Titeln på denna antologi, Sexualpolitiska nyckeltexter, gör att jag väntar mig texter av genusteoretiker som Kate Millett och Judith Butler. Men redaktörerna till boken vill något annat. De har försökt undersöka synen på kön och sexualitet från 1600-talet fram till våra dagar genom att exemplifiera med och analysera bland annat rättegångsprotokoll, brevväxlingar mellan teologer och skönlitteratur från de olika perioderna. Utifrån antagandet att utsagor om olika företeelser både reproducerar och skapar diskurser kring dessa är syftet att visa på hur de här texterna kan förstås politiskt. Ordet ”nyckeltexter” förklarar redaktörerna Klara Arnberg, Pia Laskar och Fia Sundevall i förordet både med att de är typiska för olika typer av diskurser och med att det tankegods som står att finna i dessa texter ibland behöver låsas upp med hjälp av ”nycklar” bestående av olika teoretiska verktyg.
Med andra ord genomsyras projektet av den franske filosofen Michel Foucaults teorier i dennes portalverk Sexualitetens historia (1976–1984). Där uttrycker han en uppfattning som kommit att få en enorm betydelse för förståelsen av begreppet sexualitet, även om hans teorier både kommit att ifrågasättas och vidareutvecklas. Sexualitet, hävdar Foucault, är något som konstruerades som identitet vid tiden kring 1800-talet. Innan dess talades det inte om sexualitet, utan om sexuella handlingar, varav en del ansågs förkastliga men utan att utgöra identiteter för de som utförde dem. Sexualitet, det vill säga identitet baserad på sexuella begär eller handlingar, skapades som en del av tidens intresse av att kategorisera och patologisera. Dikotomin homosexualitet/heterosexualitet kom därmed att bli en undergrupp till dikotomierna sjukt/friskt och onormalt/normalt. Foucault har i detta inte stått oemotsagd: andra forskare har hävdat att till exempel homosexualitet inte alls är ett anakronistiskt begrepp för att förstå människors begär i för- och tidigmodern tid, även om sätten och utrymmet för att uttrycka dessa har skiftat. Detta perspektiv tas upp i Sexualpolitiska nyckeltexter, men som helhet utgår antologin från Foucaults poststrukturalistiska förståelse av sexualitet.
Texterna är ordnade kronologiskt – den första är alltså från 1600-talet och den sista från 2010-talet. Det säger sig självt att trots antologins omfång på nästan 500 sidor innebär det tidsspannet att det inte riktigt finns utrymme för den fördjupning av de tankeväckande texterna som ofta är önskvärd. Men Sexualpolitiska nyckeltexter bör nog läsas som en introduktion, en inbjudan till att läsa mer av de olika skribenterna och om de olika epokerna.
Varför har redaktörerna då valt att ta avstamp i 1600-talet? Förmodligen har det delvis att göra med utrymme: de har inte haft plats att börja tidigare i historien, men har samtidigt velat exemplifiera förmodern sexualpolitik. Men de första texterna är också intressanta på så sätt att de tillkommit relativt snart efter reformationen och införandet av det som kallades Guds lag, och som på många sätt var strängare när det gällde de brott som rubricerades ”hor” och ”sodomi” än vad tidigare svenska lagar var. Detta visar på det förenklande i den allmänna uppfattningen om den katolska medeltiden som på alla sätt religiöst strängare och mer kvinnofientlig än senare tider. Texterna från 1600-talet har också valts ut därför att de illustrerar hur begrepp som ”sodomi” förstods på den tiden. Sodomi var brottsligt, men till skillnad från i dag användes ordet inte enbart för att beskriva homosexuella handlingar, utan var mer av ett paraplybegrepp för oönskade sexuella praktiker, det vill säga det mesta av de sexuella handlingar som inte bestod av ett vaginalt samlag som kunde leda till barnalstring. I de fall, som det som beskrivs i ett juridiskt dokument i kapitlet ”Guds lag”, där det rörde sig om sexuella kontakter mellan personer av samma kön tolkades inte handlingarna som ett uttryck för någon sexuell identitet, även om det som i det aktuella fallet handlade om ett långvarigt förhållande.
Men även om sexuella praktiker och begär inte läses som uttryck för identitet i för- och tidigmodern tid så är det tydligt att vissa kroppar görs till bärare av oönskade sexuella beteenden och därmed till föremål för kontroll. Långt innan rasbiologins och tvångssteriliseringarnas dagar ses till exempel den samiska gruppen som avvikande från de föreskrivna normerna för samlevnad, så som framgår i två texter från 1700-talet. De ses dessutom som oförmögna att göra kön på ”rätt” sätt (Linné skriver till exempel i sin skildring av en av sina resor med en fasa blandad med fascination om en person vars könsidentitet framstår som oklar), och detta tas som en intäkt för deras underlägsenhet i enlighet med en uppfattning som går igen i de flesta koloniala diskurser. Å andra sidan uppfattas enligt samma diskurs både kvinnor och män som rasifieras som hypersexualiserade, och som exempel på detta citeras och diskuteras Viktor Rydbergs rasistiska och exotifierande roman Singoalla från 1858 om en romsk kvinna med häxkrafter som förför den vite riddaren Erland.
Det är förtjänstfullt att Sexualpolitiska nyckeltexter skriver in Sverige, och därmed även sexualpolitiken, i en kolonial tradition där ”kolonial” definieras som ”en process varigenom en statsmakt egensidigt tar sig rätten att bestämma över ett annat folks territorium, kultur och ekonomi, under förevändning att man har ett överlägset samhällssystem” (sidan 70).
Det är intressant att se hur mycket av de sexuella praktiker som var oönskade på 1600-talet tillskrevs olika väsen från folktron (en text handlar till exempel om en man som ställs inför rätta för att han haft en lång sexuell relation med Skogsrået) som överheten i sin ambition att etablera den kristna teologin som den enda acceptabla gjorde till inkarnationer av djävulen för att sedan alltmer komma att förknippas med den koloniala diskursens Andra.
Även om kvinnor som rasifieras sålunda alltid drabbats hårdare av majoritetssamhällets kontrollmekanismer framgår det med all önskvärd tydlighet att alla kvinnor i alla tider har andrefierats när det gäller sexualpolitiska frågor. Eftersom kvinnor enligt en cis- och heteronormativ förståelse alltid har setts som vandrande livmödrar finns många texter i boken som dokumenterar synen på kvinnor utifrån deras reproduktion. En stor fråga, som enligt skribenterna säger mycket om synen på sex utanför äktenskapet, är frågan om hur de ”oäkta” barn som blev till skulle hanteras. Boken innehåller dokumentation såväl från de barnamord som var vanliga på 1600- och 1700-talen och tidvis belagda med dödsstraff (också vid missfall eller dödfödsel om misstanke förelåg) som från det tidiga 1900-talets oseriösa och exploaterande mottagningar för kvinnor och deras ”oäkta” barn. Givetvis finns också kapitel om abort och preventivmedel samt om tvångssteriliseringar.
Antologin ifrågasätter vissa vedertagna sanningar om att historien skulle utgöra en linjär utveckling från ”sämre” till ”bättre” sett ur ett rättighetsperspektiv. En spännande text är ”Äktenskapet, sexualmoralen och barnets bästa som samhällsorganisatörer i två statliga utredningar” av Sara Edenheim, där författaren försöker göra vad hon kallar en ”anakronistisk” jämförelse av synen på äktenskap på i början av 1900-talet och i början 2000-talet. Metoden som hon beskriver går ut på att inte jämföra två texter utifrån det som är känt om deras respektive historiska kontexter, en jämförelse som dessutom ofta implicit förutsätter att ”saker blivit bättre”, utan i stället försöka närma sig texterna så förutsättningslöst som möjligt. Resultatet i det här fallet blir att författaren kommer fram till att synen på äktenskapet som institution på en del sätt är mer progressiv i texten från 1912. Edenheim lyckas dock inte helt övertyga om att hennes jämförelse är så frikopplad från historisk kontext som hon gör gällande, eller ens att en sådan analys är möjlig, men hennes text väcker nyfikenhet och lust att studera hennes metod närmare.
Något jag saknar i Sexualpolitiska nyckeltexter är något mer om tvåköns- och cisnormen. Visserligen nämns tvångssteriliseringarna av transpersoner i kapitlet om tvångssteriliseringar, men i huvudsak fokuserar bokens normkritiska perspektiv på hur förhållandena mellan könen organiserats genom historien med utgångspunkt i antagandet att det finns två kön och att dessa stämmer överens med de som tilldelas människor vid födseln.
Jag skulle även gärna ha velat se en bredare representation av olika feministiska analyser. Framför allt i texterna om porr och ”sexarbete” är de enda röster som finns representerade konservativa, liberala (män) och radikalfeminister som fördömer dessa båda fenomen. Det hade varit intressant att få ta del de feministiska analyser som har andra svar på hur kvinnors rättigheter inom porr- och sexbranschen bäst tas tillvara. Något nytt, åtminstone för mig, var dock att även sexarbete har gått från att ses som något som kvinnor gör ibland, sällan på heltid, till att bli en identitet: identiteten ”prostituerad”. Detta ord är än i dag det allra vanligaste för att beskriva sexarbete, även i feministiska kretsar, trots att personer som säljer sex har sagt att de upplever ordet som förminskande och föredrar ”sexarbetare”.
Sexualpolitiska nyckeltexter bör nog som sagt snarare läsas som en översikt än som en fullödig analys. Många av författarna, där förutom de redan nämnda bland andra Pia Laskar, Ebba Witt-Brattström och Carl-Michael Edenborg återfinns, har skrivit betydligt mer omfattande texter inom sina respektive områden, texter som förtjänar att läsas i sin helhet. Men som introduktion till diskursanalys av svensk sexualpolitik fungerar antologin på det hela taget bra och bjuder på mycket intressant.
