Den ojämlika lilla familjen

Krönika
Malcom Kyeyune.

Det är ganska vanligt att hävda att nationalstaten håller på att dö, att globalismen gjort den tandlös, eller att den var en dålig idé till att börja med, och att vi egentligen borde tala om allt det som förenar oss, inte om gränser, nationer och etniciteter som skiljer oss från varandra.

Inget av detta är nytt, men den senaste katastrofen inom EU-samarbetet visar nog att ryktena om nationalstatens död varit ganska överdrivna.

Vare sig vi vill det eller inte så är vi alla nationalister i någon mening. Eller, uttryckt på ett annat sätt: alla som läser detta tror antagligen att det faktiskt finns en sorts kategori av människor som går under namn som ”svenskar”, ”tyskar” och ”fransmän”.

Nationalism är inte samma sak som flaggviftande, rasbiologi eller något annat i den stilen, utan dess kärna är själva idén om att det finns ett ”vi” – en politisk gemenskap – som baseras på gemensam tillhörighet i ett land, snarare än till en familj, en klan, eller en stam.

Finns det ett ”vi” i Sverige? Svaret måste nog bli både ett ja och ett nej: vi bor kanske i samma land och talar samma lilla pyttespråk, men detta är knappast en särskilt jämlik ”familj”. Här finns det som bekant hövdingar och indianer, Wallenbergare och Svenssons, och en lång rad motsättningar och klasskonflikter.

Den som likt SD försöker tala om Sverige som en enda stor familj gör det i regel för att dölja dessa motsättningar, och sättet varpå vissa tjänar på dem.

Därför låter det kanske ”progressivt” att säga att nationalstaten är passé och att det enda som en riktig vänster kan slåss för är ”europeisk” eller till och med ”mänsklig” gemenskap; ju större desto bättre.

Det är samtidigt ganska dumt. Argumentet mot att tala om Sverige som en enda stor familj är ju att ”familjen” är för stor – den inkluderar både Wallenbergare och Svenssons, både Djursholm och Vivalla.

Om Greklandskrisen illustrerar något så är det dock att fattiga greker och fattiga tyskar inte alls behöver dela samma intressen, vilket ger oss en fingervisning om att de som bor i Greklands svar på Vivalla över huvud taget inte kommer att ligga i närheten de som bor i Tysklands Djursholm.

Vänsterns klagan över nationalstaten är ju i praktiken att den är för stor – hur är det då egentligen menat att 28 nationalstater förenade med Karlssons klister och silvertejp ska kunna lösa problemet?

Nationalstaten är, på gott och ont, här för att stanna. De inom vänstern som hoppas kunna göra EU ”demokratiskt” (vad det nu betyder i sammanhanget är kanske inte helt klart) bör nog fråga sig hur realistiska dessa drömmar är.

Om man inte klarar av att nå någon sorts makt eller inflytande inom det egna landet, hur troligt är det då att man kommer att nå makt och inflytande över 28 länder på en och samma gång?