I ett halvt sekel har rummen i de gamla röda kåkarna som en gång var skola rymt nunnor. De bestämde sig för att göra bön med händerna och sedan 1990 är Alsike kloster en fristad för människor som flyr för sina liv. – Helst av allt vill jag att det inte finns några gränser. Jag tror det är win-win för alla, säger Syster Karin som besökte klostret första gången 1975 och som sedan 1983 haft ett permanent hem och uppdrag här.
Löven lyser gula längs länsväg 255 söderut från Uppsala. Mellan träddungar och öppna marker glittrar Ekolns vatten i blek höstsol. På bilradion pratas det om regeringsuppgörelser. Det står klart att Socialdemokraterna gått med på Miljöpartiets krav att den förra högerregeringens migrationspolitik ska ligga fast.
När Alsike kyrka skymtar fram är det strax dags att ta av längs en grusväg ned till de gamla faluröda skolbyggnaderna. Även i dag rymmer de barn – men barn som satts på undantag. Tre av dem möter mig redan i trädgården. De är nyfikna på vem jag är, vill bli fotograferade och visa mig runt. De griper mina händer och jag måste lova att blunda när de leder mig in i klostrets huvudbyggnad.
– Från Arbetaren? Är det en tidning bara för arbetare eller för invandrare och flyktingar som oss, som inte får jobba? Alla vill ha arbete, vet du.
Några män står i kapprummet som är till bredden fyllt med jackor och skor. Längre in i det grönmålade, ångande köket håller flera kvinnor på att förbereda lunchens linsgryta, råkostsallad och hemkokta äppelchutney.
Syster Karin är på ingång. Bordsbönen avklaras utan några krusiduller, det går på några sekunder, sedan kan alla sätta sig till bords. Det handlar om många familjer och enstaka ensamstående vuxna.
– De som har passerat genom det här huset har i de allra flesta fall klarat sig bra, säger Syster Karin.
I dag är hon den som ensam bär huvudansvaret för verksamheten i klostret, vilket fungerar som en fristad för människor på flykt.
En av dem som hon refererar till är journalisten Muhamed Krasniqi, konventionsflykting från Kosovo, som bodde på klostret mellan 2002 och 2007. I dag har han och hans familj uppehållstillstånd och har flyttat till ett eget hem i Knivsta och hela familjen har blivit svenska medborgare. Muhamed Krasniqi berättar att tiden i fristaden varit helt avgörande och öppnat dörrar för honom och hans två barn.
– Många familjer börjar sina liv på riktigt här på Alsike. Jag märkte till exempel hur bra våra barn klarade sig i svenska när de började skolan. De har haft lätt att komma in i samhället, säger han.
– Alsike kloster skulle få status av universitet, det är en stat i staten. De politiker som är ansvariga för integrationsfrågor borde komma hit och se hur de kan göra.
Ett stort problem som både Muhamed Krasniqi och Syster Karin tar upp är att asylsökande inte längre har rätt till svenskundervisning under tiden asylprocessen pågår.
– Sverigedemokraterna har fel om nästan allt, men i fallet med integrationen har de en poäng: integrationen är verkligen dålig, säger Syster Karin.
Hon menar att många gömda kan ha en fördel i att de umgås med svenskar och lär sig språket.
– Det tar så klart ännu längre tid att bli integrerad när man inte får utbilda sig, inte jobba, ingenting, säger hon.
Dagersättningen för asylsökande har legat på samma nivå de senaste 20 åren, mellan 37 och 71 kronor per person och dag, förklarar hon.
– Det var på förslag att den skulle höjas men det tyckte inte Billström behövdes. Jag har sett en undersökning som visar att vi i Sverige årligen lägger mer pengar på godis än på asylsökande.
Allt arbete i klostret bedrivs ideellt. Volontärarbetare och personer som dömts till samhällstjänst och som kommer dit via Frivården, är en stor tillgång i verksamheten.
– Vi gillar volontärer här, särskilt de som har körkort, säger Syster Karin och skrattar.
Klara Hurtig, en av volontärerna, är här för att ta en paus efter studenten och hålla dörrarna öppna innan hon tar beslutet att läsa vidare till gymnasielärare. Hon är i färd med att plocka rönnbärskvistar och en och annan ännu livskraftig sommarblomma för att smycka kapellet till kvällens mässa.
– Det är jättehäftigt att få vara här. Man vet aldrig på morgonen hur dagen kommer att bli, och att få vara med barnen och lära sig nya ord på andra språk är fantastiskt, säger hon.
– Och så har hon körkort! Jag lär henne massa olagligheter, som att göra U-svängar där man inte får, fyller Syster Karin i.
Systrarna på Alsike har hjälpt flyktingfamiljer sedan 1970-talet. Men det var först 1990 som klostret utropades till fristad och den numera klassiska skylten, som är det första som möter besökare, sattes upp. Tre år senare, 1993, bestämde sig Uppsalapolisen för att klostret skulle utrymmas. Tidigt på morgonen den 24 november, medan de flesta som bodde där ännu låg och sov, stormade civilklädda poliser in.
– Polisen rusade in och slog sönder dörrar, sparkade in dem. Alla här blev retraumatiserade på ett eller annat sätt, säger Lisbet Palmgren.
Hon är psykiatriker och var den som kallades till klostret efter razzian när de flesta kvinnor och barn hade släppts ut från polishuset och fått återvända till fristaden.
– Det var som en sjukhusavdelning. Nästan alla mammor som bodde här då hade blivit våldtagna innan de flytt sina hemländer. Den skräck de fick uppleva igen i och med polisens agerande var fruktansvärd, säger hon.
Lång tid efter razzian sov alla tätt intill varandra på golvet i klostrets kapell, vilket polisen lovat att de skulle lämna i fred.
– Barnen sprang och gömde sig länge efter razzian, vi fick så småningom dra barnen ur kapellet, säger Syster Karin.
Hon har levt och verkat i klostret sedan 1983 och kunnat följa landets migrationspolitik på nära håll. Hon är inte direkt optimistisk vad gäller utvecklingen. Framförallt konstaterar hon att det blivit mycket svårare för flyktingar att få asyl sedan man 2006 tog bort skrivningen ”humanitära skäl” ur utlänningslagen.
– Flyktingpolitiken har kapsejsat totalt. Och de stora förlorarna är kvinnor och barn. De betalar ett oerhört högt pris, säger hon.
Strax innan man tog bort paragrafen och ersatte den med ”synnerligen ömmande omständigheter” började man förklara och definiera vad humanitära skäl var, påpekar Syster Karin. Plötslig handlade det om att det skulle finnas rent medicinska faktorer, som att den asylsökande led av någon obotlig sjukdom eller hur många självmordsförsök hen gjort, för att få stanna.
– Det här är väldigt typiskt för asylpolitiken i Sverige. Man skapar och snävar av en praxis och sedan anpassar man lagen efter den.
Enligt henne finns det oerhört mycket godtycklighet inom asylsystemet i dag.
– Vi ser det om och om igen. Människor får avslag, men hade de bara haft någon som kämpade för dem vid rätt tidpunkt så hade de fått asyl, säger hon.
– I 99 fall av 100 av de människor jag mött har inte de verkliga asylskälen kommit fram i prövningen. Det är oftast först när avslaget kommer som det brister för dem och sanningen kommer fram. Sexuella övergrepp och tortyr är så skamligt för många att berätta om att de håller sina trauman inom sig.
Bland tjänstemännen på Migrationsverket går Syster Karin och de andra två nunnorna – Syster Ella och Syster Marianne – som nu båda är i 90-årsåldern och inte längre kan arbeta som förr, under namnet ”Helsikessystrarna”.
– Det är väldigt lätt för dem att säga, de sitter bara bakom sina skrivbord och tycker en massa. De skulle tvingas att se dem de avvisar i ögonen när de meddelar dem besluten. Paragrafrytteriet har ersatt en mänsklig hantering. Det är inte bara förödande för dem som drabbas av besluten utan för hela samhället, säger Syster Karin.
Kostnaden, såväl den mänskliga som den ekonomiska, för långa utdragna asylprocesser förlorar alla på.
– Man talar om ”extremfall”, men det är i stort sett alla i verkligheten. De människor som kan återvända dit de flytt ifrån, de återvänder. Alla som jag mött och alla som bor här hos oss i dag har verkliga asylskäl.
De nya reglerna där man kan få asyl via arbetstillstånd och återresa till hemlandet – en process som tar åratal – har Syster Karin motvilligt tvingats anpassa sig till.
– Det räddar ju liv, men min rättskänsla säger att det är fel. Jag anser att det rätta är att alla ska få stanna på asylskäl, inte på en massa påhittade paragrafer.
Om hon får önska skulle alla gränser öppnas helt och alla få bo var de vill.
– Helst av allt vill jag att det inte finns några gränser. Jag tror det är win-win för alla.
Alla de människor hon mött genom åren finns kvar hos Syster Karin. När hon talar om dem och vad de fått utstå skakar hon ofta på huvudet. Särskilt arg är hon över hur byråkratin stjäl barndomar.
Hon berättar om den 13-åriga flickan, som efter att ha varit på flykt halva sitt liv, sin första jul på Alsike önskade sig en blunddocka – precis en sådan som hon saknat ända sedan den försvann någonstans i uppsamlingslägret i Makedonien. Och om flickan som då de läste om barnkonventionen i klostrets tillfälliga skolundervisning – efter att kommunen inte ansåg att gömda skulle ha rätt till skolgång – sade: ”Varför gäller det här inte oss? Är inte vi barn vi också?”
Hon beskriver hur den tolv-åriga pojken som flytt från kriget i Libanon och behövt se på hur människor lemlästades, tvingats plocka upp kroppsdelarna efteråt, en dag stod framför henne med en kartong med en kudde och filt i och sorgset talade om att nu skulle han gå ut i skogen och lägga sig för att han inte orkade leva längre.
Det finns egentligen bara fördelar med att leva tillsammans, ha olika bakgrunder och språk, menar Syster Karin.
– Ibland har jag fått förfrågningar om att komma och prata på olika hearings i riksdagen. En gång fick jag frågan om jag kunde prata om apatiska barn. Men det tackade jag nej till för vi har inga apatiska barn här på Alsike, har aldrig haft, säger hon och fortsätter:
– Jag tror det beror på två saker, dels finns det hela tiden andra vuxna än föräldrarna att tillgå och så finns det andra barn. Barn som är utlämnade åt traumatiserade föräldrar mår dåligt. Vi har sett barn som kommit hit som inte kunnat leka, vi har fått visa dem hur man gör.
Det flesta på Alsike kloster befinner sig i limbo. För en del är det ett verkligt Moment 22; de får inte vara i Sverige och de kan inte utvisas utan papper. Angola – det nya afrikanska undret som hyllas för sin blomstrande ekonomi – är ett land med stenhårda mottagarregler, som numera inte släpper in några människor som inte kan vissa papper på att de är angolaner. Tidigare ansågs sådant vara ett verkställighetshinder för utvisning, men inte längre.
Tostacy Antonio, eller Tossy som alla kallar henne här, gör starkt, gott kaffe åt mig. Hon visar hemvant var vi kan slå oss ned för att prata. Tillsammans med sin familj kom hon till Sverige som nioåring, första anhalten var Dalarna. På Alsike kloster har hon bott sedan 2006, då hon var elva och hennes familj fick avslag på sin asylansökan.
– Vi bodde i Kabinda, en provins som kämpar för självständighet, min pappa var barberare och jag minns hur han klippte folk i trädgården. Min mamma var hemmafru. Jag minns mina skolkamrater och hur jag brukade hälsa på morfar. Jag hade det tryggt, en bra uppväxt, berättar hon.
– Det hade varit lättare att förstå om inte allt hade kommit så plötsligt. Det blev så chockartat för mig. Min pappa var med i motståndsrörelsen och plötsligt kom polisen bara till vårt hus och knackade på. Jag minns hur han flydde ut genom ett fönster och hur poliserna misshandlade min mamma för att hon skulle säga var han var. De tog med sig buntar av papper och olika dokument. Sedan fick vi fly.
Tostacy Antonios pappa deporterades till Angola 2007. Sedan dess har ingen hört av honom. Morfadern som var på plats för att möta honom på flygplatsen fick se en glimt av honom när han fördes bort av säkerhetsvakter. Under åren har morfadern försökt spåra upp pappan, men sedan något år har spåren även efter honom upphört. I dag är kontakten med hemlandet helt avskuren.
– Det känns konstigt att inte veta vad som hänt dem. Ovissheten är jobbig. Antingen sitter de väl fängslade eller så finns de inte mer, säger hon.
Hon talar helt felfri svenska, men håller på att tappa sitt modersmål portugisiska, eftersom hon inte har fått någon hemspråksundervisning.
– Jag var tvungen att växa upp väldigt fort när vi kom hit. Jag lärde mig svenska snabbt och fick hjälpa mina föräldrar, säger hon.
Hon tror att många barn som befinner sig på flykt har det så. De får översätta åt sina föräldrar och hjälpa dem att förstå och komma in i samhället.
I våras tog Tostacy Antonio studenten efter avslutat naturvetenskapligt program. Men nu har dörrarna stängts för henne.
– Jag vill läsa vidare till läkare, men jag får inte läsa på universitet och högskola utan uppehållstillstånd, säger hon.
Syster Karin blir påtagligt upprörd när vi talar om Tostacy Antonios situation.
– Det är ett sådant totalt idiotiskt slöseri med resurser. Jag skäms faktiskt över att vara svensk i sådana här fall, att en person som bott här i elva år, mer än halva sitt liv inte får uppehållstillstånd, säger hon.
– Hade Migrationsverket väntat en månad med att fatta sitt beslut i den här familjens fall, så hade de fått uppehållstillstånd. Jag blir förtvivlad när jag tänker på det. I det här fallet liksom i så många andra blir det tydligt att rättssäkerheten är noll och intet.
Senare på eftermiddagen, mellan non och vesper, beger sig alla barnen till den intilliggande kyrkan med Syster Karin i spetsen. De håller på att öva in en sång- och teaterföreställning inför klostrets 50-årsjubileum den 12 oktober.
Det är en brokig skara som skrattar, sjunger, hjular och agerar i altargången till tonerna av Gloria in excelsis Deo. När de gestaltar ett krig, en flykt, där de irrar omkring för att hitta sina föräldrar är det inte bara gripande teater – det är allvar.
En flicka är nyfiken på mig och smiter in i min bänkrad för att prata en stund. Hon är tolv år och kommer från Kosovo. En annan liten pojke, bara några år gammal, tultar omkring i kyrkan ätandes på en bit gurka när de större repeterar.
– Är de inte duktiga, hojtar Syster Karin stolt när de dragit igenom alltihop första gången.
Hon har stora planer för klostrets framtid. Hon har kontakt med två kenyanska kristna kvinnor som vill nunnor och som ska komma hit och hjälpa till att driva verksamheten vidare. En klosterby håller på att planeras, med ekologisk odling och en retreatverksamhet, det ska vara ett lekhus för barnen och en Alsike-akademi där det ska erbjudas föreläsningar och seminarier om mänskliga rättigheter.
– Är man inte lite tokig så får man inget gjort. Jag är glad att jag fick det här kallet. Jag hade inte orkat med tjafset i Svenska kyrkan. De sysslar med lyxproblem och gör en massa saker de inte borde hålla på med. Kyrkan har blivit så politiserad, säger Syster Karin.
Hon förtydligar sin ståndpunkt genom att understryka att politik är viktigt för henne, men världspolitik inte partipolitik.
– Nu är jag rädd att Sverige håller på att cementera en verkligt dålig flyktingpolitik för att partierna inte klarar av att arbeta tvärpolitiskt ens med såhär viktiga frågor.
Båda hennes föräldrar arbetade på Televerket under hennes uppväxt i Södertälje. Hon säger att familjen alltid stod på de svagas sida, men att det var en sekulär miljö. Sitt religiösa kall fick hon i tonåren och i kloster gick hon när hon var 25.
– Nu lever vi i en tid där människor surfar omkring och gör massa olika saker. Det är som att det är lite främmande för oss att ge sig hän. Jag har inga pengar att erbjuda, men jag har ett liv. Jag kommer att få en jättedålig pension, säger hon och skrattar.
– Vi människor är väldigt lika och har precis samma grundläggande behov. Vi gör bara saker på lite olika sätt.
Hon är inte rädd för varken språkbarriärer, kulturella olikheter eller något annat. Dörrarna håller hon olåsta. Precis som hon vill att de ska vara i resten av landet.
