——————————————————————–

OBS! Se PO:s klander av papperstidningsversionen av denna artikel här: http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/903-politisk-flykting-fran-ryssland-kritiserades-utan-att-fa-svara

——————————————————————–

Kriget i Ukraina har stoppats efter ett avtal med Ryssland – åtminstone tillfälligt. Men trots att Moskva numera erkänner Ukrainas regering som en legitim förhandlingspart verkar detta faktum inte påverka ryska medier och politiker, som fortfarande befinner sig i ett krigsläge. Rysslands propagandamaskin fortsätter arbeta på högvarv med att projicera en starkt vinklad bild av händelserna i Ukraina både för sin egen befolkning och för omvärlden.

Vikten av propaganda är svår att överskatta. Europas splittring och svaga svar på Rysslands agerande i Ukraina har sannolikt haft propagandan som bidragande orsak. Det är därför knappast en tillfällighet att Russia Today, Rysslands engelskspråkiga tv-kanal, har fått sina anslag höjda med 41 procent i Kremls budget för 2015. Detta sker mitt under en pågående ekonomisk kris i landet, med nedskärningar inom de flesta offentliga verksamheter – utom försvaret och propagandan.

Medierna är dock inte Kremls enda kanal för att kabla ut sin syn på verkligheten. En del oppositionella politiska partier som grundades på 2000-talet används för samma ändamål: att visa upp en starkt vinklad bild av händelseförloppet i Ukraina för deras politiska bundsförvanter i omvärlden. Målgruppen är i lika hög grad krafter på höger- som vänsterkanten, med särskilt fokus på unga aktivister.

Den opposition som fått mest utrymme i Ryssland under de senaste åren har varit så kallade liberaler med Aleksej Navalnij i spetsen, känd för sina band till nationalister. Samtidigt har den ryska organisationen Vänsterfronten lyfts fram i Väst som den “riktiga” oppositionen. Dock finns det många frågetecken kring Vänsterfronten och de som ligger bakom den.

”Politteknologer” brukar man i Ryssland kalla de professionella pr-specialister, som anlitas av olika politiska krafter för att påverka opinionen, organisera mediakampanjer och knäcka konkurrenter. Under det senaste decenniet har denna expertgrupp fått ett så stort inflytande i landet att de kan anses ha ersatt själva politiken. Förändringen har sina rötter i det tidiga 2000-talet, då Vladimir Putins administration med Vladislav Surkov i spetsen påbörjade arbetet med att skapa ett fejkat politiskt landskap: en fernissa bestående av ett flertal politiska partier, som skulle föreställa en utvecklad demokrati, men samtidigt kontrolleras från Kreml. En politteknolog kan inte sällan jobba åt partier på motsatta sidor av det politiska spektrat – samtidigt.

När kriget bröt ut i Ukraina verkar många av dessa pr-specialister ha mobiliserats för att delta i den ryska propagandaoffensiven.

Vänsterfronten grundades år 2005 som en bred förening av vänsterkrafter oberoende av det gammalmodiga sovjetiska kommunistpartiet KPRF. Det är den officiella versionen. Enligt källor med insyn i organisationen som Arbetaren varit i kontakt med, skapades Vänsterfronten i själva verket av en grupp politteknologer på initiativ av Putins dåvarande inrikespolitiske rådgivare, Konstantin Kostin. Syftet var att fånga in unga vänsteraktivister och andra som misstrodde det servila KPRF som vände sig främst till äldre generationer. På det sättet skulle man skapa ett heltäckande politiskt vänsterlandskap under Kremls fullständiga kontroll.

Inom andra vänstergrupper mottogs Vänsterfronten med blandade känslor. Igor
Jasin, oberoende vänsteraktivist från trotskistiska Kommittén för en arbetarinternational, CWI, i Moskva, berättar för Arbetaren:

– Ur vår synpunkt var det en principlös organisation. Programmet spelade en mindre roll, det gällde att dra in så många mindre organisationer och aktivister som möjligt. Det vore inte helt fel i princip, om det inte var för frågan om vilka som ledde den nya fronten.

En av ledarna var Boris Kagarlitskij, en person med ett brett kontaktnät inom den europeiska vänstern. År 2006 publicerade han en rapport, som handlade om korruption inom politiska partier i Ryssland. Konstigt nog fokuserade rapporten mest på kollegorna från kommunistiska KPRF, utan att ens nämna två av landets största partier – Putins Enade Ryssland och Kremlvänliga högernationalistiska LDPR.

Aleksej Nezjivoj, politisk pr-konsult och medgrundare av Vänsterfronten, bekräftar i en intervju för Arbetaren att rapporten gjorts på uppdrag av Konstantin Kostin. På den tiden hade Kostin ansvaret för inrikespolitiken.

I dag är Kagarlitskij chef för Institutet för globaliseringsforskning och sociala rörelser (IGSO), som i år tilldelats ett bidrag från ryska presidentens bidragsfond. Samtidigt arbetar han mycket med Ukrainafrågor, han arrangerar och besöker konferenser med temat ”för fred i Ukraina” i Storbritannien där han i vanlig ordning anklagar Ukrainas regering för att vara fascister och för att försöka utplåna ryskspråkiga invånare. Detta hindrar honom dock inte från att besöka Florian Geyer, en politisk klubb för högerradikaler i Moskva – i sällskap med Aleksander Dugin, kanske den mest namnkunnige inom den ryska radikala högern i dag. Dugin var till nyligen knuten till Moskvas universitet och har nära band till Kreml.

Klubben Florian Geyer delar namn med en Waffen SS-division från andra världskriget, och det bör nämnas att den drivs av en annan grundare av Vänsterfronten, Gejdar Dzjemal. Arbetaren har utan framgång sökt Boris Kagarlitskij för en kommentar.

Aleksej Nezjivoj är en nära kollega till Kagarlitskij och fortfarande aktiv inom vänsterrörelsen. Efter 2006 grundade han Laboratorium för politiska och sociala teknologier.

På laboratoriets hemsida kan man läsa vilka tjänster som erbjuds, bland annat går det att beställa ”genomförande av speciella åtgärder som utformar väljarens värdegrund; genomförande av massdemonstrationer enligt önskemål; genomförande av pr-kampanjer med civilsamhällets aktivister”. Enligt Nezjivoj själv har han anlitats som politteknolog av politiska krafter, som åtminstone på pappret är varandras motsatser. Han har deltagit i valkampanjer för kommunistiska KPRF, högerpopulistiska LDPR och även Putins Enade Ryssland.

Aleksej Nezjivoj noterar dock för Arbetaren att han hjälpte Enade Ryssland av en enda anledning: deras kandidat, Dmitri Sablin, råkade vara styrelsemedlem i föreningen Militanta brödraskapet, som organiserar veteraner från Rysslands lokala konflikter. Nezjivoj var själv medlem i denna organisation, som enligt den ryska oberoende tidningen Novaja Gazeta har värvat frivilliga med krigserfarenhet till utbrytarrepublikerna DNR och LNR i Ukraina. Genom sitt deltagande i Militanta brödraskapet ville han nå ut till ungdomar.

Nezjivojs före detta kollega Andrej Karelin, också han politisk pr-makare och delaktig i Vänsterfrontens grundande, berättar för Arbetaren att Nezjivoj har ett nära samarbete med Putins administration i olika projekt i Ukraina och Baltikum. Nezjivoj bekräftar delvis uppgifterna:

– Jag driver inte några projekt direkt med dem (presidentens administration) – vi jobbar parallellt.

Aleksej Nezjivoj uppger att han leder politteknologiska projekt i Litauen och Lettland, som bland annat syftar till att mobilisera den ryskspråkiga minoriteten.

En annan tidigare medarbetare på Laboratoriet är en rysk man som i dag bor i Sverige, en av de nuvarande ledarna för Vänsterfronten.

Hans före detta uppdragsgivare, Nezjivoj, berättar att mannen tog emot uppdrag från honom, som gick ut på att arbeta för olika partier under valkampanjer – bland andra för Enade Ryssland. Även mannens partikamrater diskuterar hans kontroversiella arbete flitigt på sociala medier och menar att det inte skulle gagna rörelsen om detta faktum kommer fram.

År 2013 flyttade mannen till Sverige som politisk flykting efter de så kallade Bolotnajarättegångarna, som är en benämning på en rad politiskt motiverade processer mot oppositionella som protesterade på Bolotnajatorget i Moskva år 2012.

Enligt den oberoende oppositionella aktivisten Vladimir Malyshev, som nyligen fått asyl i Ukraina, är dock hans insats i Bolotnaja inte helt okontroversiell.

Malysjev berättar för Arbetaren att han varit tvungen att gå emot mannen, som försökte övertyga folkmassorna att gå hem och sluta sin gatuprotest – samtidigt som själva syftet varit att just stanna kvar så länge det gick.

Den i Sverige bosatte mannen har ända sedan den bröt ut varit mycket aktiv i debatten kring Ukrainakrisen. Han talar på olika arrangemang och demonstrationer, exempelvis deltog han vid en demonstration som Rättvisepartiet Socialisterna ordnade i maj 2014 på Sergels Torg i Stockholm.

Hans syn på händelserna i Ukraina, som liknar Kremls officiella linje, har publicerats på kultursidor i de största tidningarna i Sverige.

I likhet med Kagarlitskij riktar han fokus på den ukrainska regeringens problematiska relation till högerkrafter, och föredrar att inte tala lika mycket om Rysslands roll i konflikten. Nyligen gjorde mannen en intervju för Rysslands statliga television, som uppenbarligen inte hade något emot hans observationer om ukrainska fascister.

Mannen har avböjt att kommentera Arbetarens uppgifter.

Viktor Shapinov är en annan ”politisk teknolog” som var med under Vänsterfrontens första år. Mannen som numera bor i Sverige räknar honom som sin personlige vän, och Shapinov har även besökt honom i Sverige. Inte långt efter att Vänsterfronten i Ryssland skapades flyttade Viktor Shapinov till Ukraina där han grundade en liknande organisation, Borotba.

Även Viktor Shapinov har arbetat som politisk teknolog åt Enade Ryssland, i regionala val i staden Gusj Hrustalnyj år 2011. Inte heller Viktor Shapinov vill ställa upp på en intervju för Arbetaren.

Ända sedan konfliktens början har Borotba, med sin främsta bas i östra Ukraina, intagit en hållning som ligger väldigt nära Kremls linje. Organisationens medlemmar har deltagit i fysiska konfrontationer, bland annat i misshandeln av oppositionella aktivister tillsammans med den paramilitära högerradikala organisationen Oplot vid ockupationen av regionala administrationsbyggnaden i Charkiv. Organisationen är även öppen med att dess aktivister deltar i strider på separatisternas sida. Det bör tilläggas att Borotba under två år, mellan 2011 och 2012, har tagit emot svenskt bistånd administrerat av Vänsterpartiets Internationella Forum.

En av Borotbas ledare, Sergej Kiritjuk, hoppade i april i år av i Tyskland efter ett konferensbesök på grund av påstådda repressalier mot honom i Ukraina. Direkt därefter fick han en tjänst som politisk konsult hos tyska Die Linke i Bundestag i frågor kring Östeuropa – och Ukraina. Borotbas ideolog Viktor Shapinov uttalar sig öppet om Kiritjuks roll:

– Det berömda talet av en av ledare för Die Linke, Gizie, mot Kievs junta skulle inte ha skett om det inte varit för Kiritjuk.

Än så länge har svenska vänsterpolitiker varit återhållsamma i frågan, men mycket tyder på att exempelvis Vänsterfronten-medlemmen som bor i Sverige arbetar aktivt med riksdagspartier – i synnerhet Vänsterpartiet, och Miljöpartiet som har en intern splittring i Ukrainafrågan – för att åstadkomma en liknande utveckling.

Enligt en källa med insyn i Vänsterpartiet, som inte vill bli namngiven, har han lyckats få V:s utrikespolitiska talesman Hans Linde och några andra tunga profiler i partiet på sin sida. Källans uppgifter gör gällande att partiledarens försiktiga hållning i frågan är det enda som stoppar ett uttalande liknande det som tyska Die Linke har gjort.

Hans Linde bekräftar i en mejlväxling att kontakter med mannen om bland annat Ukraina ägt rum.

Enligt källan introducerades han för partiledningen av Patrik Bergvall, som tidigare arbetat i VIF:s styrelse med just Ukrainafrågor. Han var en av dem som röstat igenom beslutet om bistånd till Borotba.

Trots sin vistelse i Sverige fortsätter mannen att formellt ingå i Vänsterfrontens nuvarande skuggledare Ilja Ponomarjovs stab. Ponomarjov är ledamot i ryska parlamentet, politisk teknolog och känd bland annat för sin inblandning i förskingringsskandalen i innovationsprojektet Skolkovo. Han tillhör en inflytelserik sovjetisk dynasti där bland annat en jordbruksminister i Stalins regering ingick. Ponomarjovs farfar arbetade som förste sekreterare på sovjetiska ambassaden i Polen, en klassisk täckmantel för högsta KGB-representant i ett främmande land. Med denna bakgrund blir det föga överraskande att Ponomarjov introducerades i vänsterrörelsen i Ryssland av en före detta general i KGB och senare FSB med en lång erfarenhet från det så kallade femte departementet (som bland annat ansvarade för att bekämpa ”ideologiska brott”), Aleksej Kondaurov.

Ilja Ponomarjov medger för Arbetaren att general Kondaurov arbetade aktivt även inom Vänsterfronten just med ideologiska frågor.

En annan kontroversiell figur i Vänsterfrontens ledning är en överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, Anton Surikov. Förutom politiska uppdrag drev han det Dubai-baserade företaget Far West Llc som förenade ett flertal före detta och aktiva medarbetare i ryska och sovjetiska underrättelsetjänster med erfarenhet av operationer i utvecklingsländer. Företaget erbjöd bland annat konsulttjänster i Afrika och Asien. Surikov anklagades för att sälja sovjetiska vapen till Afghanistan, Nordafrika och andra konflikthärdar, samt för att ha organiserat ett nätverk för att smuggla heroin från Afghanistan till Ryssland. Ironiskt nog föreslogs hans kandidatur till posten som direktör för statliga Vapenexportsmyndigheten. Aleksej Nezjivoj hävdar att Surikov var Putin­administrationens observatör och skuggkardinal i Vänsterfronten:

– Min slutsats är att det var han som var skuggledare från administrationen.

Ilja Ponomarjov säger att han ville använda Surikov, som var ”en bra teknolog med breda kontakter” men ”glömmer” att Surikov ingick i Vänsterfrontens råd fram till sin död år 2009.

Medan kriget i Ukraina officiellt är slut sker en sällan skådad upprustning av Rysslands propagandamaskin.  Detta tyder på att den gigantiska apparaten med egna medier, allätande politiska regnmakare, falska partier och inblandning av säkerhetstjänster kan användas igen – när Putins korporativistiska stat behöver den.

Fotnot: Pressens Opinionsnämnd, PON, har klandrat den version av denna artikel som publicerades i Arbetarens papperstidning. PON anser att Arbetaren inte gjort tillräckligt för att bereda Vänsterfronten-medlemmen som är bosatt i Sverige möjlighet att bemöta uppgifterna om honom. Läs PON:s yttrande här.