Berättelser från baracken

Böcker
Jakob Mathiassen skriver för att nedteckna betongarnas, och arbetarklassens, historia, för att bryta tystnaden och ta plats i offentligheten.
Foto: Wikimedia Commons

I början av Beton – Historier fra skurvognen beskriver danske Jakob Mathiassens sig själv som feg. Det är modigt i en självbiografisk bok, men det är tyder också på att han är en god människokännare. Två arbetskamrater har fått sparken, och Jakob har inte backat upp dem. För att skyla över sitt eget dåliga arbete ser förmannen alltid till att ha en eller två hackkycklingar. Förmannen backas upp av medlöpare och anställda släktingar, och de som står utanför den kretsen väntar på att få skit. När Jakob, av dåligt samvete och medkänsla, tar en öl med de avskedade tar en av förmannens släktingar, en yngre lärling, det som ursäkt för att skälla ut Jakob. Men det slår fel – Jakob, halvfull och stressad, biter tillbaka: ”Fuck dig! Du är fortfarande bara ett fucking barn! En dag kommer du också gå runt som oss andra med mössan i handen, och du kommer också veta att man fanimig ska ta sig tid att dricka en avskedsöl med en sparkad kollega!”

Att ta fajten för att man står med ryggen mot väggen, för att man inte vågar annat, är en viktig slutsats, och den bryter mot en romantiserad bild av den modige arbetaren som tar strid.

Beton kom ut 2011 och blev en succé. Den kom upp på
Politikens bestsellerlista i den biografiska kategorin. 

Jakob Mathiassen är betongarbetare och det tillhör ovanligheterna att betongare skriver böcker. Det är samtidigt en anledning till att han skriver: ”För även om Gud möjligtvis har skapat himlen och jorden, så har allt däremellan skapats av oss!”. Han skriver för att nedteckna betongarnas, och arbetarklassens historia, för att bryta tystnaden och ta plats i offentligheten. Det som tar plats är inte de enskilda arbetarna, de är anonymiserade, utan det är konflikterna, drömmarna, arbetsvillkoren som vi får följa. Från ett soldränkt hustak en varm vårmorgon till händer som darrar av köld i vindpiskad köpenhamnsk vinter. Med en och annan avstickare till byggboden för en joint eller ut på krogen för en runda. 

Historierna är underhållande, men de är inte enbart skrönor vars enda syfte är att underhålla. De utgör exempel på vanliga konflikter eller frågeställningar på arbetsplatsen: att man inte ska tala om en kollegas misstag inför cheferna, eller vilka problem den danska arbetarrörelsen står inför när allt fler östeuropeiska arbetare är beredda att jobba för allt lägre lön. På det sättet liknar Beton till exempel Ackord av Sture Källberg eller antologin Hopsnackat (redaktör Frances Tuuloskorpi). Mellan historierna finns kortare faktakapitel om branschen, byggjobbarnas politiska hemvist eller betongens historia (här kan man lära sig att armerad betong uppfanns av den franske ingenjören och trädgårdsmästaren Joseph Monier 1867). I ett av faktakapitlen, Politik, tar Mathiassen upp ett besvärande faktum som ofta försvinner i diskussionen om Dansk Folkeparti (och även om jag inte i dag har statistik att backa upp det med, tror jag att det i viss mån går att översätta till Sverigedemokraterna och den svenska vänstern): Dansk Folkeparti är det parti med störst andel arbetare i parlamentet.

Under Mathiassens tio år som betongarbetare, fram till när boken kom ut 2011, beror de viktigaste förändringarna på EU:s utvidgning österut. De konflikter som följt är temat för uppföljaren Kamppladser, skriven tillsammans med journalisten Klaus Buster Jensen. Kamppladser är en utzoomning som behandlar lönedumpningen, samt de arbetsmarknadskonflikter som följt.

Arbetskraftsinvandringen leder till en hårdare konkurrens om jobben, och används som argument för att underblåsa rasistiska stämningar. Mathiassens förespråkar i stället solidaritet, en solidaritet som inte är att förväxla med välgörenhet. Det handlar om utveckla en kollektiv egoism, för sin egen och andras skull: ”De östeuropeiska kollegorna är ensamma i ett främmande land, utlämnade till dem som vill utnyttja dem, och jagade av dem som skulle kunna hjälpa dem. När jag ser ångesten i deras ögon, så griper det tag i mig, för att jag känner att jag kan se min egen framtid där inne, i deras jagade och vaksamma mörka ögon.”

Fienden är inte de som går vid vår sida, utan de som flyger över oss i sina privatplan, är Jakob Mathiassens slutsats.

Hur vi skapar ett mer solidariskt samhälle, och hur arbetarrörelsen ska agera i dessa tider är en öppen fråga, men ett är säkert: svaret måste komma underifrån. I Mathiassens bok kan man läsa en del av svaret, och bli road samtidigt.