Att ta klivet från analys till handling är inte alltid lätt. För att våga kan det ibland krävas inspiration, att se att andra gått före och att det går även om det inte alltid är lätt. Den här texten tar därför vid där en annan slutar. Jag recenserade Ofärdsland – livet längs arbetslinjen och ondgjorde mig över hur osynliga de självorganiserade kamperna är i media. Jag skrev ”Det kollektiva motståndet blir osynligt förutom inom ramen för den parlamentariska processen eller i rena välgörenhetssyften. Att tillsammans engagera sig för att få folk att rösta eller för att samla in pengar till välgörenhet kan lyftas fram som tecken på de ”goda krafter” som ändå finns i samhället. De försök till självorganisering av sjukskrivna, arbetslösa och brukare som har funnits genom åren passerar däremot tämligen obemärkt förbi.”
Det här stämmer i allra högsta grad när det gäller brukarkamp men även när det kommer till arbetsplatskamp.
En vinst på ett boende eller ändrade scheman kan möjligtvis resultera i en liten notis i någon dagstidning men blir inte mer än en dagsslända som försvinner lika fort som den dök upp. Kulturen har en benägenhet att visa att folk kuvas men har svårare att visa de som ställer sig upp tillsammans. Det finns såklart en hel massa organisationer, fack och tillfälliga kollektiv som gör precis det här varje dag. Problemet är att exemplen inte förs vidare. Ibland när man själv skriver texter gör man sig dock skyldig till det man anklagar andra för. Även om media generellt är dåliga på att föra fram och visa på exempel på självorganisering så är inte det någon ursäkt för att inte göra det själv.
Det är dags att vi börjar lyfta fram vad som görs, de goda exemplen, om man så önskar. Så här kommer, en början på, en lista på böcker, filmer och dokumentärer. Den röda tråden är bristen på passivitet i skildringarna och att de visar på möjligheten att ta fighten gemensamt utan att romantisera densamma. Jag har fokuserat på det dokumentära och skönlitterära på bekostnad av det nyhetsmässiga.
Se därför den här listen som en början som är långt ifrån uttömmande, och fortsätt gärna fylla på med tips i kommentarerna.
Hopsnackat:
Hopsnackat är en antologi som innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Redaktör för antologin är Frances Tuuloskorpi, som i ett avslutande avsnitt sammanfattar egna och andras erfarenheter av att försöka använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med sina arbetskamrater. Boken är tänkt att bli den första i en serie böcker och häften på temat Folkrörelse på arbetsplatsen.
Hopskrivet:
Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner.
Skönlitteratur:
Av kött och Blod: Om att snacka ihop sig i ett restaurangkök. Skönlitterär arbetsplatskamp.
Dokumentärer:
Fackklubb 459 – Sista striden på bagarn:
Svensk dokumentärfilm från 2004 i regi av Susanna Edwards och Mikael Olsson som också var producent för filmen med klippning av Helena Fredriksson. Den handlar om den Livsmedelsarbetareförbundet-anslutna klubben nummer 459 och dess sista fackliga strid.
Filmen om Lagena:
Den lokala fackklubben – klubb 717 – gick ut i en fyra dagar lång strejk och det som började som en lokal konflikt kom att bli en stark symbolfråga för arbetsrätten, en fråga om bemanningsföretagens vara eller icke vara.
Jag är fan en panter:
Biskopsgården i Göteborg har drabbats av flera skottlossningar som lett till dödsfall. Ungdomar i området vägrar att stå och titta på medan världen runtomkring dem rasar. De organiserar sig och bildar Pantrarna för upprustning av förorten. De kräver delaktighet i beslut som tas av politiker och tjänstemän. De vill skapa en maktförskjutning som innebär mer makt åt folket. Vi följer pantrarna genom glädje och sorg i deras kamp för rättvisa.
