Just nu ställs 160 sidor från konstnären Jean-Michel Basquiats anteckningsböcker ut tillsammans med ett antal teckningar och målningar på Brooklyn Museum i New York. Det är sidor fyllda med diktfragment, ordlekar, personliga observationer från livet på gatan, populärkultur, sport, klassisk konst, afrikansk konst, jazzmusik och ämnen som klass, ras och historia.
Jean-Michel Basquiat, som räknas till de neoexpressionistiska konstnärerna, var oerhört produktiv och lär ha lämnat efter sig runt 1 000 målningar och dubbelt så många teckningar när han 1988 dog av en överdos 27 år gammal. Då hade han varit aktiv konstnär sedan 1977, då han var i 17-årsåldern och hans signatur SAMO (”same old shit”) började dyka upp på väggarna i New York tillsammans med korta fraser. SAMO var egentligen en tag som tillhörde graffitiduon och skolkompisarna Basquiat och Al Diaz.
Som tonåring stack Basquiat hemifrån och bodde på gatan. Han målade hela tiden, bland annat små vykort som han sålde för att få in pengar. Dessutom var han medlem i ett postpunkband, Gray, som spelade på klubbar runt om i New York. Namnet hade han tagit från boken Gray’s Anatomy, en bok om människokroppens anatomi, som han fick när han som barn låg på sjukhus efter att ha blivit påkörd av en bil och fått mjälten bortopererad.
I början av 1980-talet kom Basquiats kommersiella genombrott. I raketfart tog konsten honom via hårt arbete från livet på gatan till 5 000 kvadratmeter i East Village och pengar i ugnen. Många hade förstått att det inte bara var fastigheter det gick att bli rik på, utan även konstnärer. Pengarna började flöda in i konstvärlden.
Även om Jean-Michel Basquiat tog sig bort från gatan och målade i Armanikostymer lär en taxi aldrig ha stannat för honom i stan. I stället gömde han sig när hans sällskap vinkade in en. Rasismen i allmänhet och det faktum att det inte fanns några svarta konstnärer eller svarta människor porträtterade i konstverken gjorde att han ville bli bäst.
Men framför allt ville han bli erkänd som svart konstnär i en ultravit konstvärld bestående av ”vita väggar, vita människor och vitt vin”, som konstkuratorn Diego Cortez säger i dokumentären Radiant Child från 2010. Och han ville sätta svarta i centrum i sin konst.
Den första att erbjuda honom en ateljé var galleristen Annina Nosei som upplät källaren i sitt galleri i Soho. Under en tv-intervju fick han frågan om han måste hållas instängd i källaren på ett galleri för att måla, i samband med att han fått tillgång till sin första riktiga arbetsplats, ateljén. ”Som en apa, menar du?”, svarade han.
Jean-Michel Basquiat, son till en puertoricansk mamma och haitisk pappa, pratade flera språk och hade redan som liten ett juniormedlemskort på just Brooklyn Museum i stadsdelen Brooklyn där han själv växte upp. Han arbetade med böcker uppslagna, tv:n påslagen och tidningar utspridda. Han plockade upp ord och jobbade sedan vidare från dem. Själv har han beskrivit det som att han, i stället för att sätta ihop collage, sprängde sönder och spred ut sitt material. Och han använde mycket repetitioner.
Sin första soloutställning höll han 1982, då var han 21 år. Den sålde slut. Och hypen kring honom har inte slutat växa. Tavlan Dustheads (1982) sålde för över 48,8 miljoner dollar under en auktion med modern konst på Christies 2013.
Förutom de åtta anteckningsböckerna som ställs ut för första gången innehåller utställningen Unknown Notebooks på Brooklyn Museum också några större tavlor. Som de flesta av Basquiats verk är de både starka och uttrycksfulla och fyllda med detaljer att lägga märke till. Ord, tecken, symboler – och anteckningarna, där fragment till några av tavlorna finns – fungerar både som bakgrundsinformation och som nycklar till att läsa de större tavlorna.
På så vis får många av de utställda sidorna betydelse, trots att de bara innehåller ett namn eller några ord. Men det gäller inte alla. Det finns liksom en gräns för hur upphetsande det kan bli att titta på nedklottrade telefonnummer och andra minneslappar av mer privat karaktär, hur berömd konstnären än må vara.
Förutom att vara en intelligent och framför allt skicklig konstnär var Jean-Michel Basquiat på sätt och vis också en produkt av sin tid, eller hade kanske perfekt timing som var ung just då. I början av 80-talet fanns en livaktig punkscen i New York och den alternativa konstscenen blomstrade på nedre delen av Manhattan. Att bo och leva i staden var förhållandevis billigt. Det gällde att hänga ute och festa med rätt folk långt in på nätterna, en livsstil som sägs ha passat Basquiat.
tidsepoken skildras i den mexikanska konstnären och poeten Jennifer Clements bok Widow Basquiat (2014). Själv säger Clement att det inte är ett verk om den tiden, utan snarare en bok sprungen ur den och de stämningar som rådde då.
År 1978 flyttade Jennifer Clement till New York för att läsa på universitetet. Hon bodde på St Marks Place på Manhattans Lower East Side och började hänga i konstkretsar. Hon umgicks med Jean-Michel Basquiat, Keith Haring och Madonna – även om de, som hon säger, inte visste att de var just Madonna, Basquiat och Haring på den tiden. Det var bara Andy Warhol som redan slagit igenom.
Widow Basquiat är inspirerad av Suzanne Mallouk, Basquiats flickvän under några år. Det är en närgången skildring av både det fula och fina i deras liv. Enligt flera recensenter är boken den bästa som har skrivits om Basquiat och bidrar på ett avgörande vis till förståelsen av hans konstnärliga gärning. Jennifer Clement säger att Michael Holman, också medlem i Gray och en av Basquiats bästa vänner, har sagt till henne att det är den bästa boken inte bara om Basquiat utan även om New York under den tidsepoken.
Mycket riktigt är läsningen av Widow Basquiat en fröjd för sinnet. Boken ger insyn i och skapar därmed en djupare insikt om Basquiats metoder, tankevärld och arbete. Dessutom hjälper den en att betrakta både hans anteckningsböcker och konst med klarare blick. Clement visar hur lyhörd Basquiat var för sin omgivning och hur maktrelationer av olika slag påverkade honom.
Som svart konstnär jobbade Jean-Michel Basquiat i ständigt underläge.
– Han tänkte alltid på rasism. I hans målningar finns hänvisningar till rasism hela tiden, säger Jennifer Clement.
Själv såg jag hans konst första gången i Paris 1997, på Musée Maillol, inte långt efter att filmen Basquiat, med David Bowie i rollen som Andy Warhol, hade kommit ut. Hans alldeles för korta konstnärsliv hade redan då blivit en saga som många ville berätta och allt fler ville spegla sig i.
För en tjugoåring utan större framtidsplaner än att vilja något annat öppnade hans konst upp en ny värld. Det var hårt, färgglatt, aggressivt och slog åt alla håll. Mot orättvisor, mot rasism, mot politiken, mot kapitalet. Det kändes, helt enkelt. Och samtidigt omfamnade det alla konstuttryck som karakteriserade tidsandan.
Jennifer Clement säger att hennes bästa minne från den tiden var en intensiv inre frihetskänsla, som hon tror att hon inte var ensam om att bära på. Till exempel hade gayrörelsen sitt stora genombrott. Detta fick ett abrupt slut i och med upptäckten av aids, vilket också skildras i Widow Basquiat.
Hon tillägger, apropå tidsandan, att det inte är många som har insett att disco- och punkmusiken inte var så åtskilda på den tiden som det ofta framställs.
– Du kunde lyssna på Blondie, men också på Gloria Gaynor och Barry White, säger hon.
– Du kunde gå och dansa på Studio 54 och sedan åka ner till Mudd Club, som var en punkscen. Mick Jagger till exempel kunde vara på 54 och sedan dyka upp på Mudd Club.
Jean-Michel Basquiat beskrivs ibland som den mest kända konstnär som kom ur den graffitirörelse som växte fram från slutet av 70-talet i New York, även om han aldrig var någon klassisk graffitimålare. Till skillnad från sin vän Keith Haring, känd konstnär som dog i just aids och gjorde mycket för att bereda plats för graffitin, hade Basquiat fullt upp med att själv slå igenom. Han ville bli tagen på allvar som konstnär, inte ses som ”bara” en graffitimålare.
En person han beundrade var Andy Warhol. De utvecklade en nära relation vars dynamik enligt Clement förblivit ett mysterium för omvärlden. Första gången de träffades lär Basquiat ha sett Warhol genom ett restaurangfönster, gått rakt in för att prata med honom och sedan sprungit hem för att komma tillbaka en och halv timme senare med ett porträtt av Warhol och den andre mannen i sällskapet. Det lär ha imponerat på Warhol.
Senare höll de en utställning tillsammans. Den mottogs inte särskilt väl, men bland kritiker anses det likväl allmänt att de båda gynnades konstnärligt av samarbetet. Warhol gick bort ett år före Basquiat.
Det finns så mycket att upptäcka, associera till och fortsätta reflektera kring att utställningen Unknown Notebooks dröjer sig kvar. Det är nog det bästa med Jean-Michel Basquiat. Han utmanar oss, och han är politisk på ett sätt som fortfarande är aktuellt.
