Klockan 06.59, lokal tid, den 26 december 2004 utlöstes den tredje kraftigaste jordbävning som någonsin registrerats, av en förskjutning hos kontinentalplattorna under Indiska oceanens havsbotten. Magnituden uppmättes till 9.1 på richterskalan – motsvarande kraften hos 23 000 atombomber av den typ som fälldes över Hiroshima. Den flodvåg som uppstod var tillräckligt kraftig för att döda människor, när den nådde Afrikas östkust 500 mil bort.
Epicentrum låg strax utanför Sumatras västkust. Tsunamin drabbade områden runt hela Indiska oceanen, men ingenstans var ödeläggelsen lika stor som i Aceh, Indonesiens nordligaste region. Enligt officiella siffror miste 220 000 acehneser livet. Och de som överlevde var märkta för alltid. Alla förlorade någon. De flesta förlorade många.
När vågen ödelade Banda Aceh, regionens administrativa huvudort, svepte den med sig fiskebåtar från kusten långt inåt land. En av dem lade sig tillrätta ovanpå ett av få hus i stadsdelen Lampulo som inte raserades. 59 personer lyckades rädda sig genom att klättra ombord på båten som numera är en turistattraktion.
Marianas arbetsdag börjar när turisterna gått hem och det är dags att städa det utomhusmuseum fiskebåten utgör. Det är en lågmäld tillvaro, men i kvarteren runt omkring är hon nästan lika berömd som båten på taket.
När flodvågen kom sveptes Mariana med ut till havs. När hon vaknade – hon vet fortfarande inte om timmar eller dagar hade passerat – befann hon sig på Pulah Weh, en populär semesterö 25 kilometer från kusten.
– Jag trodde att tsunamin var jordens undergång, berättar hon.
– Allt jag kunde göra var att be. Men så såg jag solen och förstod att världen skulle överleva.
Hon säger att hon gillar att se båten varje dag. Att det var Gud som skickade den. Precis som det var Gud som skickade flodvågen som förändrade allt.
– Allt vi känner och allt som händer kommer från honom. Gud gör ont mot oss, sedan gör han gott.
Det goda Mariana syftar på är vad många i det djupt religiösa Aceh betraktar som tsunamins positiva konsekvens – freden. 1976 utbröt vad som skulle komma att bli en lång och blodig konflikt när Rörelsen för ett fritt Aceh, GAM, vars ledarskap under lång tid var baserat i Stockholmsförorten Alby, krävde självständighet från Indonesien.
Allt eftersom konflikten fortskred trappade Indonesien gradvis upp sin truppnärvaro och 2003 gav centralstyret i Jakarta klartecken för en storskalig offensiv. Vittnesmålen om kidnappningar och tortyr är många och väldokumenterade, men de hänsynslösa metoderna gav resultat.
GAM led svåra förluster och Acehs folk led av den hårdföra upprorsbekämpningen, men i Stockholm vägrade ledningen hörsamma Jakartas krav på att kapitulera.
Läget var låst. Tills tsunamin tvingade parterna till förhandlingsbordet. Två dagar efter flodvågen utlyste GAM en ensidig vapenvila så att hjälpsändningar skulle kunna nå fram. Indonesien svarade med att acceptera fredssamtal.
I katastrofens kölvatten fick Aceh slutligen sin status som autonom region. Nur Djuli, som var del av exilregeringen i Sverige, berättar om förvirringen som uppstod efter de lyckade fredsförhandlingarna.
– Efter att vi undertecknat avtalet i Helsingfors insåg vi plötsligt att vi inte hade några resurser alls. Vi var deltidsrevolutionärer som jobbade på Posten och plötsligt skulle vi hem och regera. Hur?
I brist på regeringserfarenhet hämtades inspirationen från den nordiska socialdemokrati som GAM-ledarskapet lärt känna i exilen.
– Den väldigt liberala västerländska demokratimodellen lämpar sig inte för Aceh, för vår muslimska kulturella identitet är väldigt stark. Å andra sidan har du folkrepubliker som Kina, det passar oss inte heller. Men socialdemokratin är baserad på stöd från grupper i civilsamhället. Om en religiös grupp vill införa sharia säger vi ”organisera er”, och om ni lyckas vinna opinion i partiet så kommer vi att stifta sådana lagar, säger Nur Djuli.
Inom freds- och konfliktforskning betraktas övergången från krig till demokrati som ett slags lackmustest av hur moget ett samhälle är. Nya konflikter är vanliga när gamla fiender, eller gamla vänner, plötsligt ska dela på makt som utövas utan vapen.
GAM:s omställning från gerillaorganisation till parti var framgångsrik, men inte mer framgångsrik än att partiet snart drabbades av fraktionsstrider. Nur Djuli ser sorgsen ut när han pratar om det.
– I konflikten enas du för att du har samma mål. Efter konflikten börjar skillnaderna manifestera sig, säger han.
GAM splittrades i två partier. Utifrån har det beskrivits som en konsekvens av konkurrensen mellan skilda falanger, men Nur Djuli menar att olika synsätt var mer avgörande än maktpolitik. En grupp ville behålla den auktoritära befälsordningen från gerillatiden, medan hans egen ville bygga ett styre av och för civila.
Bägge de partier som bildades ur GAM sitter i dag i delstatsparlamentet, och trots all besvikelse är Nur Djuli ändå tillfreds när han summerar resultatet av sitt politiska liv.
– Självklart är jag nöjd om vi kollar på fakta. Under 30 års tid kunde unga män inte gå ut ur huset utan att bli misshandlade av regeringstrupper. Du kunde bli mördad utan att någon brydde sig. Nu kan vi sitta på ett kafé som är öppet dygnet runt och säga vad vi vill.
Att kaféerna är öppna dygnet runt är visserligen sant. Men bara om du är man. Klockan är strax efter 20 en söndagskväll när Hemi Faradila anländer till populära Solong Cafe i Ulee Kareng. Om några timmar måste hon gå hem igen. Nyligen kom ett påbud om att ogifta kvinnor inte får vara ute på kaféer längre än till 23.
– De instiftar fler och fler regler, fnyser Hemi Faradila samtidigt som hon tar av sig slöjan – en kaxig gest som inte passerar obemärkt förbi.
Både män och kvinnor i lokalen tittar. För Hemi Faradila är det en personlig protesthandling.
– De som stiftar lagarna är män. Men de stiftar lagar som bara handlar om kvinnor, och det är kvinnor som blir offren, säger hon.
Auktoritära religiösa strömningar har vuxit sig allt starkare i Aceh sedan tsunamin, och när dessa efter fredsavtalet kunde kanaliseras genom det nyligen instiftade parlamentet resulterade de i stränga sharialagar. Samt i ett system med två parallella polisstyrkor. Den vanliga, som har att beivra och utreda allt från mängdbrott till mord. Och shariapolisen Wilayatul Hisbah, som ska spåra och straffa den mänskliga synden.
Straffskalan sträcker sig från religiös rehabilitering till piskrapp – och till kriminella handlingar räknas bland annat alkoholkonsumtion, hasardspel, homosexuellt och utomäktenskapligt sex och khalwat, det vill säga tillgiven kontakt mellan ogifta par. Det sistnämnda är, tillsammans med ohörsamhet mot klädreglerna, det brott som Wilayatul Hisbah oftast beivrar. Den som ertappas med en flick- eller pojkvän får en varning. Samma sak drabbar kvinnor som har för åtsmitande kläder eller inte bär slöja. Den som får tre varningar skickas till religiöst omskolningsläger i tre dagar.
Natursköna omgivningar och viss möjlighet till avskildhet har gjort stranden i Ulee Lheue till ett populärt utflyktsmål bland Banda Acehs ungdomar. Kärlekspar är kända för att söka sig hit och shariapolisen genomsöker regelbundet området.
En ung man överger skräckslagen sin flickvän när han ser moralens uniformerade väktare närma sig, men återvänder strax med skamsen uppsyn. Flickvännen går fortfarande i gymnasiet.
– Du är fortfarande ung, det är inte för sent att ändra ditt beteende, säger Siti Habiyah, en av stadens 15 kvinnliga shariapoliser.
– Och ni kan fortfarande umgås, ni får bara inte sitta så nära varandra.
Tonen är vänlig, som för att tala ett olydigt barn till rätta. Shariapolisen har repressiva befogenheter, men i första hand handlar dess arbete om social kontroll. Den som överväger att klä sig osedligt ska veta att någon tittar.
– Jag tror att det vi gör är gott, säger Siti Habiyah.
– Mina föräldrar lärde mig att vara en god person, och på grund av min religion tror jag att det är viktigt att lära ungdomarna våra seder. Någon måste göra det här arbetet för deras skull.
Wilayatul Hisbah framhäver gärna den karaktärsdanande aspekten av sitt arbete, både på individ- och på samhällsnivå. Men om välmenande förmaningar inte fungerar erbjuder sharialagarna också skarpare vapen.
Doktor Rafiuddin är överdomare i regionens shariadomstol och redogör vant för straffsatserna för olika brott. Tre till nio rapp för kvinnor och män som ertappas ensamma i ett stängt rum. Upp till 60 rapp för utomäktenskapligt heterosexuellt sex och upp till 100 för homosexuella förbindelser.
– För individen är det bättre att straffas med tio rapp och sedan återvända till sin familj än att sitta i fängelse i tio år. Om du sitter i fängelse har du fortfarande ditt straff att vänta efter döden men den som straffas med käppen slipper straff i helvetet, säger Rafiuddin.
Rafiuddin är en tung juridisk auktoritet i Aceh och var för några år sedan delaktig i att ta fram den lag som möjliggjorde stening som straff för otrohet. Den drogs sedermera tillbaka, men kan enligt Rafiuddin ännu införas om samhällsmoralen plötsligt förfaller.
– I dag använder vi den som ett hot. Men om vi märker att sex utanför äktenskapet ökar kan vi implementera den omedelbart, säger han.
Återuppbyggnaden av Aceh var en massiv biståndsinsats som omsatte hundratals miljarder kronor. Geumala Yatim såg allting från insidan och är kritisk.
– Efter tsunamin hade vi krisperioden som varade i fyra–fem månader, det var fullt av kinesiska läkare här som inte kunde tala engelska. Vad jag gillade med den perioden var att det inte fanns någon agenda, bara viljan att hjälpa.
Som anställd av Världsbanken såg hon den osjälviska solidariteten slukas av ett ambulerande maskineri som åker dit det för tillfället finns mest biståndspengar att suga i sig. Hon arbetar nu på en bok om sina upplevelser, vilken ska släppas i anslutning till tioårsdagen av tsunamin.
– Det dåliga är inte hjälpen från givarländerna utan jättelika internationella hjälporganisationer med väldigt höga löner. De fortsätter att hävda att det är bistånd, att de finns för att hjälpa utsatta länder, men i själva verket är det en affärsverksamhet, säger hon.
Hundratusentals dog. Men Aceh överlevde. Och minns. I regionens huvudstad finns dussintals monument, minnesmärken och museum dedikerade till flodvågens offer. Två av dem är massgravar.
I Ulee Lheue betar en skock getter obekymrat ovanpå stoftet av 14 800 namnlösa döda. Ingen identifiering genomfördes innan kropparna begravdes. Liken var för många, och i kaoset som rådde bedömdes risken för smittspridning vara för hög. Imam Munandar brukar komma hit och be.
– Jag förlorade min mamma, min pappa, min bror och min syster. I Aceh bor familjerna tillsammans så när vågen kom tog den allihop.
När vattnet dragit sig tillbaka inledde Imam Munandar sökandet efter sin försvunna familj. I första hand hoppades han att möta dem vid liv där deras hus en gång stått. I andra hand ville han hitta deras kroppar.
– Efter tre veckor var kropparna så uppsvällda att det inte gick att känna igen ansikten. Jag hoppades att min familj skulle komma tillbaka och leta efter mig, men ingen kom. Det var bara jag och de döda, säger han.
Efter flodvågen infördes katastrofkunskap som ämne på universitetet i Banda Aceh. Imam Munandar bytte bana i livet och arbetar i dag på stadens tsunamicenter, ett stenkast bort från massgraven i Ulee Lheue. I arbetsuppgifterna ingår riskanalyser och utbildningsinsatser. Han har gift sig och fått en son.
– Jag ville bygga en tryggare framtid för människorna här. När vågen kom drabbades alla av panik, men om jag gör det här kanske mina barn och barnbarn vet vad de ska göra nästa gång, säger han.
På många sätt personifierar Imam Munandar Acehs moderna historia av obegripliga förluster, vardaglig motståndskraft och djup religiositet.
Han säger att tsunamin var en prövning sänd från Gud och att det finns en himmelsk mening bortom den jordiska fattningsförmågan.
Fastän det skulle kunna uppfattas som stötande är det omöjligt att inte fråga – om han är övertygad om att tsunamin var ett utslag av Guds vilja, varför har han då vigt sitt liv åt att se till att katastrofen inte upprepas?
Imam Munandar tar inte illa upp alls.
– Vi har ett ordspråk för det där, svarar han.
– Vi säger: Lita på Allah men bind fast din kamel.
