Iransk-franska Marjane Satrapi (född 1969) slog igenom med det självbiografiska seriealbumet Persepolis (på franska i fyra delar 2000–2003, på svenska 2004–2005). Här berättade hon om sin uppväxt i en aristokratisk familj med kommunistiska sympatier under det inledande skedet av den iranska revolutionen och om sina första år av exil i Österrike och därefter i nuvarande hemlandet Frankrike. Persepolis räknas i Frankrike som tidernas största ekonomiska succé när det gäller ”oberoende serier”.
Marjane Satrapi följde upp Persepolis med fler seriealbum om livet i Iran, av vilka Broderier (2003) och Kyckling med plommon (2004) finns på svenska. Men efter succén med den animerade filmatiseringen av Persepolis (2007), som hon regisserade tillsammans med Vincent Paronnaud, tycks Satrapi helt ha sadlat om till filmskapare. Hon och Paronnaud gjorde också film på Kyckling med plommon (2011), innan Satrapi ensam gjorde sin första spelfilm, en kriminalkomedi som knappt nådde utanför Frankrikes gränser.
För den som associerar Satrapi med realistiska berättelser och det sparsmakade, men kraftfulla, svart-vita bildspråket från Persepolis och dess uppföljare, lär hennes fjärde film, seriemördarkomedin The Voices, bli något av en chock. Här befinner vi oss i stället i ett glättigt pastellfärgat och barockt gränsland mellan Tim Burtons värld, David Lynchs Twin Peaks och kultförklarade kontorssatiren Office Space. Huvudpersonen, Jerry Hickfang (Ryan Reynolds), skriver också in sig i samma tradition av infantila seriemördare med Oedipus-komplex som Norman Bates i Psycho.
Jerry jobbar på en badkarsfabrik i den nedgångna hålan Milton, vars befolkning sägs uppgå till 4 504. ”The Town of Industry” står det på den stolta skylt som möter oss när vi inledningsvis närmar oss staden längs den spruckna asfaltväg som slingrar sig genom den mörka skogen fram mot fabrikens tre rykande skorstenar i fjärran. Vägen genom skogen, skylten och skorstenarna – alla återfinns också in introsekvensen till Twin Peaks. Det är förstås ingen tillfällighet att staden lånat sitt namn från titelkaraktären i de tecknade kortfilmer av Mike Judge som låg till grunden för Office Space, den hunsade kontorsarbetaren Milton.
Jerry och hans kollegor emballerar badkar dagarna i ända, iförda overaller i företagets speciella färg, chockrosa. Jerry är ständigt på irriterande gott humör och positiv till det mesta, alltid redo med en hjälpande hand eller en malplacerad komplimang. På så vis är han den perfekte arbetaren i en arbetsmiljö av påtvingad positivism. Men Jerry lider också av svåra hallucinationer som bland annat får honom att föra samtal med djur. Det gäller främst den egna hunden, Bosco, och katten, Mr. Whiskers. Dessa båda fyller samma funktion som djävulen och ängeln som brukar avbildas på axlarna till en person som slits mellan onda och goda tankar. Bosco är Jerrys samvete, Mr. Whiskers är uttrycket för hans mörkare drifter.
När Jerry besöker sin psykolog tidigt i filmen lär vi oss att han ärvt sin mentalsjukdom från mamman, som pratade med änglar, samt att han varit tvångsinlagd och riskerar att åter bli det om han slarvar med sina mediciner. I flashbacks får vi också intrycket att pappan, en militär, var en brutal hustyrann mot vilken Jerry och mamman förgäves försökte skydda varandra.
Jerry lovar oupphörligen psykologen att ta sin medicin, men problemet är att tabletterna tystar hans enda vänner – Bosco och Mr. Whiskers – och dessutom tvingar honom att inse precis hur deprimerande jämngrått och förnedrande fabrikslivet i Milton är. Kanske är det då inte så märkligt att han föredrar att fly in i sin egen galenskap framför att konfrontera den kollektiva galenskap som gäller för välanpassad normalitet.
På ytan har förstås inte Persepolis och The Voices särskilt mycket gemensamt. Men kanske finns det ändå en koppling i att de båda på sätt och vis handlar om en individs kamp för att inte låta sig reduceras till en likriktad enhet i ett människofientligt system. I Jerrys fall får förstås denna vägran tragiska konsekvenser, när han, mest av en slump, ramlar in på sin blodiga bana. Snart äger han en imponerande samling mänskliga grytbitar i tupperware, lika rationellt välpaketerade som badkaren på fabriken.Även om Satrapi verkar tappa fokus en smula mot slutet är vägen dit tillräckligt giftig och underhållande för att helheten ska vara klart sevärd.
