Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp? 

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas. 

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun. 

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey. 

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.

Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem. 

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd. 

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ. 

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil. 

Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras
i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet. 

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006. 

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän. 

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad. 

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras. 

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet? 

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid. 

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter. 

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.

Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.

Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler. 

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”. 

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge. 

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen. 

Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall. 

I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet. 

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell? 

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker. 

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen
i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former. 

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt. 

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna. 

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

radar@arbetaren.se

Fotnoter:

*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.  

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.