Om den svenska arbetarrörelsen alltid älskat sina realistiska författare, har attityden till deras språkligt knepigare kamrater varit mer komplex. På 1940-talet ansåg publicisten Ture Nerman att modernistiska arbetarförfattare som Harry Martinson och Stig Dagerman ägnade sig åt ”steril och rent livsfientlig romantik”. Och bara häromåret gav författaren Kristian Lundberg och kritikern Crister Enander ut en brevväxling där de ondgjorde sig över att dagens poeter bara sysslar med språkexperiment, i stället för att skriva om ”hur det är”.
Man kan tycka att konflikten borde vara överspelad vid det här laget. Egentligen finns det ju ingen motsättning mellan att vara explicit politisk och intressera sig för litterär form. Stig Sjödin, Eyvind Johnson, Sonja Åkesson, Athena Farrokhzad – listan är lång, och kommer att bli längre.
En annan som inte väljer sida är poeten Helene Rådberg. Efter fyra diktböcker som på ett eller annat sätt kan kallas politiska – den senaste, Det gula rummets små terapistycken (W&W 2008), handlar om kvinnors arbetsvillkor inom barnomsorgen – kan man tycka att hon borde få läsa vid en demonstration i månaden. Det gör hon inte.
– Folk vågar inte närma sig poesi, tror Helene Rådberg. Särskilt inte om den inte ser ut som man är van vid. Jag tror många är itutade i att de inte förstår. Därför försöker man inte. Men vad betyder ”förstå”, då?
Jag tänker att det kan vara som musik. Det här kändes bra, det här gjorde det inte…
– Så tycker jag att man får vara! Så läser jag poesi. Jag är inte så intellektuell att jag sitter och… Jag måste känna någonting.
– För att komma någon vart måste man vara tydlig, men inte plakattydlig. Det är det som är grejen.
Att Helene Rådberg började med litteratur var något av en slump. Hon föddes 1950 och växte upp i Sandviken. På 70-talet utbildade hon sig, som många andra kvinnor, till fritidspedagog. Sedan jobbade hon inom den offentliga sektorn i nästan 20 år. Det var ett slitigt arbete. Kraven på Helene Rådberg och hennes kollegor var höga, samtidigt som deras jobb inte hade någon status alls.
– Vi var ju högutbildade, med studielån och sådär. Och alla sade att oj oj, nu kan ni bli vad ni vill, ni kan bli precis vad ni vill. Så gick man ut i det där och på något sätt var det som att man trodde på det. Vi startade kooperativ, jobbade supermycket, kunde fruktansvärt mycket. Och alla sket i det. Ingen brydde sig. Så fort ekonomin krånglade var det bara in med fler barn, oavsett hur mycket vi protesterade.
Helene Rådberg säger att hon som kvinna kände sig dubbelt sviken. De var inte bara ignorerade av samhället, utan också av arbetarrörelsen, där mäns behov och perspektiv alltid fått gå före. Hon menar att det kvinnliga arbetarkollektivet berövats ett språk för att alls prata om sina erfarenheter. Det finns många romaner om att arbeta på verket, men färre om att vara sjukvårdsbiträde.
– Eftersom män haft kontroll över allting har man lärt sig lita på dem. Det har varit inprogrammerat i en, inte varit ifrågasatt. Jag tror att det nästan är svårt att prata om. Om man ska ta in allt det där, då måste man också göra något åt sin egen situation och det är jättesvårt.
Under 1990-talet började nedskärningarna inom välfärden bli verkligt påtagliga. Det märktes på Helene Rådbergs arbetarplats. Tempot blev högre och stressen värre.
– Men det var som att man hela tiden hade den här idén kvar om att på något sätt måste ju folk fatta att det här går ju inte. Det här är ju fel! Det var som att man tänkte att alla tänkte som en själv.
– Jag hade börjat skriva mer på allvar. Samtidigt skulle jag var i det där, där det var som att man inte räknades. Det var som att vara på två platser samtidigt. Och det bryter ju sönder en.
Till slut blev Helene Rådberg utbränd. Efter några månaders sjukskrivning var hon tvungen att välja mellan att komma tillbaka till jobbet eller att säga upp sig. Hon valde det senare. Samma dag som hon gick till chefen för att meddela sin uppsägning fick hon beskedet att Wahlström & Widstrand ville ge ut hennes första diktsamling, Mellan henne och jag (1998).
Då hade hon skrivit i ett antal år, bland annat gått en debutantkurs på Medlefors folkhögskola, men aldrig trott att hon skulle bli utgiven.
– Språket hade också varit så farligt. Jag känner fortfarande att det är det, att jag på något sätt håller det tillbaka. Det har jag funderat jättemycket på varför jag gör det. Jag tror att man är inskolad i det här stora, kraftfulla, rungande nejet som kvinnor blir bemötta med.
– Vi som jobbat inom låglönekollektivet, vi är så nedmalda i det nejet att även när det kommer andra sammanhang och språk är det som att man inte törs tala.
I dag försörjer sig Helene Rådberg som skrivarskolelärare. Där märker hon hur omvälvande det kan vara för människor att börja skriva. Många genomgår djupa kriser. Vissa blir sjuka, andra sitter och gråter. Men det är inget farligt med det, säger hon.
– Man har hållit det i kroppen och så släpper det bara.
Just kroppen är viktig i Helene Rådbergs texter. Dels läsarens – hon jobbar mycket med rytm, ljud och pauseringar – men också den egna, eller diktjagets. Det är lätt att associera till Johan Jönson, en annan poet som intresserar sig för kroppen som skrivandets och arbetets yttersta villkor.
Men om hatet hos Helene Rådberg är hyfsat enkelriktat – det går uppåt, mot systemet, eller möjligen mot det egna varat – så slår det hos Johan Jönson åt alla håll. Hans texter från sjukvården är fulla av vrede även mot vårdtagarna. Helene Rådberg skulle aldrig kunna skriva så, säger hon.
Varför kan du inte det?
– Ja, varför kan jag inte det? Jag har funderat jättemycket på det, varför jag inte kan det. Jag har inget bra svar. Det enda är att det på något sätt finns något sorts hinder i hela kroppen.
– Att vara kvinna är också att bära många kvinnobilder med sig. Hon som är fritidspedagogen, hon som är den som jobbar inom vården, hon som är mamma, hon som är mormor… Och alla de här är liksom så solidariska, försöker alltid göra gott på något sätt. Jag brottas med det i mitt språk och när jag skriver.
– Men att verkligen förakta, att liksom hata, det skulle bli som att hata barnen. Nej, det går liksom inte.
Det är inte bara omsorgsmaskinen?
– Nej, precis. Det är ju en maskin, det är ju det, men… Jag tror att det blir skillnad om en man säger allt det där, för han ska ju egentligen inte vara där. Mannen har hamnat där av misstag. Då han man överseende. Men kvinnans roll är fortfarande att ta hand om andra.
Ett tema som Helene Rådberg ständigt återkommer till är hemstaden Sandviken. Staden växte fram kring stålverket, och Sandvik AB är fortfarande kommunens största arbetsgivare. Det har satt sin prägel. Helene Rådberg talar om en bruksort som bryter nerdsina invånare. En plats utan språk, där det inte går att vara kvinna och göra uppror.
– Jag känner att den låser sina invånare fast i roller, och de där rollerna behöver staden för att existera. Samtidigt håller staden på att tömmas. Det är som att man antingen är innanför eller utanför. Är man innanför, då ska man som kvinna helst vara vacker, attraktiv och sådär va, spela med på det spelet liksom. Det är ett manligt och ett kvinnligt spel som pågår där hela tiden.
– Men jag tycker att det där är så himla svårt. Ungefär som att jag inte får löpa linan ut och säga att det där är en skitstad. Förstår du?
Skrivandet blev för Helene Rådberg ett sätt att frigöra sig. För några år sedan skrev hon boken Livfjädrar tillsammans med Anna Jörgensdotter och Caroline Thorell, där de skildrar Sandvikens historia genom ett antal lokala kvinnor. När boken kom ut var det som att de fick sin bild av stadens inskränkthet bekräftad, säger hon.
– Man hade väntat sig en bok där det var svårt förr – men nu..! Jag tycker hela tiden att folk vill mota det där.
Just nu skriver Helene Rådberg på en diktsvit som bygger på intervjuer med arbetssökande. Hon säger att hon visserligen inte har några illusioner om att poesi kan få någon större politisk påverkan, men att den samtidigt kan hjälpa en att få syn på saker. När man skriver om det som alla egentligen känner till, som nedskärningar inom vården, måste man försöka komma åt det med på ett annat sätt, med ett annat språk.
– Samtidigt är poesin så marginaliserad. Och jag vet inte… på något sätt vill man ju kommunicera också. Det måste jag säga. Jag är inte sådan att jag vill skriva poesi för att poesin är en så fin och hög konstform. Jag vet inte ens varför jag hamnade här.
– Men på något sätt måste man ju överleva mentalt i det här samhället. Då är skrivandet bra.
