En ny vecka, ännu en arbetare död på jobbet. Denna gång var det en 60-årig man som klämdes ihjäl på rangerbangården i Malmö. Med några veckor kvar på året tangeras 2013 års siffror – 48 dödsolyckor i arbetet, inräknat anställda i utländska företag, arbetande fångar och så vidare. Till detta kommer alla dem som inte […]
En ny vecka, ännu en arbetare död på jobbet. Denna gång var det en 60-årig man som klämdes ihjäl på rangerbangården i Malmö. Med några veckor kvar på året tangeras 2013 års siffror – 48 dödsolyckor i arbetet, inräknat anställda i utländska företag, arbetande fångar och så vidare. Till detta kommer alla dem som inte förolyckats hastigt på arbetsplatsen, men vars död bedöms vara arbetsrelaterad – skiftarbetare med dåligt hjärta exempelvis.
Att dö i en olycka är det mest extrema en människa kan utsättas för på sin arbetsplats, men det är tydligt att dödsolyckorna följer samma mönster som försämringar i löner, arbetstider och övriga villkor: bemanningsanställda och visstidsanställda drabbas värst.
Detta hänger till stor del ihop med att den fackliga organiseringen är svagare inom denna växande grupp på arbetsmarknaden. Där fackets makt minskar, urholkas också arbetares rättigheter. Detta påverkar alla villkor – från schemaläggning till risken att dö i en meningslös klämningsolycka på en bangård.
Samtidigt som fackens inflytande minskar gör arbetsköparna framstötar för att ytterligare vingklippa dem. Det fack som har en svag ställning på arbetsplatsen kan få uppbackning vid konflikter genom sympativarsel. Denna självklara solidaritetsyttring slår nu representanter för flera stora arbetsköparorganisationer i ett gemensamt upprop ned på. Sympatiåtgärder är skadliga för förtroendet mellan arbetsmarknadens parter, klagar företrädare för bland andra Almega och Sveriges Byggindustrier. De pläderar inte i klarspråk för ett förbud, men det är inte svårt att se vad som står mellan raderna.
Det är naturligtvis inte första gången strejkrätten angrips från det hållet, det har varit ett stående inslag i repertoaren från Svenskt näringsliv och deras kumpaner så långe någon kan minnas. Klagosången måste ändå bemötas på samma vis som alltid:
Det ska inte vara några inskränkningar i strejkrätten.
Strejk och blockad är de vapen arbetare har för att få igenom sina krav. Även ett aldrig så reformistiskt och fredsälskande fack baserar ytterst sin makt på dessa stridsåtgärder. Arbetsköparna kallar det i sin propaganda inte sällan för hot och utpressning, rentav ”maffiametoder”. En medveten svartmålning, men naturligtvis rör det sig om en högst legitim form av ”utpressning”.
Låt oss i så fall också använda den. Alla försök att inskränka strejkrätten, att ta ifrån arbetare deras enda vapen för kollektiv kamp, bör mötas med just strejker och blockader. Så många som behövs för att få de styrande på bättre tankar.
Vi går en osäker framtid till mötes. Sveriges nästa statsminister kan inom några månader mycket väl vara en nyliberal moderat. I värsta fall kommer hon att luta sig mot högerradikala för att kunna regera. Den typ av opinionsbildning som uppropet från arbetsköparna rör sig om i dag kan vara omsatt i skarpa politiska förslag i morgon.
De måste bemötas hårt och be-
slutsamt med de medel som står till buds.