållet genom sitt resurskapital till en nivå som staden, New York, aldrig kunde konkurrera med.

Fastighetsägarna städade inte bara upp Union Square utan skapade även en ny identitet åt parken. En identitet Zukin beskriver som ”ett resmål för medelklassen och för de unga”.

Tillbaka i Malmö drabbades den dåvarande industristaden hårt under 1990-talet när krisen slog till. I den tidigare varvsstaden växte arbetslösheten i och med att företag och produktionen flyttade. Gamla arbetarstadsdelar som Möllevången och Sofielund blev nu hem för de arbetslösa.

Entreprenörskap – framtidsvisioner – återskapande – odling – återvinning – hållbarhet – inspiration – kreativitet – gemenskap. Dessa värdeord prydde, i början av sommaren, en affisch för en så kallad ”Framtidsvecka” i Sofielund, där deltagarna skulle diskutera BID:s utveckling och stadsdelens framtid.

När jag återigen tittar ut från köksfönstret i Seved ser jag ett område som beskrivs i allt mer käcka ord och fraser, men som slits mellan två olika bilder – en bild av förlorade tillfällen och utanförskap ställs mot en bild av framtidshopp och ett framväxande begär från medelklassen.

Dessa två föreställningar om en plats förstärker BID genom att framställa dem i varandras reflektion, där värdeorden används för att teckna upp platsens sociala relationer.

I områden som är resursfattiga beskriver sociologen Patsy Healey att de boende kommer att bilda gemenskaper för att förvalta området och tillgodose behov och på så sätt kompensera för resursbrister.

Men bara vissa av relationerna är synliga utåt, och flera av dem kommer inte att passa in i värdeorden, utan i stället upptecknas som förfall och utanförskap. Motbilden till förfallet blir i sin tur de progressiva värdeorden som vi i dag förknippar med områden på uppgång.

”Förfallet” är dock inte enbart en förlust för fastighets­ägare, utan ger dem samtidigt ett tillfälle att generera vinst genom att underlåta underhåll och förslumma.

Seveds förfall, eller snarare bilden av det, kom att användas för att motivera formandet av BID Sofielund – detta genom att skapa ett narrativ, en hjältesaga, där den enda räddningen är BID-modellen.

Det här är dock inte ett fenomen isolerat till Sofielund, utan det berör flera områden runt om i Sverige. Boverket pub­licerade förra året en rapport där de beskrev BID-modellen och fastighetsägarna som räddningen för flera utsatta områden i Sverige.

Det här innebär dock inte att de offentliga aktörerna, ofta i form av kommuner, inte är en del av denna modell – tvärtom har de den möjligen viktigaste rollen.

För att kunna marknadsföra en plats måste fastighetsägarna skapa en bild både utåt och till de boende. I och med att de offentliga platserna och de sociala relationerna blir den främsta arenan för BID blir också kommunen en både pådrivande och legitimerande aktör.

Enbart själva tanken om förfall skapar inte en nödvändighet för BID, på samma sätt som dess motbild är för abstrakt. Fastighetsägarna måste därför göra de båda motsatserna konkreta för marknadsföringen.

Liksom trygghetsundersökningar gör den abstrakta känslan av otrygghet till siffror och något mätbart blir också värdeord som ”gemenskap” konkreta när en ny eller en redan befintlig gemenskap ”skapas” genom att den ges ett språk och uttryck i syfte att marknadsföras utåt.

Motbilden, ”framgång”, blir samtidigt en form av bortträngning. Den skapar en underliggande idé om vilka som inte passar in – just genom att skapa bilden av vilka som passar in.

Det är viktigt att förstå att marknadsföringen och interventionerna i det offentliga rummet inte sker på grund en välvilja eller någon form av filantropi. Det grundläggande syftet är att öka fastighetsvärdena.

På samma sätt som ett område i förfall sänker fastighetsvärdet skapar en positiv bild av ett område eller stadsdel ett ökat värde.

För att fastighetsvärdet ska öka måste BID göra framgång till en vara. Marknadsföring av ett område har just detta som syfte. Att skapa en bild som fyller potentiella köpares behov och värdeord som i sin tur representerar dessa.

Men värdeorden måste själva förankras i något konkret. Det är nu de sociala relationerna kommer att bli ett socialt arbete.

Integrationen mellan boende och besökare samt deras aktivitet skapar det som sedan marknadsförs. Värdet blir vad de potentiella köparna är villiga att betala för att få tillgång till och bruka de sociala relationerna. När varan sedan säljs blir aktiviteten av de sociala relationerna ett ”arbete”, och det är ur detta arbete som fastighetsägarna tillskansar sig en vinst.

Konsekvenserna blir ännu en bortträngningsmekanism när hyrorna höjs för att matcha de ökade fastighetsvärdena. De nuvarande boende bekostar, via sin hyra och sitt sociala arbete, det som i slutändan tränger bort dem.

Konsekvenserna av BID slutar inte där. För när de sociala relationerna säljs som en vara måste de hägnas in, och enbart de som har råd att betala får tillgång till dem. Sociala relationer mellan boende och grannar är dock inte detsamma som relationen mellan en köpare och säljare.

Resultatet blir i stället att det sociala arbetet och relationerna i sin tur förfaller. Sharon Zukin kommenterar i sin bok denna form av exkludering från det offentliga rummet med att säga: ”…samtida innerstäder liknar vår tids mest välbekanta privatägda offentliga rum: förstadens köpcentrum; rena, trygga och förutsägbara” – eller kort sagt: från förfall till förfall.

Det är lätt att glömma bort en stads och en stadsdels historia när byggnader och människor byts ut. Under 1960- och 70-talen inledde kommuner rivningar av gamla arbetarklasskvarter runt om i Sverige, där de kändaste exemplen är Haga i Göteborg och delar av Stockholms innerstad. Men också Malmö med stadsdelen Lugnet.

Mellan de kvarter som utgör den gamla staden i Malmö, och i höjd med stadshuset, ligger Lugnet. På 1960-talet var stadsdelen ett slitet område med byggnader från seklets första hälft. Stadsdelen beboddes av bohemer, konstnärer och fattiga, likt dagens Seved, och den tidens Sofielund.

I många år var Malmö socialdemokratins och folkhemmets kronjuvel. I den bilden passade inte de slitna och gamla arbetarklassområdena in, och inte dess befolkning. Lugnet revs och Sofielund skulle gå samma öde till mötes.

På den här tiden försökte Malmö stad köpa ut fastigheter i Sofielund för att vräka och riva. Ett nytt och modernt Sofielund skulle uppstå. Under detta hot gick de boende, i både Norra och Södra Sofielund, ihop och formade två byalag.

Genom att kollektivt vägra sälja sina fastigheter lyckades de se till att stadens planer gick i stöpet. Ironin går inte förlorad nu när Malmö stad marknadsför samma hus och sociala gemenskaper.

I dikotomin mellan förfall och framgång ligger det som fastighetsägarna utnyttjar för att skapa vinst, men också ett alternativ till BID och dikotomin i sig själv.

Gemenskapen som byalagen skapade, som i sin tur stoppade rivningarna, är något som ett alternativ till BID måste skapa i dag. Det BID grundar sitt värde i, vårt sociala arbete, är i sin abstrakta och oinhägnade form en allmänning.

Det är de sociala relationerna vi skapar och tar del av i våra kvarter och stadsdelar, oavsett vår förmåga att betala. Boende som ska agera bortom denna dikotomi måste därför ta initiativet ifrån BID och själva skapa ett narrativ där det allmänna är ett alternativ till både det offentliga och privata.

Ett narrativ som innebär att gå från BID-modellen till de boendes eget förverkligande av sina behov och begär – helt enkelt från förfall till framgång.