En lag som vill tysta

I Tunisiens förorter är ungdomar polisens främsta måltavlor. Över hälften av landets fångar bedöms sitta inne för narkotikarelaterade brott och kritiker menar att landets hårda narkotikalagar fortfarande används
för att tysta oppositionella. När nätaktivisten Azyz Amami anhölls för innehav av marijuana i maj i år var måttet rågat. Nu höjer Tunisiens
unga sina röster mot landets diktatoriska knep. Många befarar att
deras misstro mot regeringen kommer att spegla valdeltagandet
i landets andra demokratiska val som hålls senare i höst.

Reportage
Över hälften av Tunisiens fångar bedöms sitta inne för narkotikarelaterade brott och kritiker menar att landets hårda narkotikalagar fortfarande används för att tysta oppositionella.
Foto: Christine Petré

Det var en sen kväll i mitten av maj i år som bloggaren och nätaktivisten Azyz Amami, tillsammans med fotografen Sabri Ben Mlouka, plötsligt blev brutalt gripna och anhållna av polisen i La Goulette, en förort till Tunisiens huvudstad Tunis. De båda anklagades för innehav av marijuana, men nekar till brott. Azyz Amami hävdar i stället att polisen planterade en påse marijuana i hans kläder efter att noggrant ha genomsökt honom utan att finna några olagliga substanser.

Marijuanan blev det bevismaterial polisen behövde för att kunna anhålla – och pekar mot att ett av landets vanligast förekommande knep för att tysta oppositionen under före detta President Zine el-Abidine Ben Alis tid fortfarande är i bruk.

Vi träffas på ett skränigt ungdomscafé mitt i huvudstadens annars lugna centrum under islams heliga fastemånad ramadans sista dagar. Under samtalet tar Azyz Amami min hand och för den till sitt huvud. Mina fingrar stöter emot en uttorkad sårskorpa, en rest av de kroppsliga spår polisens slag lämnat efter sig från arresteringstillfället. Azyz Amami spenderade tre dagar i häktningscentret Boshosha. Där hålls människor som i burar och de tvingas kissa i en flaska, berättar han. 

– De som förts dit är som krigsfångar.

Väl på plats i domstolen var bevismaterialet, den marijuana som polisen påstod att man hittat, plötsligt borta. Efter sju dagar i fängelse släpptes Azyz Amami.

– Det var uppenbart att bevisbördan inte var tillräcklig, säger han.

Arresteringen kom inte som någon överraskning. Bara några dagar före hade bloggaren frispråkigt delat med sig av sina åsikter om polisen i La Goulette, den förort där han senare greps. 

Azyz Amami hade riktat hård kritik just mot polisens behandling av landets ungdomar. Därför, menar han, var gripandet och anhållandet välplanerat.

– Jag har varit beredd sedan ett år tillbaka, berättar han lugnt och tillägger:

– Jag visste att jag skulle bli arresterad, jag var informerad om att polisen hade mig under uppsikt så jag var mentalt förberedd.

Azyz Amamis vänner tog genast över hans aktiva konton på sociala medier för att informera hans nära 20 000 Facebookföljare om vad som höll på att ske.

– Det är ingen tvekan om att de unga är en måltavla för polisen, säger han.

Polisens agerande mot den välkända bloggaren väckte debatt kring den kontroversiella narkotikalag som instiftades för drygt 20 år sedan, under före detta presidenten Ben Alis tid. Enligt Lag 52, som den heter, kan en medborgare som påträffas med innehav eller konsumtion av narkotika straffas med upp till fem års fängelse eller böter mellan 1 000 och 3 000 dinarer (motsvarande cirka 4 000–12 000 svenska kronor).

Av landets 25 000 fångar uppskattas omkring 8 000 vara dömda i enlighet med just den lagen. Enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter sitter runt 53 procent av Tunisiens fångar i fängelse för brott relaterade till narkotika. Enligt samma källa är landets fängelser i dagsläget överfyllda och använder upp till 150 procent av sin kapacitet.

Enligt en paragraf i den specifika lagen är de villkor som brottsbalken föreskriver gällande ”förmildrande omständigheter” inte tillämpbara vad gäller just narkotikaanklagelser. Därmed råder ingen strafflindring av brottmål relaterad till dessa brott.

– Det här är kanske en av anledningarna till att många unga är dömda till minst ett års fängelse trots att de bara använt droger en gång och inte har något kriminellt förflutet, säger Rym Dhaouadi, en Tunisbaserad jurist som ifrågasätter lagens effektivitet.

Då en stor del av landets fångar är dömda i enlighet med den stränga narkotikalag som varit i bruk sedan 1992 drar hon slutsatsen:

– Lagen minskar inte nödvändigtvis användandet av droger eller kriminalitet. Det är möjligt att den till och med verkar i motsatt riktning.

I två års tid har Azyz Amami kartlagt gripandena av landets unga. Bloggaren har bland annat grundat nätverket Al Sajin 52 (Fånge 52) som lobbar för att lagen ändras för att ”rädda landets framtida generationer”. Enligt honom och gruppen förstör lagen de unga generationernas liv och resulterar i överfulla fängelser runt om i landet.

– Det är svårt att få jobb efter att man suttit i fängelse. Samhället accepterar det inte, säger han.

Fånge 52 har kritiserats för att uppmuntra ungdomar till drogkonsumtion. Men gruppen dementerar starkt anklagelsen och menar i stället att man arbetar för en ökad förståelse för orsakerna till marijuanakonsumtionen i det tunisiska samhället.

Azyz Amami blev känd för sin politiska aktivism under den arabiska våren, det vill säga den revolt mot några av regionens auktoritära regimer. Men han har fått betala ett högt pris för sitt engagemang. Redan som 17-åring greps han första gången, då för att ha organiserat en skolstrejk, vilket var förbjudet under Ben Alis regim. Redan under sin första fängelsevistelse, som varade i fyra dagar, fick han smaka på landets hårda fånghantering. Brännmärkena efter cigaretter är fortfarande väl synliga spår efter den gången. Det var under de där fyra dagarna som han insåg att han måste göra någonting för sitt land, en uppgift som inneburit att han åkt in och ut i fängelse.

– Jag kan inte komma ihåg hur många gånger jag blivit arresterad. Men det är många, säger han.

Under Ben Alis tid användes lag 52 flitigt för att utöva repression mot oppositionen. Det var ett enkelt och effektivt sätt att tysta högljudda, ofta unga, röster.

– Tillvägagångssättet är inget nytt, säger journalisten och människorättsaktivisten Lina Ben Mhenni, som under den arabiska våren bland annat blev känd för sin blogg A Tunisian Girl.

Efter att ett antal unga arresterades under revolutionen för brott, såsom aggression riktad mot säkerhetsstyrkorna, samtidigt som Ben Alis före detta inrikesminister Rafik Bel Haj Kalem och säkerhetschefen Ali Seriati släpptes ur fängelse, började landets prisade demokratiska utveckling ifrågasättas. Var det en återgång till landets före detta diktaturiska tillvägagångssätt, frågade sig kritikerna.

– Under våren har ett antal arresteringar skett runt om i landet. Deras enda brott är att de deltog i revolutionen, säger Lina Ben Mhenni.

Men det som fick bägaren att rinna över för många unga var just arresteringen av Azyz Amami. Sociala medier kokade, bloggarens sympatisörer hade fått nog. Demonstrationer till stöd för honom och Sabri Ben Mlouka arrangerades och Twitter och Facebook överöstes av kritik mot Tunisiens behandling av den så kallade ”revolutionens symbol”. 

Utvecklingen mot ökad repression har väckt oro över landets rättsliga utveckling sedan det blev en demokrati efter att den arabiska våren ledde till att Ben Ali flydde landet.

– Många anser att straffen inte är rättvisa, att de inte har något med rättvisa att göra, säger Lina Ben Mhenni.

Enligt henne råder ingen tvekan om att de unga är under hot från landets polis och säkerhetsstyrkor.

– Arresteringarna av många rappare, bloggare och andra unga för deras delaktighet i revolutionen och för deras kritik mot sittande politiker är bevis på att unga frispråkiga tunisier fortfarande är en måltavla, säger hon.

Trots hoten känner sig Azyz Amami inte rädd.

– Det här är mitt jobb, mitt kall, när jag blir arresterad är det en del av mitt arbete. I fängelset talar jag med andra fångar och berättar för dem om deras rättigheter, säger han.

Även om den demokratiska övergången varit brokig i den arabiska vårens födelseland anses Tunisien prestera bättre än sina nordafrikanska grannar som till exempel Egypten och Libyen. Men en betydelsefull grundsten för framtiden är reformeringen av säkerhetsstyrkorna som i mångt och mycket är desamma som under Ben Alis kommando. De äldre generationerna inom poliskåren och säkerhetsstyrkorna tror fortfarande på det gamla systemet, menar Azyz Amami.

– Ingen inom systemet försöker reformera de gamla strukturerna, det enda de gör är att utnyttja det gamla systemet till sin fördel. Därför är det en direkt konflikt mellan de unga och de äldre när det kommer till förändring, säger han.

– Radikal förändring är nödvändig. Vi har samma brottsbalk sedan 100 år tillbaka, men samhället har förändrats.

Azyz Amami var även delaktig i initiativet ”Jag brände också ned en polisstation”, till försvar för de unga som nu anklagats för brott begångna under protestvågen för drygt tre år sedan. Syftet är att kasta ljus över polisens arresteringar, som då polisstationer antändes under upproren mot Ben Alis säkerhetsstyrkor.

Dessvärre har dagens utsatthet, i kombination med landets höga arbetslöshet, lett till att många unga tunisier känner sig besvikna och snuvade på allt vad revolutionen symboliserade.

– I tre år har det varit så många besvikelser, säger Achref Aouadi, grundare till I Watch, en organisation som arbetar mot korruption och för ett Tunisien som respekterar de demokratiska värderingarna.

– Den politiska eliten representerar inte sina ungdomar, de bryr sig inte om oss. Vi behöver politiker som står på vår sida, de ungas sida, i kampen mot säkerhetsetablissemanget och reformeringen av inrikesministeriet. Men de har aldrig stått med det civila samhället.

Achref Aouadi som själv, tillsammans med sina vänner, var aktiv under revolutionens protester har förståelse för sin generations uppgivenhet.

– Politikerna har sett hur ungdomar kastats bakom galler men de har aldrig brytt sig. De allra största aktivisterna, de som kämpade hårdast under revolutionen sattes alla i fängelse, rappare, bloggare och så vidare. Varje gång förväntade vi oss en reaktion, vi väntade, men inget kom, de brydde sig aldrig, säger han.

Han befarar nu att ungdomarnas misstro kommer att spegla valdeltagandet i Tunisiens andra demokratiska val som hålls i höst.

– De flesta unga jag talat med kommer bojkotta valet, de känner sig inte representerade av dagens politiker, säger han.

Men hos Azyz Amami finns fortfarande hopp om framtiden. Kanske utgör hans brännmärkta kropp och trötta ögon en symbol för Tunisiens förflutna?

– Jag ser hur en förändring sakta sker, säger han.

Sedan han anhölls i maj har en lag inrättats som kräver att fångar som arresterats för brott begångna under revolutionen ska släppas.

– 17 ungdomar som arresterades i revolutionens födelseort Sidi Bouzid har släppts, säger han med viss optimism i rösten.

Ett antal politiker, däribland premiärminister Mehdi Jomaa har också uttalat sitt stöd för att narkotikalagen omarbetas. I ett uttalande kort efter Azyz Amamis arrestering sade Mehdi Jomma att ”Lag 52 är omodern och vi ska ändra den så att den reflekterar vår verklighet”.

Även om hela Tunisiens rättsväsende anses behöva reformeras så är just den kritiserade narkotikalagen ett betydelsefullt första steg. Lina Ben Mhenni tror dock att det kommer att ta tid, men är även hon försiktigt optimistisk.

– I längden, om lagen modifieras, så är det ett steg i rätt riktning, säger hon.

För Azyz Amami är vägen mot landets frihet lång och Tunisien befinner sig fortfarande i början av övergången. Den arabiska våren var bara starten på något större.

– Revolutionen tog inte slut i februari 2011, säger han.