En inneboende svaghet

[Film] Inherent Vice
Regi: Paul Thomas Anderson

Filmrecension
I Inherent Vice kommer alltsammans till sist att handla om en generations, och i förlängningen en nations, förlorade själ.
Foto: Warner Bros

Året är 1970. Platsen Los Angeles. Det är tre år sedan legendariska Summer of Love markerade hippierans höjdpunkt och lika länge sedan en viss Ronald Reagan blev Kaliforniens guvernör och började transformera delstaten till en experimentverkstad för den högerpolitik han senare skulle göra nationell. Och det är ett år efter det att Reagan låtit polisen beskjuta en demonstration vid University of Californias campus i Berkeley.

En student dödades under det som blev känt som Bloody Thursday. ”Om det krävs ett blodbad (för att få stopp på studentprotesterna), så låt oss få det överstökat”, kommenterade guvernören precis ett år senare, alltså just 1970 – året då Inherent Vice, regisserad av Paul Thomas Anderson efter en roman av Thomas Pynchon, utspelas.

Inherent Vice är en sentida släkting till den klassiska film noir-genren, till Sam Spade och Philip Marlowe, men filtrerad genom Hunter S. Thompsons och Terry Gilliams psykedeliska Fear and Loathing in Las Vegas. Benicio del Toro spelar för övrigt hjältens sidekick i båda filmerna. En remarkabel skillnad mot många av de gamla klassikerna är att Inherent Vice saknar en riktigt stark kvinnoroll.

I centrum för handlingen står den ständigt marijuana­rökande hippie-privatdeckaren Larry ”Doc” Sportello, som med sömngångaraktig perfektion inkarneras av en typecastad Joaquin Phoenix.

Till Docs hus vid strandpromenaden anländer i filmens inledning före detta flickvännen Shasta Fay Hepworth, som en påminnelse om lyckligare dagar. Hon berättar en historia om hur hennes nuvarande pojkvän, fastighetskapitalisten Mickey Wolfmann, håller på att bli offer för en komplott iscensatt av dennes hustru och hennes älskare, vilka tänker få Wolfmann tvångsintagen på mentalsjuk för att få kontroll över hans tillgångar. Naturligtvis lovar Doc att undersöka saken.

Så långt – ungefär åtta minuter in i den två och en halv timme långa filmen – är det hela tämligen glasklart. Men därefter blir berättelsens logik gradvis dimmigare, i likhet med Docs glansiga blick. Ingen och inget är förstås som det först verkar vara, undantaget då Doc, som ensam är lika ren och sann som konstant hög. Juden Wolfmann visar sig vara en nazi-wannabe som omger sig med muskler från Aryan Brotherhood, vilka i sin tur gör olyckliga affärer med afro-amerikanska marxister ur Black Guerilla Family.

Inte olik en lite vissen flower power-version av Peter Falks Columbo, snubblar sig Doc genom en enkät som bland annat avtäcker en vertikalt integrerad drogkartell, som tjänar pengar på hela kedjan från import och försäljning till att erbjuda rehabiliteringsprogram på de privata mentalsjukhus som utgör en blomstrande verksamhet sedan de offentliga lagts ned av guvernör Reagan.

På vägen misshandlas Doc med lika regelbundna intervaller som i en tecknad film från Warner Bros. av en våldsam snut med crewcut, ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin är lika typecastad som Joaquin Phoenix).

Men kanske är Bigfoot ändå hans bästa vän? Han är i alla fall pålitligare, på sitt eget neandertal-sätt, än finkostymerna från FBI, som vill rekrytera Doc till COINTELPRO (det ökända program för att infiltrera sociala rörelser som avslöjades först när vänsteraktivister bröt sig in i ett FBI-kontor 1971).

Till sist kommer alltsammans att handla om en generations, och i förlängningen en nations, förlorade själ. När blev hippie­idealen till girighet och paranoia? När förvandlades ”den fria kärleken” till en bordell?

Svaret är att det inte finns något svar, för frågan är felställd. Synden var medfödd, svagheten inneboende i materialet från dag ett. Det handlar om ”inherent vice”, om naturliga egenskaper, svagheter och brister i materialet, som gör sönderfall oundvikligt.

Om man så vill kan man kanske här dra sig till minnes att sommaren 1967 inte bara blev känd som Summer of Love, utan också som ”Den långa, heta sommaren” efter de många kravaller i protest mot rasismen som inträffade i flera större amerikanska städer i juni och juli.

Men detta grundkoncept, ”inherent vice”, är på sitt sätt också filmens inneboende svaghet. Lite klarare linjer, lite mer av skiftande nyanser och försök att skissa historiska orsakssammanhang hade kunnat rädda det hela från att bli mer än ett högst charmerande bländverk.

Nu är filmen överlastad med snabbskissade organisationer, namedropping och buzzwords, som mest förefaller ämnade att ge intryck av ett historisk djup som filmen egentligen inte äger.

Efteråt kommer jag att tänka på det kanske oftast repeterade citatet om hippieran: ”If you remember the ’60s, you really weren’t there”.

Inherent Vice utspelar sig förstås under 1970-talets första år, men det är precis som om filmen aldrig riktigt vill höja sig över Docs konstant drogpåverkade medvetande.

Förmodligen är det förstås just på det sättet som upphovspersonerna velat uppnå en form av autenticitet; ett val som inte nödvändigtvis är det mest lyckade i filmen.