1 500 arbeten kan försvinna när kanadensiska Northlands gruva nu gått i konkurs efter bara två års drift. Med förhoppningar om nytt liv för Pajala har kommun och stat satsat miljarder. Nu riskerar skattebetalarna att bli stående med notan. Enligt en KTH- professor var det väntat.
Den förhoppning om nytt liv för Pajala som rått sedan Northland Resources 2008 började bygga gruvan kan nu ha grusats för gott. Efter att gruvan bara varit i drift i två år ansökte det kanadensiska gruvföretaget i måndags om konkurs. Både stat, kommun och företag har satsat miljarder på att underlätta gruvdriften, men riskerar nu i stället att få stå för notan när det utländska bolaget lämnar landet med skulder på 8 miljarder kronor.
– Hittar konkursförvaltaren en snabb lösning och man kommer igång med verksamheten igen är det ingen större katastrof. Börjar man i stället stycka av och folk börjar inse att det kommer att dröja, då kommer folk att flytta igen, säger Kurt Wennberg, S, kommunalråd i Pajala.
Northland har varslat samtliga 270 anställda. Tillsammans med underentreprenörer och lokala företag försvinner 1 500 arbetstillfällen, enligt Pajala kommuns beräkningar.
– Det är ju inte roligt, definitivt inte roligt. Det ser inte alltför ljust ut, det gör det inte, säger Jan Niemi, IF Metall-representant på Northland i Pajala till SR.
För Pajalaborna var Northlandprojektet från början ett hopp om en ny guldålder. Sedan 1950-talet hade kommunen förlorat 60 procent av sin befolkning, men trenden började vända i och med löftet om tusentals nya jobb. Enligt Hans Lööf, professor i nationalekonomi på KTH i Stockholm, var förhoppningen naiv redan från början.
– Det är en orimlig förhoppning. Det har funnits en övertro på gruvverksamhetens bidrag till ekonomi och sysselsättning i Sverige. Det är ytterst få som ens kan bära sina egna kostnader, säger han.
De senaste tio åren har det rått en gruvboom i Sverige. Sedan Kina deklarerat ett ökat behov av järnmalm steg priserna på malmen som en raket. Från att ha legat i princip still på under 20 dollar per ton sedan 1970-talet slog priserna plötsligt i taket, och 2010 kostade ett ton malm 180 dollar. Alliansregeringens utredare förutspådde en framtidsmarknad. Sverige kunde locka utländska bolag med god tillgång på järnmalm, fri prospektering, en ny lag som ger rekordlåga mineralavgifter till staten och mycket generöst understöd från kommuner och stat.
I höstbudgeten 2012 avsatte regeringen 3,5 miljarder för infrastruktur till gruvnäringen, varav 1,3 miljarder gick till Northlands aktiviteter i Pajala. Statsminister Fredrik Reinfeldt, M, hävdade att gruvnäringen är för Sverige vad oljan är för Norge.
– Det som är positivt är att gruvnäringen skapar fler jobb, fler företag och en ökad framtidstro i de här regionerna som i decennier har haft en negativ befolkningsutveckling. Nu vänder trenden. Gruv- och mineralnäringen är tillväxtmotorn för fler jobb, sade Annie Lööf till nyhetsbyrån TT 2012.
Men de höga malmpriserna var en bubbla. Redan efter 2010 började priserna på malm sjunka. I dag ligger de under 80 dollar per ton, vilket enligt Northlands vd, Johan Balck, är under bolagets smärtgräns. Hans Lööf liknar gruvboomen vid IT-bubblan under 2000-talet.
– Det upprepas gång efter gång. Politikerna blev förhäxade av den rådande trenden. Man förstod inte att det höga priset skulle starta precis samma processer över hela världen, vilket skulle pressa ned det igen. Vi kommer tyvärr att uppleva det igen, säger han.
Hans Lööf säger att det från en nationalekonomisk synvinkel var helt uppenbart. En plötsligt hög efterfrågan ger ett ökat antal företag som vill tjäna pengar och priset pressas ned igen. Han säger också att de otroligt gynnsamma villkoren för utländska gruvföretag i Sverige lockar oseriösa företag som vill göra snabba pengar.
– Den nuvarande modellen välkomnar oseriösa aktörer. Företagen kan, som Northland, skydda sig bakom en moderkoncern, som inte själv tog någon större risk. Man fick en hel del av finansieringen av svenska skattebetalare. Risken bars i hög utsträckning av privatpersoner och andra företag, säger han.
Om nu inte något annat företag lockas att ta över driften, vilket med sjunkande malmpriser inte är lika attraktivt, står Pajala kommun kvar med nybyggda bostads- och industriområden, nya förskolor och en hopplöst hög arbetslöshet. Men kommunalrådet Kurt Wennberg ångrar inte satsningen.
– Det gav oss en chans att komma tillbaka. Vi har ju inte haft något att se fram emot. Vi såg chansen och tog den. Men än är den inte riktigt borta. Vi hoppas fortfarande, säger han.
Arbetaren har sökt den förra infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, M, för en kommentar om alliansregeringens satsning, men hon har inte återkommit med svar.