Clownen Pekka von Cräutlein menar att den traditionella cirkusen är en av de ädlaste konstformerna.
– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu, säger han.
Klockan sju på morgonen stiger de ukrainska gästarbetarna en efter en ut ur cirkusvagnarna gäspandes och med varsin kaffemugg i handen. Med hjälp av en lång kätting mäter de upp en mittpunkt för cirkustältet på grönområdet vid Svärdlångsgatan i Årsta, Stockholm. Därefter slår de i en vid cirkel ned de järnstörar i marken, i vilka tältduken ska spännas fast. En lastbil körs fram till cirkelns mitt och tre av arbetarna turas om att för hand veva upp tältduken, som sakta stiger rakt upp ur lastutrymmet på flaket.
Lars-Åke Jonsson, som är cirkusdirektör på Cirkus Wictoria, tar med mig in i husvagnen och bjuder på en nybryggd kopp kaffe. Lars-Åke och hans fru Karin tog över cirkusen för sju år sedan.
– För åtta år sedan ringde den gamle direktören och frågade om jag ville köpa hela cirkusen. Han var då 80 år och ville inte att hans barn skulle ärva verksamheten. Han lovade mig att han skulle hjälpa mig att komma igång, men redan efter första säsongen gick han och dog, knall och fall, säger Lars-Åke Jonsson.
Samtliga tolv cirkusarbetare, förutom Johnny från Värmland, är från Ukraina och återkommer år efter år. Lars-Åke Jonsson säger att han känner dem alla väl och att de är som en stor familj på cirkusen. Cirkus Wictoria turnerar Sverige runt från den 27 mars till den 6 september och reser till en ny plats så gott som varje natt.
– Med några få undantag är det förställning varje kväll, så det är ett hårt arbete. Vi kommer fram till uppställningsplatsen på natten, då ställer vi vagnarna på plats och drar in vatten. Sedan går killarna och lägger sig, för att orka kliva upp till sju på morgonen och börjar resa tältet igen, säger Lars-Åke Jonsson.
Han har inte mycket till övers för de hårda svenska reglerna för djurhållningen kring en cirkus, eller för veterinärerna som titt som tätt dyker upp oanmält och inspekterar att allt går rätt till.
– Du vet, det kan komma en veterinär som aldrig sett en kamel i verkligheten och ifrågasätta om den får tillräckligt med mat och vatten, säger Lars-Åke Jonsson förargat.
– Du vet, en kamel som blev misshandlad skulle man aldrig kunna lära några cirkuskonster. Man kastar inte bort två till tre års träning på ett djur för att sedan missköta skötseln av det och förlora all tid man lagt ned. De här djuren har det så bra så du anar inte, fortsätter han, nu något lugnare.
Cirkus Wictoria är en förhållandevis liten cirkus, med total 32 stycken anställda. Lars-Åke Jonsson säger att han inte heller vill att sällskapet ska växa ytterligare.
– De större cirkusarna måste slå upp sina tält på fälten utanför städerna. Vårt cirkustält är så pass litet att vi får rum på ett grönområde, som här nu i Årsta. Sedan tycker jag om att ha kontakt med alla mina anställda. Vår mekaniker Serhiy ringde mig redan i januari och frågade om han kunde komma och bo hos mig i Sverige. Armén i Ukraina ville ha ut honom i kriget, de har ett helvete där hemma nu. Självklart fick han det, säger Lars-Åke Jonsson.
Inför varje ny säsong bokar Lars-Åke Jonsson in nya cirkusartister. I årets föreställning ingår bland andra familjen Tarantini från Tjeckien. Sara Tarantini är uppväxt i Kaiserfamiljen, som är världsberömd för att under decennier ha utfört akrobatiska konststycken på linor uppspända mellan kyrktorn i europeiska storstäder.
– Senast i julas var vi i Rom, där vi spände upp en lina över den stora floden Tibern som genomkorsar staden, säger Sara Tarantini.
Hon lade lindansen på hyllan för två år sedan och lär nu upp sin 14-åriga dotter Jasmina, som ska bli den nya stjärnan.
– Cirkusartisteriet går alltid i arv till nästa generation. Sara känner att hon har blivit för gammal, men det får du inte säga till henne att jag sagt. Än så länge kör Jasmina bara ett cirkusnummer med fyra getter som går balansgång på en stålstång och hoppar mellan små avsatser. Det är inte helt fulländat, men gulligt. Allt ska inte vara helt perfekt och regisserat in i minsta detalj, då försvinner mycket av glädjen, säger Lars-Åke Jonsson.
När jag går bort till Tarantinifamiljens cirkusvagnar är mamma och dotter i full färd med att fånga in de fyra getterna, som rymt från den provisoriska inhägnaden. De får tag på dem ganska snabbt och tar sig tid att prata med den svenske reportern. Jasmina berättar att hon redan som treåring fick börja träna på att gå på lina.
– Då fick jag börja balansera på en lina som låg på marken. Sedan har den höjts successivt. På det sättet har jag blivit trygg med varje höjd innan jag fått gå vidare, säger hon.
Jasmina gör varje dag skoluppgifter med hjälp av sin mamma. Det är villkoret för att hon ska få följa med familjen på cirkusturnéer halvårsvis. En gång i halvåret åker hon sedan hem till skolan i Tjeckien för att tenta av den gångna terminen. Skulle hon missa en tenta får hon ingen tillåtelse att ge sig iväg med cirkusen igen.
Antonio Tarntini har tidigare dresserat tigrar, lejon och pantrar. I dag nöjer han sig med kameler och hästar, som springer i takt till cirkusmusiken och snurrar runt på stället.
– Det är för mycket jobb med de stora kattdjuren, säger han.
Sara Tarantini tycker det är synd att Sverige har så hårda regler kring djurhållningen på en cirkus.
– Det är tråkigt för besökarna att cirkusen inte kan ha några djur i Sverige. Vi ser att de blir glada när de får uppträda inför publiken, de tycker om att leka. Det är mer synd om djuren i djurparkerna, där de sitter hela dagarna på sin ända och inte gör någonting, säger hon.
Lars-Åke Jonsson berättar att de fann sin cirkusprinsessa under fjolårets turnéstopp i Gävle.
– Det var ett bemanningsföretag som ringde upp mig och sa att de hade en kinesisk tjej som hävdade att hon var cirkusartist. Kunde hon få komma och visa vad hon kunde? undrade de. Du vet, hon var så bra att hela artistsällskapet stod upp och applåderade när hon var klar. Hon är en gummimänniska som vrider och böjer kroppen i alla omöjliga ställningar du kan tänka dig, samtidigt som hon balanserar fem stycken kandelabrar med tända ljus.
Guzalnur Ugqun är 27 år och kommer ursprungligen från Xinjiang i västra Kina. Hon har tränat på sin akrobatik sedan hon var sex år gammal och drömmer om att bli världsstjärna.
– Målet är att få turnera med Cirque de Soleil en dag. Jag tycker om att resa och älskar att uppträda, säger hon.
Utanför vagnen intill sitter clownfrun Maria på trappan och studerar sin fyraårige son Kalle, som leker i gräset. Pekka von Cräutlein, eller professor Bluffo vilket är hans artistnamn, säger att han är den enda yrkesverksamma clownen i Sverige, Finland och Norge. Men Maria hejdar honom.
– Ja, ja, ja Pekka! Det där är väl inte riktigt sant ändå, säger hon.
– Nej, det finns förstås fler inom nycirkusen. Men inom traditionell cirkus är jag den enda, säger Pekka.
Pekka von Cräutlein har uppträtt som komiker, trollkarl och musiker i närmare 50 år, de senaste 13 som clown.
– Det var skitsvårt i början. Men jag har alltid velat bli clown, så jag var ju tvungen att försöka.
Han menar att vi skrattar åt clownen för att han går över alla gränser och gör det förbjudna.
– Jag kan inte kalkylera över vad barnen kommer att skratta åt, utan gör sådant som jag själv tycker är roligt. Som clown kan man göra vad som helst, sådant som en vuxen person inte får göra. Det är därför barnen identifierar sig med och älskar clownen. De tänker: ”Titta, gubben är lik oss”, säger Pekka von Cräutlein och konstaterar att Skandinavien har en stark och kulturellt erkänd nycirkusrörelse. Men han föredrar den traditionella cirkusen, som han menar passar bättre som familjeunderhållning.
– Jag vill gärna understryka att den traditionella cirkusen inte är mindre artistisk eller kulturell än nycirkusen, som råkar vara på modet just nu. På 1500-talet slöt sig de invalidiserade och missanpassade samman i sällskap och turnerade som cirkusar. Folk kom och skrattade år deras missbildningar. Det var grymt, men det var ändå ett sätt för dem att få ett levebröd. Det är grunden till den traditionella cirkusen, säger Pekka von Cräutlein stolt och menar att clownen än i dag är en symbol för den svage, missanpassade och utstötte människan.
– Jag är glömsk, flintskallig, ful och har en stor mage. Till råga på allt misslyckas jag med allt jag tar mig för och snubblar hela tiden. Det är roligt, men jag vill också förmedla något om människan, att hon inte ska behöva ligga i smutsen och skämmas. Hon blir godkänd som människa ändå, det är okej, säger Pekka von Cräutlein med ett stort leende.
Cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson är helt med på noterna. Han gillar inte nycirkus.
– De svänger ett lakan till lite rockmusik och plötsligt får det kallas för kultur. Cirkus Cirkör har ett cirkusgymnasium i Botkyrka där nya ungdomar utexamineras varje år. Ingen av dem har kommit till mig och sökt ett artistjobb. Varför ska de då ha en cirkusskola? De får 22 miljoner i statligt kulturstöd varje år. Jag vill inte ha några bidrag, det är inte det jag menar, men ingen tycks uppskatta det vi gör. Vi får betala 3 500 kronor för att låna den här gräsplätten ett dygn. Vi kunde väl i alla fall få låna den gratis kan man tycka, säger han.
Serhiy Dimnisch från Ukraina jobbar som mekaniker på cirkusen och hans fru Tanja lagar mat till och passar upp på Lars-Åke och hans fru Sara. De har även med sig sin sjuårige son Sacha.
Tanja Dimnisch säger att de trivs jättebra i Sverige och att de tycker om att resa genom hela landet.
– Det är lite som ett äventyr, man kommer till nya platser och träffar nya människor varje dag. Man vet aldrig vad som ska hända, men det passar nog inte alla.
Hennes man Serhiy for alltså till Lars-Åke i Värmland redan i januari, då han fått besked om att han skulle kallas in till armén och fronten i kriget.
– Kriget är väldigt tragiskt. Unga pojkar åker till fronten och kommer aldrig tillbaka, eller så kommer de tillbaka utan ben, helt tomma i ögonen och skriker i fasa om nätterna, säger Tanja Dimnisch.
Serhiy säger att pojkarna från de rika familjerna inte tvingas ut i kriget.
– Det är vi fattiga arbetare som får sätta livet till i ett krig vi inte ens tror på.
Tanja Dimnisch har bestämt sig för att tillsammans med Sacha återvända till Ukraina i höst.
– Sacha måste få gå i skolan och få jämnåriga vänner. Han har ingen här på cirkusen att leka med. Vi får se om Serhiy följer med eller om han stannar i Sverige, det beror på utvecklingen i Ukraina, säger hon.
Klockan sju är cirkustältet så gott som fullsatt av barnfamiljer som äter popcorn, fnissar och viftar med fluorescerande plastpinnar med blinkande stjärnor i kulörta färger på toppen. De väntar förväntansfullt på att showen ska börja.
Cirkusdirektören kliver in och ber om absolut största möjliga tystnad. Om två timmar är publiken på väg hem och alla 32 anställda på cirkusen hjälps åt att plocka ihop. Det brukar ta 20 minuter. Sedan är de på väg igen, mot nästa spelplats.
