Med boken Nazismen i Sverige 2000–2014 avslutar (eller fortsätter?) Heléne Lööw, filosofie doktor i historia, sitt mastodontprojekt där hon i tre böcker och en avhandling kartlagt nazismen i Sverige från mellankrigstiden till nutiden.
I avhandlingen Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924–1950 och i boken Nazismen i Sverige 1924–1979 redovisar Lööw för de nazistiska grupperingar som uppstod kring mellankrigstiden och hur dessa utvecklades, samt hur nya kom till vid andra världskriget. Alla böcker är så sprängfyllda med organisationsnamn och förkortningar att det blir svårt att hålla isär alla, men detta uppräknande är en nödvändig och viktig del i Lööws ambition med projektet. Desto intressantare är det att i Nazismen i Sverige 1924–1979 läsa om hur de nationalsocialistiska grupperingarna vid tiden för andra världskriget balanserade patriotism och nationalism med varma känslor inför det nazistiska Tyskland, en konflikt som skulle lösas av senare tiders nazister som kommit att bli allt mindre nationalistiska och alltmer rasfokuserade. Lööws första bok sträcker sig från mellankrigstiden till slutet av 1970-talet, vilket innebär att den berättar om hur de nazistiska grupperna hanterade Nazitysklands fall och befrielsen av de koncentrationsläger där miljontals människor mördats. Rent konkret innebar detta att många nazistiska grupper gick under jorden en tid, för att sedan i vissa fall återuppstå. Det ledde också till en av antisemitismens mest utmärkande och groteska drag: historierevisionismen, vars tradition och uttryck grundligt redovisas av Lööw. Inom denna ryms såväl blånekande av att Förintelsen alls ägde rum som omskrivningar som gör gällande att det judiska folket, såsom part i ett krig, självklart ”också” led förluster.
I sin andra (eller tredje, om avhandlingen räknas in) bok Nazismen i Sverige 1980–1999 berättar Heléne Lööw om de turbulenta 1980- och 90-talen då nazismen fick ett våldsamt uppsving och (delvis) nya kläder. Här redogör hon för välkända grupperingar som Bevara Sverige Svenskt och för mindre och okändare konstellationer. Hon skildrar också förhållandet mellan de äldre grupperingarna och de nyare, ibland iförda kängor och med rakade skallar samt konsumerande skränig vit makt-musik.
Understundom leder generationsklyftan till konflikt, men mellan varven rörs den äldre generationens nazister nästan till tårar av att se sin rörelse pånyttfödd. I en extra obehaglig scen berättar en av Lööws informanter om hur hans föräldrar, uppväxta i efterkrigstidens Sverige, blir förtvivlade över sonens involvering i den nazistiska rörelsen men hur farfadern blir överlycklig och stolt över att efter årtionden av tigande om sitt förflutna ser sin aldrig övergivna övertygelse hos sin sonson.
En förmedlande länk mellan ”det gamla” och ”det nya” blir Nordiska Rikspartiet, som bildades på 1950-talet, med förgrundsfigurerna Göran Assar Oredsson och Vera Oredsson (som ironiskt nog under en kortare period kom att bli Sveriges första kvinnliga partiledare). Partiets tidskrift utgavs ända fram till 2009 och Lööw menar att många av de nazister som blev framträdande under 1990-talet hade startat där.
Heléne Lööw ägnar en betydande del åt musik och det som hon kallar ”ritualer”. Vit makt-musiken är en viktig del av propagandan och omfattar inte bara rock utan även, ska det visa sig, till exempel country. Texterna pendlar mellan öppen hatagitation och mer subtilt kodspråk som inte riskerar att fällas för hets mot folkgrupp (för övrigt en lag vars upprinnelse skildras i Nazismen i Sverige 1924–1979), men vars budskap med lätthet avläses av de redan initierade. Dock ska det visa sig att det inom dessa grupperingar finns en viss ambivalens inför denna typ av musik, som visserligen uppfattas som ett viktigt propagandaredskap men som inte passar in i den självbild som odlas av vissa och som går ut på att konsumera ”arisk finkultur” som till exempel Wagner.
Vad gäller ritualerna (manifestationer på olika årsdagar och så vidare) kallas de så med rätta, då det ofta finns starka religiösa övertoner i sättet att tala både om framstående nazister och om andra symboler, såsom Karl XII, som nazismen lagt beslag på för eget bruk. I vissa kretsar används till och med en tideräkning som utgår från Hitlers födelse.
Den miljö som beskrivs i Heléne Lööws böcker har till skillnad från en del andra rasistiska grupperingar fortfarande antisemitismen som sin allt överordnade princip. Därav de bisarra hyllningarna av Usama bin Ladin från vissa amerikanska vit makt-grupperingar efter den 11 september 2001. Det innebär givetvis inte att dessa personer inte skulle förakta även muslimer och rasifierade, inte heller att de skulle dra sig för att använda fysiskt våld mot dessa, men enligt den konspirationsteoretiska världsbild som Lööw skildrar i sina böcker ligger den ”verkliga” makten hos ZOG, Zionist Occupation Government, som i den antisemitiska mytbildningen styr alla världens viktiga institutioner från kulisserna.
Denna föreställning är tyvärr inte heller unik i högerextrema sammanhang, utan återfinns i konspirationsteoretiska diskurser inom olika ideologier.
I Nazismen i Sverige 1924–1979 går Lööw alltså i polemik mot den uppfattning som länge var den rådande efter andra världskriget och som gjorde gällande att nazismen inte ”fått genomslag” i det ”neutrala” Sverige. Nazismen i Sverige 1980–1999 är i skriven i efterdyningarna av nazisternas återinträde i det offentliga rummet i stor och högljudd skala. Som kontrast till den sakliga, ibland nästan rabblande ton som Heléne Lööw använder i böckerna skriver hon i förordet till denna del med tydlig bestörtning att hon inte trodde att hon skulle behöva skriva boken om nazismens nya genomslag. Också den senaste boken är skriven i en kontext som många nog trodde att de inte skulle behöva uppleva så snart efter andra världskriget och Förintelsen. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. En fredlig demonstration i Kärrtorp blir attackerad av nazister. Svenska motståndsrörelsen kuppar in sig på ett kommunalt SD-mandat. I Grekland växte länge Gyllene Gryning och i Ungern föreslog det framgångsrika partiet Jobbik nyligen att den judiska befolkningen skulle registreras. Svenska nazister åker ned för att slåss i Ukraina, ett fenomen som sällan nämns i den annars livliga debatten om så kallade ”terrorresor”.
Nazismen i Sverige 2000–2014 är skriven på ett sätt som gör att den går utmärkt att läsa utan att ha läst de föregående, med mycket sammanfattningar och tillbakablickar. Faktum är att sammanfattningarna av material från de tidigare delarna tar lite väl mycket plats som skulle ha kunnat användas till att beskriva den period som står i fokus, 2000–2014. En slutsats som Heléne Lööw drar är att slutet av 1990-talet präglas av en ny radikaliseringsvåg, samtidigt som vit makt-världen vid den här tiden blir svårare att överblicka. Organisationer tillkommer, försvinner och flyter in i varandra. Den ökande användningen av internet förändrar givetvis möjligheterna att kommunicera. En av de mer intressanta (och obehagliga) spaningarna i Nazismen i Sverige 2000–2014 är hur Svenska motståndsrörelsen i egenskap av motståndare till demokratin först försöker sabotera genom att störa i en vallokal och sedan ändå använder demokratin för att kuppa in sig i en kommun.
Hur skildras då det numera i riksdagen sittande Sverigedemokraterna? Om jag tolkar Heléne Lööw rätt räknar hon på ett självklart sätt in dem i den ”parlamentariska” rasismen, vilket är både befriande och vemodigt med tanke på att det i dagens debattklimat har blivit absurt kontroversiellt att nämna Sverigedemokraterna i samma andetag som andra rasistiska organisationer. Dock är det ord Lööw använder om dem ”extremnationalister”, utan att utveckla det begreppet och utan att närmare undersöka hur SD förhåller sig till fascism och rasism.
Över huvud taget saknar jag en diskussion om hur det hon benämner rasideologi, där hon inordnar samtliga grupperingar hon undersöker, förhåller sig till andra former av rasism och till fascism. Hon diskuterar ju till exempel islamofobi och antiziganism men utan att ta upp den kulturalism som ofta ligger bakom och som i praktiken är lika essentialistisk som rasideologi men ofta bortförklaras just med argumentet att den inte grundar sig på ”ras”.
Trots detta framgår den viktiga kopplingen mellan ökad aktivitet från nazistiska grupperingar och rasistiska och högerpopulistiska partiers parlamentariska framgångar: våldsbejakande nazister agerar sällan i ett ideologiskt vakuum. Men det är inte bara uttalat rasistiska partier, innanför eller utanför parlamentariska sammanhang, som utgör den ideologiska grunden.
Detta perspektiv tappar Lööw delvis bort när hon inte gör någon egentlig distinktion mellan ”rasism mellan minoriteter” och den rasism som vit makt-grupperingarna och SD står för. Det är ju nämligen så att de sistnämndas rasism, hur stort avståndet mellan den och majoritetssamhället än kan tyckas, har kopplingar till en strukturellt rasistisk och kolonial samhällsordning som många länge har varit ovilliga att skriva in Sverige som stat i. Heléne Lööw gör inte heller detta. Även om hon med emfas avfärdar bilden av Sverige som relativt befriat från nazism och antisemitism placerar hon ändå till stor del dessa ideologier i tydligt urskiljbara grupperingar och organisationer. Dessutom finns det i den senaste boken ett nästan pliktskyldigt behov av att ständigt dra paralleller mellan nazister och militanta jihadister.
Det är som om debattklimatet, såsom det etablerats på senare år främst av borgerlig media, har gjort det omöjligt att tala enbart om nazister utan att samtidigt understryka sin medvetenhet om att det finns andra extrema ideologier.
Dessa invändningar till trots är det beundransvärt arbete Heléne Lööw gjort. Att läsa hennes sprängfyllda redogörelse är som att nedstiga i underjorden eller dyka. Ibland behöver läsaren komma upp och hämta luft och måste lägga ifrån sig boken och läsa något annat.
Men det värsta är vetskapen om att denna värld hela tiden kommer närmare, att ideologin normaliseras. Jag läser DN:s reportage om Sunnansjö, där Svenska motståndsrörelsen kuppat in sig i kommunalpolitiken på ett SD-mandat och där flera invånare uttrycker en större rädsla för invandrare än för de nazister som verkar i kommunen. Under tiden utesluter riksdagspartiet SD själva med ena handen den ena efter den andra av sina egna medlemmar som visar sig haft samröre med mer eller mindre uttalat nazistiska grupperingar, samtidigt som de med andra handen driver
en rasistisk politik som i allt högre grad tillåts sätta agendan.
I dagsläget har samtliga allianspartier utom Centerpartiet lagt förslag som syftar till stramare migrationspolitik. Nyligen gick den socialdemokratiska migrationsministern Morgan Johansson ut och sade att det skulle ”ge fel signaler” att ge barn till EU-migranter deras i barnkonventionen stadgade rätt att gå i skolan.
Från att efter andra världskriget ha fått gå under jorden för att sedan dyka upp på gatorna i bomberjacka och kängor på 1980-talet har rasisterna, nu mer eller mindre kostymklädda, åter börjat närma sig maktens rum med stormsteg i hela Europa. Det känns som att cirkeln håller på att sluta sig.
