I mitten av juli är det 28 grader om kvällarna. Min rygg är blöt av svett och åskmolnen hänger hotfullt över mitt huvud när jag går mellan brukarnas lägenheter. Min chef säger inte ”brukare” hon säger ”kunder” men det vill inte jag göra.
Jag har fått gå bredvid två pass innan jag börjar gå själv hem till pensionärerna. Jag har min nyckelknippa, mitt schema och min telefon där jag registrerar varje gång jag kommer hem till någon. Jag är ensam och nervös. Blir fumlig, ler ansträngt. Är rädd att kränka någons integritet.
Jag har inte fått mycket information om människorna jag går hem till. Ingen har berättat om vem som har diabetes, vem som är aggressiv. Vem som har vaneföreställningar och vem som är alkoholiserad. Alla pensionärer kan inte förklara hur de vill ha saker och ting. De tappar ord, söker efter dem förgäves. Blir frustrerade och irriterade. Jag är ännu en främmande människa som kliver in i deras hem. Vissa av dem vill inte ha mig där, de tycker att jag ska skynda med mina bestyr och lämna dem ifred. Någon har så dåligt minne att hen inte vet om att hen har hemtjänst och tror att jag är en granne eller ett barnbarn som kommer för att fika. Många hallucinerar, hör röster och drömmer mardrömmar. Några är sällskapssjuka och blir glada över att någon sitter vid deras köksbord eller på deras sängkant och lyssnar i tjugo minuter. Men jag sneglar hela tiden på klockan för att hålla tiden och jag kan aldrig lova om det är jag eller någon annan som kommer i morgon.
Våra telefoner är utrustade med gps och vi registrerar exakt tid vi är hos varje pensionär. Alla ska ha sin exakta tid. Det finns inget utrymme för marginaler. Vi måste gå ifrån ledsna och ensamma i stället för att stanna kvar i fem minuter till och trösta. Vi skyndar på matlagning och blöjbyten för vi måste hinna vidare. Vi har fem minuter på oss att ta oss till nästa brukare. Ibland är vi tvungna att stå utanför porten och vänta innan vi kan logga ut på telefonen, för besöket har tagit kortare tid och brukaren vill bara vara ifred. Så vi står där och väntar på regnet som snart ska falla.
På kvällarna arbetar vi sju timmar utan garanterad rast. Jag har nötter och godis i väskan. Sån där dricka man dricker när man bantar för det stoppar hungern och jag kan dricka den samtidigt som jag halvspringer. Det jobbigt att inte hinna gå tillbaka till lokalen för att kissa.
Ibland jobbar vi dubbelpass. Från kvart över sju på morgonen till elva på kvällen. Vi hinner inte sitta ned och kropparna värker i värmen. En kväll får jag en panikångestattack i en trappuppgång.
Många av brukarna borde få vara på hem. De borde få lösa sina korsord, titta på och förfasas över nyheterna, dricka sitt kaffe och äta sina smörgåsar tillsammans med någon. Och de allra sjukaste, de vars mjölkiga blick knappt ens möter min när jag matar dem med mosad banan. De vars mjuka händer håller krampaktigt i mina när vi vänder dem och smörjer in deras varande liggsår. De små fåglarna som dricker saft ur sugrör längtar efter att flyga iväg, de borde inte behöva dö ensamma i tysta lägenheter där gamla väggur slutat slå. De borde få somna in i närheten av människor som borstar deras tunna silkestrådshår, som lägger en varm hand mot deras kind. Känner den papperstunna huden mot handflatan. Dämpar ångest och oro.
Men det finns knappt några ålderdomshem kvar och runt omkring oss rasar det sociala skyddsnätets stommar. En privat vård är uppenbarligen ingen garanti för en bättre vård när vinstkraven kräver att man drar ned på personalkostnader. Utmattad, stressad personal gör brukarna oroliga. Och det är så svårt dölja hur man mår till slut. Det vilar på oss att bry oss om pensionärerna, att vårda dem, men egentligen är de bara kapital. För företaget jag är anställd hos är de bara minuter som är pengar. Ansiktslösa registreringar i våra telefoner. Högern har genom privatisering lyckats skapa det anonyma skräcksamhälle de så ofta varnar för när de pratar om vänsterns politik. Där individen inte får plats. De individer som räknas existerar inte här, bland de gamla och fattiga. De är bara verktyg för att generera pengar. Omvårdnaden de behöver borde vara en rättighet, ingenting som de som kunder konsumerar. De har inte gjort några fria val. Och vad har de att välja mellan? Företaget jag arbetar för eller ett annat företag där halva personalstyrkan är sjukskriven precis som på mitt jobb? Allt som utlovas är en lögn, det finns ingen frihet.
”Jag vet inte varför jag är här” säger hen som inte förstår att jag kommer ifrån hemtjänsten. ”Jag längtar hem” säger hen när jag reser mig för att gå. När jag kommer ut faller regnet och luften doftar tungt av röda rosor.
