Cirkus – en uråldrig konstform

Clownen Pekka von Cräutlein menar att den traditionella cirkusen är en av de ädlaste konstformerna. 

– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu, säger han. 

Klockan sju på morgonen stiger de ukrainska gästarbetarna en efter en ut ur cirkusvagnarna gäspandes och med varsin kaffemugg i handen. Med hjälp av en lång kätting mäter de upp en mittpunkt för cirkustältet på grönområdet vid Svärdlångsgatan i Årsta, Stockholm. Därefter slår de i en vid cirkel ned de järnstörar i marken, i vilka tältduken ska spännas fast. En lastbil körs fram till cirkelns mitt och tre av arbetarna turas om att för hand veva upp tältduken, som sakta stiger rakt upp ur lastutrymmet på flaket. 

Lars-Åke Jonsson, som är cirkusdirektör på Cirkus Wictoria, tar med mig in i husvagnen och bjuder på en nybryggd kopp kaffe. Lars-Åke och hans fru Karin tog över cirkusen för sju år sedan.

– För åtta år sedan ringde den gamle direktören och frågade om jag ville köpa hela cirkusen. Han var då 80 år och ville inte att hans barn skulle ärva verksamheten. Han lovade mig att han skulle hjälpa mig att komma igång, men redan efter första säsongen gick han och dog, knall och fall, säger Lars-Åke Jonsson.    

Samtliga tolv cirkusarbetare, förutom Johnny från Värmland, är från Ukraina och återkommer år efter år. Lars-Åke Jonsson säger att han känner dem alla väl och att de är som en stor familj på cirkusen. Cirkus Wictoria turnerar Sverige runt från den 27 mars till den 6 september och reser till en ny plats så gott som varje natt. 

– Med några få undantag är det förställning varje kväll, så det är ett hårt arbete. Vi kommer fram till uppställningsplatsen på natten, då ställer vi vagnarna på plats och drar in vatten. Sedan går killarna och lägger sig, för att orka kliva upp till sju på morgonen och börjar resa tältet igen, säger Lars-Åke Jonsson.

Han har inte mycket till övers för de hårda svenska reglerna för djurhållningen kring en cirkus, eller för veterinärerna som titt som tätt dyker upp oanmält och inspekterar att allt går rätt till. 

– Du vet, det kan komma en veterinär som aldrig sett en kamel i verkligheten och ifrågasätta om den får tillräckligt med mat och vatten, säger Lars-Åke Jonsson förargat.   

– Du vet, en kamel som blev misshandlad skulle man aldrig kunna lära några cirkuskonster. Man kastar inte bort två till tre års träning på ett djur för att sedan missköta skötseln av det och förlora all tid man lagt ned. De här djuren har det så bra så du anar inte, fortsätter han, nu något lugnare. 

Cirkus Wictoria är en förhållandevis liten cirkus, med total 32 stycken anställda. Lars-Åke Jonsson säger att han inte heller vill att sällskapet ska växa ytterligare. 

– De större cirkusarna måste slå upp sina tält på fälten utanför städerna. Vårt cirkustält är så pass litet att vi får rum på ett grönområde, som här nu i Årsta. Sedan tycker jag om att ha kontakt med alla mina anställda. Vår mekaniker Serhiy ringde mig redan i januari och frågade om han kunde komma och bo hos mig i Sverige. Armén i Ukraina ville ha ut honom i kriget, de har ett helvete där hemma nu. Självklart fick han det, säger Lars-Åke Jonsson.   

Inför varje ny säsong bokar Lars-Åke Jonsson in nya cirkusartister. I årets föreställning ingår bland andra familjen Tarantini från Tjeckien. Sara Tarantini är uppväxt i Kaiserfamiljen, som är världsberömd för att under decennier ha utfört akrobatiska konststycken på linor uppspända mellan kyrktorn i europeiska storstäder. 

– Senast i julas var vi i Rom, där vi spände upp en lina över den stora floden Tibern som genomkorsar staden, säger Sara Tarantini. 

Hon lade lindansen på hyllan för två år sedan och lär nu upp sin 14-åriga dotter Jasmina, som ska bli den nya stjärnan. 

– Cirkusartisteriet går alltid i arv till nästa generation. Sara känner att hon har blivit för gammal, men det får du inte säga till henne att jag sagt. Än så länge kör Jasmina bara ett cirkusnummer med fyra getter som går balansgång på en stålstång och hoppar mellan små avsatser. Det är inte helt fulländat, men gulligt. Allt ska inte vara helt perfekt och regisserat in i minsta detalj, då försvinner mycket av glädjen, säger Lars-Åke Jonsson.

När jag går bort till Tarantinifamiljens cirkusvagnar är mamma och dotter i full färd med att fånga in de fyra getterna, som rymt från den provisoriska inhägnaden. De får tag på dem ganska snabbt och tar sig tid att prata med den svenske reportern. Jasmina berättar att hon redan som treåring fick börja träna på att gå på lina. 

– Då fick jag börja balansera på en lina som låg på marken. Sedan har den höjts successivt. På det sättet har jag blivit trygg med varje höjd innan jag fått gå vidare, säger hon.   

Jasmina gör varje dag skoluppgifter med hjälp av sin mamma. Det är villkoret för att hon ska få följa med familjen på cirkusturnéer halvårsvis. En gång i halvåret åker hon sedan hem till skolan i Tjeckien för att tenta av den gångna terminen. Skulle hon missa en tenta får hon ingen tillåtelse att ge sig iväg med cirkusen igen.           

Antonio Tarntini har tidigare dresserat tigrar, lejon och pantrar. I dag nöjer han sig med kameler och hästar, som springer i takt till cirkusmusiken och snurrar runt på stället. 

– Det är för mycket jobb med de stora kattdjuren, säger han. 

Sara Tarantini tycker det är synd att Sverige har så hårda regler kring djurhållningen på en cirkus. 

– Det är tråkigt för besökarna att cirkusen inte kan ha några djur i Sverige. Vi ser att de blir glada när de får uppträda inför publiken, de tycker om att leka. Det är mer synd om djuren i djurparkerna, där de sitter hela dagarna på sin ända och inte gör någonting, säger hon. 

Lars-Åke Jonsson berättar att de fann sin cirkusprinsessa under fjolårets turnéstopp i Gävle. 

– Det var ett bemanningsföretag som ringde upp mig och sa att de hade en kinesisk tjej som hävdade att hon var cirkusartist. Kunde hon få komma och visa vad hon kunde? undrade de. Du vet, hon var så bra att hela artistsällskapet stod upp och applåderade när hon var klar. Hon är en gummimänniska som vrider och böjer kroppen i alla omöjliga ställningar du kan tänka dig, samtidigt som hon balanserar fem stycken kandelabrar med tända ljus.

Guzalnur Ugqun är 27 år och kommer ursprungligen från Xinjiang i västra Kina. Hon har tränat på sin akrobatik sedan hon var sex år gammal och drömmer om att bli världsstjärna. 

– Målet är att få turnera med Cirque de Soleil en dag. Jag tycker om att resa och älskar att uppträda, säger hon. 

Utanför vagnen intill sitter clownfrun Maria på trappan och studerar sin fyraårige son Kalle, som leker i gräset. Pekka von Cräutlein, eller professor Bluffo vilket är hans artistnamn, säger att han är den enda yrkesverksamma clownen i Sverige, Finland och Norge. Men Maria hejdar honom.

– Ja, ja, ja Pekka! Det där är väl inte riktigt sant ändå, säger hon.

– Nej, det finns förstås fler inom nycirkusen. Men inom traditionell cirkus är jag den enda, säger Pekka. 

Pekka von Cräutlein har uppträtt som komiker, trollkarl och musiker i närmare 50 år, de senaste 13 som clown. 

– Det var skitsvårt i början. Men jag har alltid velat bli clown, så jag var ju tvungen att försöka.  

Han menar att vi skrattar åt clownen för att han går över alla gränser och gör det förbjudna. 

– Jag kan inte kalkylera över vad barnen kommer att skratta åt, utan gör sådant som jag själv tycker är roligt. Som clown kan man göra vad som helst, sådant som en vuxen person inte får göra. Det är därför barnen identifierar sig med och älskar clownen. De tänker: ”Titta, gubben är lik oss”, säger Pekka von Cräutlein och konstaterar att Skandinavien har en stark och kulturellt erkänd nycirkusrörelse. Men han föredrar den traditionella cirkusen, som han menar passar bättre som familjeunderhållning. 

– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu. På 1500-talet slöt sig de invalidiserade och missanpassade samman i sällskap och turnerade som cirkusar. Folk kom och skrattade år deras missbildningar. Det var grymt, men det var ändå ett sätt för dem att få ett levebröd. Det är grunden till den traditionella cirkusen, säger Pekka von Cräutlein stolt och menar att clownen än i dag är en symbol för den svage, missanpassade och utstötte människan.     

– Jag är glömsk, flintskallig, ful och har en stor mage. Till råga på allt misslyckas jag med allt jag tar mig för och snubblar hela tiden. Det är roligt, men jag vill också förmedla något om människan, att hon inte ska behöva ligga i smutsen och skämmas. Hon blir godkänd som människa ändå, det är okej, säger Pekka von Cräutlein med ett stort leende.    

Cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson är helt med på noterna. Han gillar inte nycirkus. 

– De svänger ett lakan till lite rockmusik och plötsligt får det kallas för kultur. Cirkus Cirkör har ett cirkusgymnasium i Botkyrka där nya ungdomar utexamineras varje år. Ingen av dem har kommit till mig och sökt ett artistjobb. Varför ska de då ha en cirkusskola? De får 22 miljoner i statligt kulturstöd varje år. Jag vill inte ha några bidrag, det är inte det jag menar, men ingen tycks uppskatta det vi gör. Vi får betala 3 500 kronor för att låna den här gräsplätten ett dygn. Vi kunde väl i alla fall få låna den gratis kan man tycka, säger han. 

Serhiy Dimnisch från Ukraina jobbar som mekaniker på cirkusen och hans fru Tanja lagar mat till och passar upp på Lars-Åke och hans fru Sara. De har även med sig sin sjuårige son Sacha. 

Tanja Dimnisch säger att de trivs jättebra i Sverige och att de tycker om att resa genom hela landet. 

– Det är lite som ett äventyr, man kommer till nya platser och träffar nya människor varje dag. Man vet aldrig vad som ska hända, men det passar nog inte alla. 

Hennes man Serhiy for alltså till Lars-Åke i Värmland redan i januari, då han fått besked om att han skulle kallas in till armén och fronten i kriget. 

– Kriget är väldigt tragiskt. Unga pojkar åker till fronten och kommer aldrig tillbaka, eller så kommer de tillbaka utan ben, helt tomma i ögonen och skriker i fasa om nätterna, säger Tanja Dimnisch.    

Serhiy säger att pojkarna från de rika familjerna inte tvingas ut i kriget. 

– Det är vi fattiga arbetare som får sätta livet till i ett krig vi inte ens tror på.

Tanja Dimnisch har bestämt sig för att tillsammans med Sacha återvända till Ukraina i höst.

– Sacha måste få gå i skolan och få jämnåriga vänner. Han har ingen här på cirkusen att leka med. Vi får se om Serhiy följer med eller om han stannar i Sverige, det beror på utvecklingen i Ukraina, säger hon.   

Klockan sju är cirkustältet så gott som fullsatt av barnfamiljer som äter popcorn, fnissar och viftar med fluorescerande plastpinnar med blinkande stjärnor i kulörta färger på toppen. De väntar förväntansfullt på att showen ska börja. 

Cirkusdirektören kliver in och ber om absolut största möjliga tystnad. Om två timmar är publiken på väg hem och alla 32 anställda på cirkusen hjälps åt att plocka ihop. Det brukar ta 20 minuter. Sedan är de på väg igen, mot nästa spelplats. 

Publicerad Uppdaterad
22 mins sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
23 hours sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
23 hours sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Montage: Till vänster i bilden två personer inbegripna i ett samtal. Till höger porträtt av juristen Zahraa Aljuboori

Verkligheten bakom avskaffandet av spårbyte

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Demonstration mot höjt försörjningskrav

Stor demonstration mot nya lönegolvet

Städare på SJ-tåg

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration! 

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Sveriges längsta lockout slutade med syndikalistisk seger

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Minnesstund för den dödade ambulansvårdaren i Hälsingland

Fackets ilska efter ambulans­mordet i Hälsingland

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Per-Anders Svärd:
Ekonomiskt utrymme för kortare arbetstid finns redan

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Mint 52 personer dog i arbetsplatsolyckor 2025.

Mörka statistiken: De dog på jobbet 2025

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Lantarbetare bildar nytt fack: ”Ska slåss mot de som utnyttjar oss”

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Valår 2026 Johan Apel Röstlund

Valår och dags att bryta lagar – det är allt vi vet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln