Svensk skräck på bioduken

Film
Fredrik Hiller står för årets oförglömligaste rollprestation i American Burger som visades på Monsters of Film.
Foto: Little Big Productions

De flesta av mina svenska favoritlångfilmer från det senaste decenniet regisserades av debutanter. Det gäller exempelvis Johan Klings Darling, Babak Najafis Sebbe, Levan Akins Katinkas kalas, Axel Peterséns Avalon, Gabriella Pichlers Äta sova dö eller nu senast den poetiska, drama-dokumentära hybriden Under Gottsunda av Uppsalas Jean Rouch, Viktor Johansson. Det är förstås mitt helt subjektiva urval, men ett mer objektivt bevis på debutanternas dominans kan kanske Guldbaggepriset för Bästa svenska film anses vara. Fyra år i rad har priset gått till just debutantfilmer; förutom Sebbe och Äta sova dö, har också Lisa Aschans Apflickorna och Anna Odells Återträffen belönats.

Det skulle förstås kunna tolkas som ett tecken på god återväxt i svensk film och det är väl åtminstone en halvsanning. Men förmodligen beror denna debutantdominans, i konstnärliga termer, ännu mer på att konkurrensen från de etablerade namnen i så stor utsträckning består av ett välfinansierat träsk av stereotypa deckare och komedier som ofta skulle känts nattståndna för ett halvt sekel sedan (det är obegripligt för mig att en film som Colin Nutleys Medicinen kan göras efter 1967).

Detta förhållande är förstås resultatet av en politik som styrs allt mer av kommersiella krav när det gäller fördelning av Svenska filminstitutets stödpengar. I den här situationen är det kanske främst debutanterna som orkar göra personliga, konstnärligt ambitiösa projekt – som orkar slita dygnet runt, ibland i åratal, medan de äter nudlar eller lever på morsan – för att därefter socialiseras in i deckarklubben eller, trots kritikerframgång, marginaliseras på grund av bristande resurser. Det tycks, paradoxalt nog, bli lättare att slå igenom konstnärligt, men svårare att följa upp.

Vad som i övrigt funnits av intresse de senaste åren, utöver dessa debutantfilmer, utgörs, med några undantag, av dokumentärer och filmer producerade i branschens absoluta marginaler, som ovan nämnda Under Gottsunda. Ur marginalen kommer definitivt skräckantologin Faust 2.0, en av två svenska långfilmer på årets upplaga av genrefestivalen Monsters of Film. Faust 2.0 är en film där ambitionerna vida överstiger den extremt minimala budgeten. Men hellre det än tvärtom. 

Den tyska folksagan om Faust som sålde sin själ till djävulen – mest känd genom Christopher Marlowes och Johann Wolfgang von Goethes versioner – har här omarbetats för den digitala eran. Nu bor djävulen i cyberrymden och lockar människorna genom smartphones-appar. Fem personer, i fem kvartslånga segment, laddar ned varsin app, utan att kolla upp den så noga eller läsa det finstilta. Snart sprattlar de hjälplöst i Hin håles nät.

I de klassiska versionerna av Faust är det främst kunskap som lockar huvudpersonen och han säljer sin själ högst medveten om vad han gör. Men karaktärerna i Faust 2.0 har inte tid för reflektion och kunskap är en alldeles för lång och osäker väg till framgång. Snarare är ju kunskap, eller i alla fall sanning, något som kan komma i vägen, såväl för tidningsförsäljning som för vapenkommers. Förutom klickjournalistiken och vapenexporten, avhandlas också porrindustrin, författarjobbets ibland desperata jakt på inspiration, och näthatet. Det senare segmentet är definitivt det som gör mest varaktigt intryck, inte minst scenen där djävulen borrar sig in i skallen på den kvinnliga näthataren, medan han uppmanar henne att föreställa sig att han är Världsbanken och hon Grekland.

Den andra svenska långfilmen på årets Monsters of Film, American Burger, matchar budget (högre) och intellektuella ambitioner (mer blygsamma) betydligt bättre. I gengäld har regissörerna, Johan Bromander och Bonita Drake (vilka också skrivit manus tillsammans med Martin Wrench) lyckats extremt väl med vad de föresatt sig i en nästan omöjlig genre, skräckkomedin. Filmen handlar om en busslast amerikanska high school-elever på resa i Europa. När de anländer till Kraketch (tänk ett jämtländskt Slovakien, eller ett slovakiskt Jämtland) blir det studiebesök på landets nationalindustri, American Burger. Om jag säger att köttet i de berömda burgarna är 100 procent amerikanskt förstår ni säkert resten.

American Burger skojar med filmer som Motorsågsmassakern och Hostel på ett sätt som ligger närmare Monty Python och Comic Strip än olidliga Scary Movie-varianter. Det svensk-brittisk-amerikanska skådespelarteamet toppas av Fredrik Hillers Demented Butcher, fabrikens stolte chefsslaktare. När Hiller släpper loss i en silly walk och en amerikansk patriotisk sång framförd med en alldeles egenartad brytning, blir det årets oförglömligaste svenska rollprestation för mig i alla fall.