Museum vill bevara det kollektiva minnet

Några mil sydväst om Rom i förorten Dragona ligger det lika märkliga som
intressanta Agostinelli­museet, eller ”Museet
för populärkultur och hantverk”.
Arbetaren tittade förbi.

Kultur
Domenico Agostinelli framför Al Capones bil. Myndigheterna lyckades till slut lyckades snärja den världsberömde gangsterkungen, med italienska rötter, för skattebrott.
Foto: Daniel Gahnertz

Konsthandlare och konservator Domenico Agostinelli, har sedan 1954 besökt och rest runt i fler än 60 länder, där han har samlat på sig olika typer av föremål från det förflutna. Ofta är objekten sammankopplade med folkliga traditioner eller riter som försvunnit av olika anledningar. Vissa har glömts bort eller blivit omoderna och andra har efterkommande generationer helst velat stryka ett streck över. Projektet handlar delvis därför om att bevara det kollektiva minnet genom folkliga föremål. Domenico kallas därför med rätta för ”tidens väktare”.

Museets enorma yta är sammanlagt 4 000 kvadratmeter och de cirka 60 000 populärkulturella föremålen är indelade i 400 samlingar. Här finns den största samlingen med paraplyer i världen.

– 3 200 stycken – och Domenico har presenterat ett urval uppfällbara regnskyddare från denna kollektion på den statliga tv-kanalen RAI. Andra enorma kvantiteter med vardagsföremål är den fler än tre miljoner stora frimärkssamlingen och över en och en halv miljon knappar.

I gömmorna finns 18 resväskor fyllda av gamla fotografier, fascinerande musikinstrument från hela världen och alla möjliga sorters igen- och oigenkännbara verktyg. I en rymlig del av museets utrymme står bilen som tillhörde Al Capones familj. Domenico visar mig stolt den gamla fyrhjulingen, öppnar dörren och ställer frågan:

– Känner du lukten av tid?

Han fäller upp en liten plastarm vid sidan av vänsterdörren och berättar att dessa var mekaniskt uppfällbara från förarsidan och var en föregångare till blinkers. 

I museet finns också konstiga saker som bevarade hårtestar från frihetskämparna Anita och Guiseppe Garibaldi, en autograf av den kontroversielle författaren Gabriele D’Annunzio och det första meddelandet via etern av Guglielmo Marconi, av många ansedd som radions uppfinnare.

Det mest intressanta med museet är grundaren Domenico Agostinellis ständiga kamp och resor runt jorden för att försöka rädda minnet från glömskan. Varje objekt är kopplat till sina seder och traditioner och exi­sterar i sitt eget sammanhang. Många tycker säkert att det här mest liknar en gammal lumpbod, men vid närmare granskning döljer sig en subtil sanning bakom rosten, dammet och den lite unkna lukten. Bakom varje föremål finns en berättelse från sin tid, när-var-hur-varför det kom till. Ibland utesluts vissa av dessa föremål från den officiella historien.

Att museet ligger i dåsiga förorten Dragona känns först konstigt eftersom man undrar vilka som egentligen hittar hit. Vid närmare eftertanke tycker jag att det passar kuriosameckat bra att ligga här eftersom det gäller att ta sig tid och utforska för att hitta Agostinellimuseet lika väl som du måste titta lite bortom och inunder för att upptäcka det fascinerande med tingen och dess historia. Dragona består av låga villor med höga staket och en liten huvudgata med några restauranger, barer och snabbköp. Det enda intressanta med orten är helt enkelt museet och jag hoppas att det är dess stolthet.

En annan sak som skiljer Agostinellimuseet från andra museer är att besökare har möjlighet att röra allt, så att föremålens form och struktur gör känselavtryck i minnet. Det jag kommer att minnas starkast är den dunkla belysningen, de kusligt stirrande dockorna och lukten från det förgångna.

När jag ska lämna museet ger Domenico mig en gammal rostig hästsko.

– Det är för ”buona fortuna”, säger han och jag undrar vilken historia just detta föremål har.