José ”Pepe” Pinzón kom för sent till ett möte med fackföreningen Central Nacional de Trabajadores, CNT, den 21 juni 1980. Det var mitt under Guatemalas 36-åriga inbördeskrigs mest våldsamma fas.

– När jag närmade mig CNT:s högkvarter sade en försäljare till mig att inte fortsätta eftersom los broncos, som var de Fordbilar som inrikesministeriet använde på den tiden, precis hade kört in på gården. 27 av mina fackföreningsvänner fördes bort den dagen. De kom aldrig tillbaka.  

Den 21 juni har sedan dess varit nationell minnesdag för alla de kvinnor och män som fördes bort under inbördeskriget och aldrig återvände.

Pepe Pinzón minns inte varför han kom för sent den där gången, men har tack vare det kunnat fortsätta sitt fackliga arbete och är nu inne på sitt femtionde år. De fyra senaste decennierna har han varit ledare för Confederación Central General de Trabajadores de Guatemala, CGTG, som arbetar med organisering och utbildning samt stöttar i konfliktsituationer. De finns i både privat och offentlig sektor. 

Vi möts upp på kongressen där facket tillsammans med vänstern har bjudit in till diskussion kring ett nytt lagförslag kring investeringar, som bland annat skulle innebära skattelättnader för vissa företag.

– Vi stödjer inte förslaget eftersom det inte finns något som pekar på att det skulle skapa fler arbetstillfällen. Tvärtom gynnar det landets ekonomiska maktelit, oligarkin, och den stora massan skulle återigen stå som förlorare. Det var alla deltagare på seminariet – tre kongressledamöter, en forskare i ekonomi, en jurist och två fackföreningsrepresentanter – rörande överens om, säger Pepe Pinzón.

Guatemala är i skriande behov av fler arbetstillfällen. Inte för att andelen öppet arbetslösa är hög, utan för att hela 70 procent av befolkningen arbetar i den informella sektorn. Helt utan rättigheter och skydd.

Från kongressen tar vi sällskap till CGTG:s högkvarter, vilket innebär en promenad genom Guatemala Citys historiska centrum. Samtidigt som jag lyssnar koncentrerat på Pepe Pinzón medan vi kryssar fram över gatorna håller jag kameran i ett järngrepp och sveper oroligt med blicken runt mig. Vi befinner oss i ett av världens farligaste länder och allra flest rån och mord sker just i huvudstaden. 

Pepe Pinzóns berättelse är ingen undantagshistoria från det inbördeskrig som pågick fram till 1996, då ett fredsfördrag undertecknades. Freden är dock bräcklig. Förföljelse, försvinnanden och mord fortsätter vara vanligt förekommande. Och fler människor dödas i dag än under inbördeskriget. Bland måltavlorna återfanns och finns fortfarande de fackligt aktiva, framför allt lokala ledare ute i landet.

Pepe Pinzón fördömer regeringens arbete och menar att korruptionen och straffriheten som råder i landet har nått perversa nivåer. Däremot håller han inte med de vänster­debattörer som liknar dagens situation vid den under kriget. Han menar att förtrycket är konstant, men att spännvidden är mindre.

I världsfacket IFS:s senaste rapport ligger Guatemala risigt till i jämförelse med andra länder när det gäller fackliga rättigheter. Framför allt beror det på rättsstatens extremt svaga roll. I studien klassificeras den som havererad och får lägst tänkbara procent. Det mest utmärkande är att straffriheten är skyhöga 97 procent. Studien lyfter bland annat fram hur arresteringar och fängslanden av arbetare används som taktik för att systematiskt slå ned krav på demokratiska rättigheter, schysta löner och arbetsvillkor, samt säkra anställningar.

Arbetsministern Carlos Contreras kommenterade rapporten i den nationella dagstidningen Prensa Libre i avfärdande ordalag.

– Det kan handla om en attack på och misskreditering av Guatemala inför det stundande ILO-mötet där vi kommer att presentera de framsteg vi ser, sade han.

I USA:s senaste människorättsrapport konstateras att det finns en enhet inom åklagarmyndigheten som är ansvarig för att utreda brott mot journalister och fackföre­ningsrepresentanter. Där arbetar totalt fem personer. Ingen person har dömts för brott.

I Guatemala arbetar kvinnorna oftast mer än männen och många kvinnor arbetar utanför hemmet. De allra flesta är sysselsatta i den informella ekonomin med försäljning, som hembiträden eller i tillfälliga service­yrken. 

Människorättsorganisationen Human Rights Watch rapporterar att det inom dessa yrken är vanligt med sexuella övergrepp. Bland de få procent som har ett officiellt arbete är många anställda i maquiladoras, ekonomiska frizoner, där främst kläder produceras och där facklig verksamhet i princip är omöjlig, liksom att gå på toaletten när man vill. Arbetare i maquiladoras har otaliga gånger försökt organisera sig.

– Vi har sett många fall där ansökningar om att bilda fackförening har lämnats in till arbetsministeriet och några dagar senare har de inblandade arbetstagarna sparkats från arbetsplatsen, säger Pepe Pinzón.
Han berättar också att CGTG försökte organisera kvinnor i den informella sektorn på 1990-talet, men att de gav upp eftersom kvinnorna har så svårt att hitta tid på grund av alla traditionella ansvarsområden de har som binder dem till barn och hem.

Movimiento de Trabajadores de Campo, MTC, i San Marcos, en bergig region cirka fem timmar nordväst om huvudstaden vid gränsen mot Mexiko, arbetar med att organisera och ge legalt stöd till daglönare och nationella migrantarbetare inom jordbruket. De organiserar även kvinnor. Lucrecia Orozco är ansvarig på organisationen.

–  För att de ska kunna delta på möten och utbildningar som vi håller i är barnen välkomna. Och vi ordnar med leksaker och barnvakt, säger hon. 

Jordbrukssektorn sysselsätter flest män och kanske familjer och står för landets främsta exportvaror efter kläd­industrin. Traditionellt har jordbruksarbetet varit likställt med slavliknande arbets- och livsvillkor i fincas (storgods) där det genom historien har odlats kaffe, bananer, bomull, gummi, socker och tobak. År 2003 föll kaffepriset kraftigt och många avskedades. Trots att kaffeexporten ligger kvar på en hög nivå har arbetstillfällena inte kommit tillbaka. Kaffekrisen intensifierade dessutom konflikten kring den sedan tidigare ojämlika markfördelningen i landet – 65 procent av all mark beräknas vara i händerna på två procent av befolkningen. 

– I samband med kaffekrisen såg vi behovet av att erbjuda kvinnorna en möjlighet att organisera sig för att driva sina rättigheter. De hade arbetat på kaffeplantagerna på samma villkor som männen och drabbades nu hårdare då ingen såg vad de förlorade, eftersom deras arbete inte värderas, säger Lucrecia Orozco. 

Bland de familjer som var fackligt organiserade när kaffekrisen infann sig har några grupper lyckats bilda egna bysamhällen utanför ”fincan”. På några kaffeplantager bor det fortfarande familjer, så kallade colonos (bosättare). Livsvillkoren är oförändrade, eller sämre. Många letar jobb från dag till dag, eller migrerar under säsonger. Då flyttar oftast hela familjen med för att hjälpa till.

 – Kvinnorna får hälften betalt för samma arbetsuppgifter, cirka 17 kronor, som daglönare. Ibland får de inget alls utan hjälper mannen att avsluta hans arbetsuppgifter för att få ut lönen. Barnen tvingas ofta lämna skolan när föräldrarna tillfälligt migrerar för att jobba. Det handlar om en till två månader om året, säger Lucrecia Orozco.

Daglönare har ingen egen mark att bruka till skillnad från de migrantarbetare som kommer från höglandet där familjerna (läs männen) oftast har en liten markplätt för att odla majs och svarta bönor, som är basföda i hela landet. Daglönarna vet ofta inte ens vem de arbetar för eller till vem produkterna säljs.

Vi besöker Finca Ferrol, ett av de storgods där det fortfarande bor colonos på kaffeplantagen. Där har arbetarna varit fackligt organiserade sedan 1950-talet. Nu har 26 av dem avskedats för att de protesterade mot ett nytt arbetssystem där de själva skulle bära bekämpningsmedlen långa sträckor till den tilldelade jordlotten de sköter. Tillsammans med MTC har de gjort rättssak av avskedandet.

För att komma till Finca Ferrol reser vi nedåt från 2 500 meters höjd över havet. Växtligheten ändras i takt med att klimatet blir fuktigare och varmare. Tallar och lövträd byts ut mot tropiska fruktträd, såsom banan och papaya. Vi vet inte om vi kommer att bli insläppta. För säkerhets skull har vi bett ett par lokala fackliga ledare att följa med. Och utanför grinden och säkerhetskontrollen möts vi upp av en av de 26 arbetarna.

Vi blir insläppta och skumpar sedan fram några minuter i pickupen på den slingriga och undermåliga vägen som omges av kaffeplantor på båda sidor. Solen är stekande het. Snart öppnar vägen upp sig och på båda sidor uppenbarar sig de övriga avskedade arbetarna. De fortsätter att inställa sig för tjänstgöring varje morgon. I gummistövlar och med ryggsäcken med bekämpningsmedel på ryggen. 

– Den är vårt vapen. Ger vi upp den skulle det vara som att ge upp chansen att vinna tillbaka våra jobb, säger en av arbetarna.

Sedan berättar de om hur de familjer som bor i den angränsande fincan får gå en dryg timme till jobbet varje dag för att komma till den del vi befinner oss i, och i vissa fall vice versa. Det för att inte arbetarna ska hinna prata ihop sig och stärka sin organisering.  

Även om det i teorin är lagligt att bilda en fackförening, är hindren så många att det i praktiken är näst intill omöjligt att bilda nya fack och för att inte säga omöjligt att fullt ut utöva facklig verksamhet. Men det största hindret är fattigdomen. Människor är dygnet runt upptagna med att få ihop mat för dagen eftersom lönen, om de hittar ett jobb, inte ens räcker till att täcka basbehovet av mat.

De som tror på organisering för att stärka arbetarnas position riskerar sitt liv. Den senaste i raden av mordoffer är Joaquín Chiroy y Chiroy, ledare för ett fackförbund som sedan 2001 försökte organisera säljarna på den lokala marknaden i Sololá, tre timmar västerut från huvudstaden. 

Den 27 juni i år sköts Chiroy y Chiroy till döds.

– Klockan var strax efter fyra på morgonen när han gick hemifrån för att inleda sin arbetsdag och den eller de som mördade honom väntade på vägen. De visste var han rörde sig, berättar Pepe Pinzón.

Men vad säger regeringen? I det här fallet precis liksom i många andra menar Pepe Pinzón att den förnekar att det handlar om fackföreningsledare. I stället letar de andra motiv som utmålas som officiella. Någon brottsutredning görs inte och ingen döms, någonsin. 

– Sedan 2007 har minst 60 fackföreningsledare mördats. Ingen skyldig har dömts, säger han. 

Pepe Pinzón menar att det i Guatemala bedrivs en antifacklig politik, att det han refererar till som ”systemet” har som mål att förinta den fackliga rörelsen i landet. Det håller regeringsmedlemmar inte med om, men de har heller inte kunna bevisa motsatsen, menar han. Andelen fackanslutna rör sig mellan 1 och 2 procent av den ekonomiskt aktiva delen av befolkningen som uppgår till 5,9 miljoner. 

 – Vi har gjort fyra försök att organisera arbetstagarna på SAT (motsvarande Skatteverket, redaktörens anmärkning) genom åren, men alla har misslyckats. 

Det finns ett par slagord inom fackfö­reningsrörelsen som också delas av det organiserade mayafolket i landet. El pueblo unido jamás será vencido (ett enat folk kan aldrig besegras) och Mayor represión, mejar organización (ökat förtryck, bättre organisation). Det är talande uttryck som på samma gång beskriver de största utmaningarna.

Drygt halva befolkningen tillhör något av de 22 mayafolken i Guatemala. De flesta bor på landsbygden och är småbrukare. Analfabetismen, framför allt i den äldre generationen, är fortfarande utbredd och tillgången till skola och sjukvård är undermålig. Bland barn upp till fem år är 75 procent kroniskt undernärda i bland annat regionen San Marcos. Och det finns starka intressen som inte vill se en förändring. Men mayafolket har överlevt tack vare hårt arbete och just organisering. 

Lucrecia Orozco tror att den dröm hon har om att människor i Guatemala ska få leva ett värdigt liv kommer att bli verklighet, även om det inte är inom en snar framtid.

– Vi måste enas som ett folk. Den organisering som byggs upp i landet kring försvar av naturresurser måste förena sig med den organisering som sker kring arbetsrätten och energifrågan i kustområdena, säger hon.

Pepe Pinzón lyfter fram betydelsen av internationella nätverk i den fackliga kampen såväl som i människorättsarbetet i Guatemala. För ett par år sedan besökte han bland annat Sverige.

 – Vi hade inte existerat och jag hade inte varit i livet om det inte vore för den internationella solidariteten.

Om framtiden säger Pepe Pinzón:

– För mig är medvetandegörande nyckeln till framtiden. Och det gäller att bygga politiska relationer, inte för att låta sig korrumperas och förhandla bort rättigheter, utan för att driva igenom dem och stärka arbetarnas position.