Kampen mot immaterialrätt är revolutionär

Kapitalisterna är omättliga. I mediebranschen sträcker de ut sina rättigheter till böcker, musik
och filmer till allt längre tidsrymder. Det försvårar
för folk runtom i världen att ta del av kultur. Men frågan är betydligt större än så. Dan Jerrestam,
före detta kärnfysiker och sedan decennier verksam inom programvaruutveckling i inbyggda system, har tittat närmare på immaterialrättens konsekvenser
för vetenskaplig och teknologisk utveckling.

Kultur
Metallica är det rockband som kanske starkast förknippats med kampen mot piratnedladdning. 2000 stämde Metallica fildelningstjänsten Napster för att bandets musik gjorts tillgänglig via den.
Foto: Tsering Topgyal/TT

Genom licens och patent inmutar kapitalägarna samtidigt utvecklingen av läkemedel och ny teknik. Så kan de profitera på vetenskapliga och tekniska genombrott som i själva verket är resultatet av statliga insatser och kollektiva ansträngningar. Så kan de också försämra eller till och med stoppa vår tillgång till det nya. 

Det kallas immaterialrätt, regleras i internationella fördrag och bevakas hårt av de rika västländernas regeringar och intresseorgan. 

I det planerade handelsavtalet mellan USA och EU, TTIP riskerar reglerna att skärpas ytterligare till förfång för konsumenterna.

Med patenten på tekniska och medicinska upptäckter tvingas vi betala dryga avgifter till de största privata företagen. 20–35 procent av priset för en smartphone är direkt ersättning till patentägarna. Försvararna av immaterialrätten hävdar att denna ordning är grunden för de tekniska framstegen. 

Men i själva verket är det ett kollektivt arbete i statens regi som ligger bakom de stora tekniska genombrotten. Företagen parasiterar på det allmännas bekostnad. 

Mariana Mazzucato, professor vid University of Sussex, visar i boken The Entrepreneurial State att de stora företagen har ett mycket begränsat intresse för långsiktig, banbrytande forskning: ”Industrin investerar i allmänhet bara för att utveckla kostnadseffektiva produkter inom tidsramar på 3–5 år. Det är svårt för ledningen att motivera sina aktieägare till att göra stora investeringar i den långsiktiga grundforskning som behövs….”

Studier visar att statligt finansierad forskning och utveckling är grunden för de stora innovationerna i USA. En stor del av finansieringen kommer från USA:s federala Small Business Innovation Research (SBIR) program, där federala myndigheter tvingas avsätta 2,5 procent av sin budget till stöd för företag med 500 anställda eller mindre. Sådant federalt stöd låg enligt en beräkning bakom 77 av de viktigaste 88 innovationerna i USA 1971 till 2006. Man har skapat ett decentraliserat nätverk av offentligt finansierade laboratorier med starka incitament att samarbeta med företag och kommersialisera sina produkter.

Redan under andra världskriget var riktade statliga insatser avgörande för flygindustrin eller vapenindustrin, där höjdpunkten kanske var Manhattanprojektet som ledde fram till atombomben och kärnteknologin. Efter kriget utvecklades modellen för att göra de stora teknologiska språng som kan skapa nya affärsområden. Om också förutsättningar finns kan de generera nya industrier, som ofta ersätter gammal industri, eller är helt nya inom sitt verksamhetsområde via Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA). 

DARPA låg bakom integrerade kretsar, datavetenskap och IP-teknologi, grunden för internet och dagens informationsteknologier. Riktade satsningar på långsiktig forskning sprängde ramarna. Det gällde att återfå det teknologiska ledarskapet efter Sovjets framsteg med Sputniken 1957. Forskning inom universitet och institutioner knöts närmare utvecklingsföretag. Ett av dessa var Mic­rosoft, som bildades 1975, tätt följt av Apple 1976. 

Också inom den biokemiska industrin har offentliga insatser varit avgörande. 1983 introducerade USA ny lagstiftning, snabbare granskning av nya läkemedel och ett stödsystem för utveckling av mediciner mot sällsynta sjukdomar, så sällsynta att inte mer än
1 på 200 000 drabbas av dem. Om inte staten gick in skulle industrin överge arbetet, då det inte var lönsamt. Lagstiftningen innefattade, för att öka lönsamheten, bättre licensregler, det vill säga stärkt immaterialrätt .

Ur detta har nya stora aktörer som Genzyme, Biogen, Amgen och Genentech stigit fram. Gamla aktörer som Roche, Johnson & Johnson, GlaxoSmithKline och Pfizer får nu huvuddelen av sina inkomster från så kallade orphan drugs, det vill säga läkemedel mot sällsynta sjukdomar. 

Läkemedelsföretagen i USA har ökat sina utgifter för forskning och utveckling från cirka 5 miljarder dollar 1970 till 40 miljarder 2004, men antalet new molecular entiteties (NME), det vill säga mediciner baserade på kvalitativt nya upptäckter, har inte ökat nämnvärt. Det säger oss att det inte är hos dessa stora företag som de stora upptäckterna görs. De satsar i stället på derivat av sina mediciner och på att marknadsföra andras upptäckter. 

Cirka 75 procent av NME kommer från forskningslaboratorier finansierade av det offentliga National Institute of Health (NIH) i USA. NIH utlyser årligen 50 000 stipendier och stöttar mer än 325­ 000 forskare världen över. 

De stora läkemedelsföretagen marknadsför alltså preparat utvecklade med skattemedel. Sedan kan de med immaterialrättens hjälp tvinga samma skattebetalare att betala hutlöst för användningen av preparaten. En molekyl som i forskning visat sig verksam mot en sällsynt sjukdom kan efterhand visa sig vara verksam också mot andra, vanligare åkommor. Det gäller till exempel TNF-hämmarna som först bara användes av patienter med reumatoid artrit. Kostnaden låg på 100 000­­­–150 000 kronor per patient. Men läkemedlen har haft så god effekt att de fått en mycket bredare användning inom reumatologin. Nu behandlas även många patienter med inflammatorisk tarmsjukdom eller psoriasis. Men prisbilden har inte ändrats trots att patienterna blivit många fler. 2011 behandlades 20 000-25 000 patienter i Sverige till en kostnad av 2,3 miljarder kronor. 

Patenten kan också blockera vidareutveckling och tillämpning av nya läkemedel. Det gäller troligtvis för de nya upptäckterna kring Glioblastom, den mest aggressiva varianten av hjärntumör. En svensk kemist, Lars Hammarström, har hittat en molekyl, ett potentiellt läkemedel, som är mer än 70 gånger mer potent än den cellgiftsbehandling som dessa cancerpatienter är hänvisade till i dag. Men om patentet blir uppköpt av någon global jätte finns risken att det läggs i malpåse eftersom det uteslutande är affärskalkyler som avgör om ett läkemedel utvecklas.

Patenten är alltså i första hand ett skydd för de stora företagens vinster. De främjar inte utvecklingen och spridningen av nya läkemedel och andra tekniska nymodigheter. På liknande sätt är det med upphovsrätten till vetenskapliga publikationer och litterära och konstnärliga verk. Upphovsrätten baseras på idén att den som har skapat ett verk av allmänintresse också har ensamrätt att bestämma hur verket kan användas. Den som utan upphovsmannens medgivande använder sig av verket kan bestraffas, ådömas skadestånd och till och med sättas i fängelse.  

Upphovsrätten förknippas med föreställningen om det skapande geniet, men i själva verket blir produktionen alltmer kollektiv och industrialiserad, vilket försvagar de 

egentliga producenternas upphovsrätt. Principen att den som faktiskt utvecklat en ny idé är ägare till den gäller inte längre. Den intellektuella äganderätten överlåts i anställningskontraktet till företaget. Ersättningen till innovatören är enbart lönen för utfört arbete.

Den ursprungliga kopplingen mellan skaparen av det intellektuella resultatet och exploateringen av det är kraftigt försvagad. En liknande ordning har även föreslagits inom universitetsvärlden. 

Föreställningen om det ensamma geniet är till stor del en myt. Skapande intellektuellt arbete är oftast en kollektiv process. Det sker i dialog och bygger på andras verk och kunskaper. Immaterialrätten kan försvåra detta samarbete. Den är en privat äganderätt till ett produktionsresultat men omfattar en kapitalistisk produktion som blivit allt mindre privat till sin karaktär och bara kan äga rum i kollektiva former. 

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir vi bestulna på de digitala produktivkrafternas möjligheter. Mänskligheten som helhet skapar intellektuella och kulturella skatter. Det privata profiterandet på denna rikedom leder via lagstiftningen runt immaterialrätt till en artificiell begränsning av tillgången. En begränsad möjlighet att dela forskningsrapporter, utbildningsmedia och andra böcker drabbar dem som har små eller inga tillgångar hårdast, i synnerhet folk i tredje världen.

Argumentet att dessa produkter inte skulle bli tillgängliga för mänskligheten utan vinstmotivet saknar grund. Det allmännas centrala roll för de vetenskapliga och tekniska genombrotten visar tvärtom, liksom den omfattande musikproduktionen utanför storbolagens industriella kanaler och författarnas försök med egna förlag och print-on-demand, att de mänskliga framstegen sker trots – inte tack vare – kapitalintresset. 

För de verkliga innovatörerna är det normalt tillräckligt att arbetet ger en inkomst att leva på. De flesta som arbetar inom kultur- och mediasfären skulle vara tacksamma för en fast månadsintäkt i nivå med vad andra människor tjänar. I stället avskedas nu många anställda journalister, skådespelare och andra kulturarbetare eller ser sina levnadsvillkor försämrade på annat sätt. Forskare och tekniker har sällan den intellektuella äganderätten till slutprodukterna. Den är förbehållen företagen de är anställda hos. Musiker och författare har oftare rätten till sina verk, men den är ett klent skydd mot den exploatering de utsätts för av storföretagen. 

I ett socialistiskt samhälle vore det möjligt att fullt ut utnyttja den nya teknikens potential till så gott som kostnadsfri distribution – och samtidigt säkra en materiell bas för teknikens, vetenskapens och kulturens fortsatta utveckling. 

Men redan nu får de nya produktivkrafterna djupgående verkningar. Den pågående sänkningen av marginalkostnaden för mångfaldigande fortgår vare sig vi vill det eller inte.

Fildelat material fortsätter att spridas och mycket kulturellt och intellektuellt material har redan gjorts tillgängligt. Nya lagar och skärpta kontroller kan inte stoppa fildelning fullt ut. De som inte har råd eller inte vill betala dryga avgifter till bolagen kommer att kringgå de konstlade hindren.

Storföretagen försöker med internationella avtal som ACTA och TTIP och på andra sätt stärka skyddet av sina exklusiva rättigheter till de intellektuella produkterna.

Utöver rättsliga metoder utvecklar de dessutom tekniska knep. De försöker påtvinga konsumenterna hårdvara som bara ger tillgång till böcker, musik och film som är skyddade med kryptering och kräver unika nycklar varje gång man vill ta del av materialet – ett konstlat hinder för att bevara överspelade produktionsförhållanden. Enkelt uttryckt skulle det bli omöjligt att läsa texter eller lyssna till musik i standardiserade format, t ex ascii och mp3, som är utan licensskydd. Sådana Digital Rights Management-system finns redan inbyggda i många av våra medieplattformar som datorer, surfplattor och high-end mobiler/smartphones. Av olika skäl har vi ännu inte blivit påtvingade dessa begränsningar. Den leverantör av ett operativsystem som börjar, riskerar att få se konsumenter välja ett annat operativsystem med färre begränsningar.

Men hotet kvarstår. Liksom andra, redan befintliga skydd för överspelade produktionsförhållanden. Vi bör i detta läge utveckla en politik som förenar mänsklighetens behov av fri tillgång med de egentliga producenternas rättmätiga krav på försörjning och drägliga levnadsvillkor. 

En längre version av texten finns på clarte.nu