Tre månader tog det för hennes 23-årige kusin att bli hjärntvättad och radikaliserad.
– Det var nära att vi förlorade honom till Islamiska Staten, säger hon allvarligt när vi möts på ett skränigt kafé i Tunisiens huvudstad Tunis.
Hon lutar sig fram.
– Det handlar inte om religion, det är endast ett verktyg för manipulation.
Aya Chebbis kusin växte upp i en välutbildad medelklassfamilj och gick aldrig till moskén.
– Han var inte speciellt intresserad. När han plötsligt började visa intresse för islam blev alla överraskade, säger hon och skakar på huvudet.
Någonting förändrades i slutskedet av hennes kusins universitetstid i en ort i närheten av Bizerte i norra Tunisien. Aya Chebbi tror att han blev påverkad av en rekryterare.
– De är så skickliga, vet precis vad de ska säga. Det kan börja med småsaker på Facebook, sedan bjuds man in till så kallade slutna föreläsningscirklar och där blir man en del i brödraskapet, det är gemenskap, en trygghet, förklarar hon.
Plötsligt hade han odlat skägg och ville inte skaka hand med Aya. Vändpunkten kom när hans pappa bad honom hjälpa till på familjens farm efter examen, det var det som räddade honom, tror hon.
Men Aya Chebbi är fortfarande orolig. I dag, två år senare, är hennes kusin fortfarande övertygad om att Islamiska Staten, IS, är det rätta. Trots att hans beteende är ”normalt” är hans tankar fortfarande ”infekterade”, menar hon.
– Kanske kommer han att försöka åka igen om han får möjligheten, säger hon oroligt men tillägger samtidigt att han i dag har fått ett annat mål: jobba och tjäna pengar.
– Jobbet håller honom upptagen, han har ingen tid över. Tid och syfte i livet, det är två viktiga faktorer, säger hon.
Aya Chebbis kusin är långt ifrån unik. Enligt både det tunisiska inrikesdepartementet och privata säkerhetskällor, har omkring 3 000 tunisier rest till Syrien för att strida med al-Qaida-filialen Jabhat al-Nusra i kampen mot Syriens President Bashar al-Assad och på senare tid slutit upp bakom IS. Siffran är enligt konsultfirman Soufan Group oproportionerligt hög med tanke på landets ynka 11 miljoner och innebär att Tunisien bidragit med fler krigare än till exempel både Saudiarabien och Turkiet. Många ställer sig frågan: hur kommer det sig att den Arabiska vårens demokratiska succéhistoria producerat flest radikala krigare till Syrien?
För många tunisier är terrorismfenomenet nytt. Man ställer sig undrande till vågen av radikalisering, framför allt bland ungdomar, och skyller primärt på den vacklande säkerheten och den socioekonomiska situationen som uppstått i kölvattnet av revolutionen. På många håll i landet har post-revolutionen skapat en uppgiven generation unga. Arbetslösheten beräknas till 15 procent, det dubbla bland de yngre, och på marginaliserade platser som Sidi Bouzid och Kasserine – födelseplatserna till den revolution som till slut innebar slutet för Zine El Abidine Ben Alis regim – är hopplösheten stor.
– Risken är att ungdomar här börjar stödja terrorism på grund av fattigdom, säger Mohamed Nejibrhimi som gjort en kortfilm om terrorhotet i sin hemstad Kasserine.
Kasserine är närmsta ort till bergskedjan Chaambi, där den radikala gruppen Uqba Ibn Naafa tros hålla till. Enligt Mohamed Nejibrhimi lockar extremister ungdomar med pengar, mycket pengar. Därutöver missbrukas och manipuleras religiösa koranverser, förklarar han.
– Det är inte så svårt då att övertyga de som inte har något att förlora, dessutom används bitterheten som många känner mot staten, polisen och militären för att vinna över folk som lever i misstro, säger Mohamed Nejibrhimi.
Enligt en undersökning av välgörenhetsorganisationen International Alert i vilken ungdomar i de fattigare distrikten av Douer Hicher och Ettadhamen utanför huvudstaden Tunis tillfrågades svarade nästan hälften, 46 procent, att levnadsvillkoren blivit sämre sedan revolutionen 2011. Majoriteten, 98,8 procent, uttryckte misstro till landets politiker, vilket organisationen misstänker är en av anledningarna till att unga lockas till radikala grupper.
Samtidigt menar John G. Horgan, forskare och författare till boken Psykologin bakom terrorism och nyligen hemkommen från Pakistan, att den viktigaste uppgiften en rekryterare har är att ge sina offer en känsla av att de nu kommer kunna åstadkomma något större och bättre med sina liv. Att lyckas med det är enklare om offren lever utan framtidstro.
– Möjligheterna som de här rekryterarna har är i dag unika och större än någonsin i terrorismens historia, säger John G. Horgan.
– Internet och framför allt sociala medier har blivit betydelsefulla redskap i terrorismens propagandakrig. Islamiska Staten behärskar verkligen de sociala medierna.
En 17-årig pojke i Kasserine berättade för Mohamed Nejibrhimi att radikala individer försökt nå ut till honom på Facebook. I meddelanden börjar de försiktigt predika, skicka videos och koranverser. De ställer frågor om situationen kring staden, var polisen befinner sig och hur säkerhetspådraget ser ut vid specifika adresser. Det här är inte ett ovanligt fall, säger Mohamed Nejibrhimi som är väl medveten om att sociala medier, framför allt Facebook och Skype, blivit användbara informationsredskap.
– Men ingen talar om det här. Facebook förstör den yngre generationen utan att föräldrarna ens vet om det, säger han uppgivet.
Men varför är det så många jihadister i just Tunisien? Enligt säkerhetsanalytikern Habib M. Sayah beror det främst på två orsaker. Dels att vissa ledare tillhörande det moderata islamistpartiet Ennahda vid Syrienkrigets inledning uppmuntrade sina anhängare till jihad. Men då var det för att kämpa mot vad som ansågs vara diktatorn Assads orättvisor, vilket Habib M. Sayah tror trivialiserade fenomenet.
– Men den kanske mest betydelsefulla utvecklingen var den radikala salafistgruppen Ansar al-Sharias förmåga att rekrytera unga jihadister, säger Habib M. Sayah.
Efter revolutionen, med en skör säkerhetssituation och ökad religions- och yttrandefrihet, lyckades Ansar al-Sharia snabbt mobilisera de sedan tidigare små och geografiskt utspridda grupperna av salafister.
– Ansar al-Sharia förekom i medierna och hade en massiv närvaro på gatorna i delar av landet, framför allt söderut. De blev en social rörelse, säger Habib M. Sayah.
Ennahda anklagades snart, främst av anhängare till den sekulära oppositionen, för att ha blundat för Ansar al-Sharias framfart. Många menade att partiet var beroende av salafisternas röster. Parlamentsledamoten och Ennahdapolitikern Sayida Ounissi
erkänner att det är möjligt att partiet var sena med att förstå allvaret med problemet.
– Historiskt sett har terrorism bekämpats genom frihetsinskränkande medel, men med politiska ledare som själva var offer för förtryck fanns en rädsla att repetera samma misstag. Dessutom fanns varken tid eller kompetensen att agera, säger Sayida Ounissi.
Samtidigt påpekar hon att fenomenet inte är någonting nytt. Tunisien bidrog med jihadister långt innan den arabiska våren, bland annat till Somalia, Irak och Afghanistan.
Habib M. Sayah understryker dock att det höga antalet jihadister är nytt för Tunisien. Ännu en bidragande faktor är situationen i grannlandet österut, Libyen som befunnit sig i inbördeskrig sedan diktatorn Muammar Gaddafi störtades 2011. I dag slåss olika rebellgrupper om makten. Bristen på säkerhet har gett IS möjlighet att växa och överta staden Derna i östra Libyen. IS territoriella vinster är en av anledningarna till gruppens popularitet.
Enligt Habib M. Sayah handlar jihad till Syrien eller Irak i dag i stort sett uteslutande om IS. När han studerat unga jihadisters konversationer online är det inte längre att kriga mot Assad det som lockar, i stället är det att bidra till etableringen av ett kalifat.
– Även om al-Qaida och Islamiska Staten har samma mål, att etablera ett kalifat, är vägen dit olika. Al-Qaida är mer långssiktiga. Men Islamska Staten har redan förklarat ett kalifat, vilket är mer lockande för många, säger Habib M. Sayah.
Samtidigt ser jihadisternas profiler mycket olika ut, påpekar han. Tidigare har Habib M. Sayah kunnat identifiera en återkommande känsla av orättvisa. Det har till exempel rört sig om Syrien och diktatorn Assads brott mot sin befolkning, USA:s inblandning i Irak eller Israels ockupation av Gaza och Västbanken. Men plötsligt handlar det uteslutande om att etablera ett kalifat, menar han.
Enligt inrikesdepartementet beräknas omkring 400 tunisier ha återvänt från Syrien. Inrikesministern Lotfi Ben Jeddou menade i början av 2014 att många inte kunnat arresteras på grund av bristande rättsunderlag, men sade att många individer är under uppsikt. De som arresterats har kastats i fängelse.
Men Habib M. Sayah ser inte hemvändande krigare som något stort hot utan menar att de flesta som återvände är antingen de som blivit desillusionerade och insett sitt misstag eller blivit skadade i strid och därmed vill komma tillbaka till hemlandet. I sådana fall är jihadister från Libyen ett större hot mot Tunisien, tillägger han.
– Fängelse är inte den rätta vägen, säger Mohamed Iqbal Ben Rejeb när vi ses i en förort till Tunis.
– De som kommer tillbaka behöver återintegreras i samhället, inte isoleras i fängelser. Där lyckas de bara radikalisera ännu fler eller bli mer radikala själva.
Det var när Mohamed Iqbal Ben Rejebs rullstolsburne bror Hamza plötsligt försvann till Syrien som hans bror och pappa etablerade organisationen Ratta som arbetar med preventiva åtgärder. Bland annat sprider Ratta information om sätt att försöka återintegrera tillbakakommande jihadister i samhället.
– Hamza blev manipulerad till att åka, han kände sig betydelsefull. De fick honom att tro att han var ett geni, säger Mohamed Iqbal Ben Rejeb.
– Men Hamza är inget geni. Han hade inte ens avslutat sina studier.
Hamzas handikapp gjorde honom illa lämpad för att delta i kriget.
– Han måste använda båda händerna för att lyfta ett glas vatten. Hur skulle han kunna hålla ett kalasjnikovgevär?
Mohamed Iqbal Ben Rejeb skakar på huvudet. Efter påtryckningar lyckades familjen få hem Hamza. På frågan hur han mår i dag rycker Mohamed lite på axlarna, tittar ned i marken och svarar: ”Det är okej.”
Nu försöker Ratta hjälpa omkring 1 500 familjer. Familjemedlemmar som kontaktar organisationen vill veta om släktingar lever och hur de kan få hem dem. Mohamed Iqbal Ben Rejeb menar att många som reser är desillusionerade.
– Den här sortens jihad har ingenting att göra med vad jihad verkligen innebär. Jihad har inget med vapen och våld att göra och islam har ingenting med de här terroristerna att göra, ingenting, utbrister Mohamed Iqbal Ben Rejeb.
Tunisiens gränskontroller har trappats upp. I dag stoppas ensamfarande till Turkiet vid flygplatsen. Resande behöver uppvisa papper som bevis på sin resas syfte. Enligt inrikesdepartementet har omkring 8 000 personer stoppats vid gränserna. Men siffrorna är svåra att kontrollera. Enligt Habib M. Sayah är mutor inte ovanliga vid Libyenövergången och han misstänker att det finns sätt att kringgå kontrollerna även vid flygplatserna.
– Det är fortfarande de som åker, i grupper på 7–10 personer. Nätverken som arbetar med att rekrytera jihadister ser olika ut, de kan vara etablerade av allt ifrån din lokala grönsakshandlare till inflytelserika imamer, säger han.
Enligt politikern Sayida Ounissi krävs mer rigorös analys av fenomenet, för att förstå kärnan i problematiken.
– Jag efterfrågar verkligen en kommission som går till botten med det här. Vi måste försöka förstå varför unga människor är redo att lämna sitt hemland för en säker död, säger hon.
Enligt Aya Chebbi är kritiskt tänkande av största vikt, men frånvarande i dagens tunisiska samhälle. I media liksom i skolan behöver det finnas en mer öppen och kritisk debatt kring fenomenet jihadism. Om man kan öka medvetenheten om hur man kan handskas med radikalisering tror Aya Chebbi att man skulle minska antalet jihadister.
– Det var det faktum att vi i familjen agerade då vi märkte att min kusin förändrades som blev hans räddning.
