Lars Mikael Raattamaa debuterade 1989 med diktsamlingen Ur krakars gäld. De sju böcker han gett ut därefter har alla fått priser, och han är en av landets mest uppmärksammade poeter.
Vissa kritiker har talat om honom som respektlöst uppfriskande, medan andra fnyst om experimentell skrivarskolelyrik. Poeten själv, en eftertänksam femtioåring med dreadlocks och mörk kavaj mitt i sommaren, känns oberörd, väl medveten om att hans aktuella kändisskap kommer att vara i cirka tre veckor. Sedan kommer han och hans nya bok falla i glömska. Igen.
Han går sin egen väg, tänker jag när jag ser honom komma över ett förortstorg i Stockholm. Precis som jag också tänkt när jag läst delar av hans utgivning. Egensinnigt. Oförutsägbart. Kryptiskt. Bak- och framvänt. Nyskapande så man får ont i hjärnan. Helt utan hänsyn till gränser eller språkets konventioner. Ordet konsensus stavar han nog inte gärna till.
Men det mest spännande med denne poet är kanske inte hans förkärlek för ord och bokstäver som icke-kommunikativa redskap, utan hans närmast profetiska förmåga att föregripa samtiden. Hans bok Politiskt våld kom ut bara några dagar efter attentatet mot Anna Lindh 2003. När hon dog funderade han först på att makulera hela upplagan.
I stället skrev han ett nytt förord, ett förord som också kan läsas som Raattamaas eget manifest: ”De bästa har än en gång tagits ifrån oss. Vår uppgift är återigen att söka meningen, göra den, det politiska i allt. Också i det mest privata. Det politiska finns i detaljen. Vi vill öppet samhälle, vi vill öppen stad, vi vill offentliga rum. Men de är ingenting värda om de inte är öppna för alla. Anna Lindh, den här boken är till dig nu.”
Och boken Svensk Dikt som kom 2006 skulle utan problem kunna ses som en pendang till det samtida politiska förslaget från Folkpartiet om att skapa en svensk litteraturkanon. I sann Raattamaa-anda var det en mycket annorlunda version av det svenska diktarvet som här presenterades, med cut-ups och remixer av klassiska texter av Gustaf Fröding och Erik JohanStagnelius.
Men om man frågar Lars Mikael Raattamaa själv hur det står till med synskheten, antyder han blygsamt bara sin härkomst från Tornedalen, där hans morfars farfar startade en väckelserörelse. Kanske är det den som gör honom mer uppmärksam på det han har omkring sig.
Jag slår upp den nya boken Kommunismen samma dag som ett senare väl debatterat sommarprogram sänds. Det är poeten Athena Farrokhzad som talar. Hon spelar Ebba Grön-låten ”Beväpna er” där texten handlar om att skjuta borgarna. En moderat riksdagspolitiker går omgående i taket och twittrar ut att han nu ska slänga tv:n eftersom public service sänder kommunistpropaganda. Riksdagsmannen anser vidare att kommunism är lika hemskt som rasism. Lars Mikael Raattamaa ler eftertänksamt.
– Antikommunismen lever och frodas. Men kommunismen är död i dag. I alla fall i Sverige och resten av Europa. Men skräcken för kommunismen är påtaglig. Det tycker jag är intressant just i vår tid.
Han säger att även om kommunismen är död, så lever dess tradition vidare. Kommunismen är en grundläggande aspekt av hela moderniteten. Och Raattamaa menar att den i huvudsak måste ses som en befrielserörelse. Utan den ingen miljörörelse, ingen feminism.
– Därmed är den helt omöjlig att jämföra med exempelvis nazismen. Eller rasismen.
Men han tycker inte att det är svårt att se viss problematik i den kommunistiska traditionen. Som exempel nämner han den berömde chilenske nobelpristagaren Pablo Neruda, som dog under kuppen i Chile 1973, skakade hand med diktatorer och öppet uttalade sin beundran för Josef Stalin. Med denna vetskap, hur ska vi egentligen förhålla oss till Nerudas verk?
Tillbaka till Raattamaa-tajmingen. Hans bok om kommunismen skulle ha kommit ut förra hösten, men av olika anledningar blev det inte så. Tur, anser han nu. Det politiska klimatet då var mycket mer defensivt än i dag. Han vägrar sia om framtiden – det värsta han vet är poeter som siar, säger han – men ser ändå att något håller på att hända. Kanske började det i Kärrtorp för ett halvår sedan, eller i samband med EU-valet i våras. Men vänsterbrisen kan faktiskt anas. Hans bok kommer att landa fint.
Kommunismen är ändå inte en direkt politisk skrift. Samtidigt är Lars Mikael Raattamaa övertygad om att all poesi är politisk, även om de flesta poeter inte låtsas om det. Han tycker heller inte att man ska avkräva alla skrivande människor en politisk åsikt.
– Men det finns samtidigt otroligt mycket att prata om. Jag skulle gärna ha en större allmän diskussion om sakernas tillstånd, inte bara i media.
Och i Kommunismen pratas det. Det är 146 samtal med olika personer, levande och döda, kända och okända, som poeten på olika sätt beundrar. Rolldiktning, kallar hans förläggare det. Exempelvis låter Raattamaa i en av dikterna Pablo Neruda säga: ”Kommunismens brott är att den släckte drömmen om kommunismen”. I en annan dikt är det Amy Winehouse som sjunger om kommunismen i en källare i Prag. De andra namnen är oftast mindre kända, men alla är utvalda med noggrannhet.
– Det är sådana jag inte skulle våga närma mig om vi träffades i dag. Coola, besvärliga och underliga människor. Det är som sagt inte de mest kända offentliga personerna. Det är jättebra att folk diktar om personer som Che Guevara och andra. Men jag gör inte det, inte i den här boken i alla fall.
Personerna i boken har han haft ”seanser” med hemma hos sig i sin lägenhet vid Valla torg. Eller bara skrivit små brev till. Delat ångest, depp och tankar med. Det som kommit med i boken är ämnat att analysera, reflektera över eller till och med lösa problem i samtiden. Eller framtiden. Eller dåtiden. Vem vet.
– Det finns storslagna lösningar i boken. Men de får du hitta själv.
En av dikterna heter ”Inessa Armand”. Lars Mikael Raattamaa säger kryptiskt att dikten med hennes namn handlar om tvärbanan till Årsta:
i n e s s a a r m a n d
Vagnen kommer som mot. Och jämförelserna. Går spår så med.
Många blir kvar egentligen. Med vattnet ur isen. Bort vid ljusen.
Anda brukar med. Som tåget rakt i hemlig. Ur av morgon.
Ikväll är snön säger alla. Vantar vatten fast stövlarna på plast.
Alldeles vill lyser. Snön i ska. Där följer spåret. Ljuset med ena skenan.
Men vid andra. Var små skarv. Tänk om ord kunde tala. Inte särskilt stora.
Solen inte då här. Tvivlar som tiden. Blir av och barr. En kommer. Vid möter.
– Inessa Armand var ledamot av Moskvas sovjet och direktör för Zjenotdel, kommunistpartiets kvinnosektion. Hon var också med på det berömda tåget som i mars 1917 åkte genom Tyskland, Sverige och Finland till Helsinkistationen i Petrograd, där Lenin var den mest kända medpassageraren. I första dikten i min bok kommer också ett tåg, fast den här gången är det tvärbanan som kommer in till stationen på Valla torg. Kanske sitter Inessa Armand, hennes reinkarnation eller andliga släkting, eller bara någon annan med där.
Allt Lars Mikael Raattamaa säger till mig låter klokt, problematiserat och omprövat. Det är inte alltid lätt att förstå, särskilt inte en dag då termometern visar på 31 grader i skuggan. Han pratar ofta om språket som en plats. Jag påminner mig om att han till yrket är arkitekt. Om att han i tidigare intervjuer talat mycket om stadsplanering och decentralisering. I både poesin och arkitekturen förespråkar han en uppgörelse med centrum. Storstaden av i dag växer från förorterna.
– Språket har inget centrum, det har ingen huvudstad. Hur går gränserna på en plats utan epicentrum?
Dagens mest kontroversiella påstående är nog ändå att han inte tycker språket är något särskilt effektivt kommunikationsverktyg.
– Nej, eftersom det innehåller så mycket mer än bara koder för att överföra meddelanden. Den kritiken är viktig, eftersom kapitalismens käraste produktionsmedel och faktorer i dag är kommunikation, kreativitet och metaforer, i betydelsen ackumulation av tydligt överförbara budskap, som i exempelvis trender och kändiskult.
– En gång formulerade jag det som så: Att reducera språk till kommunikation är som att reducera natur till kommunikation bara för att man kan ge bort blommor.
Lars Mikael Raattamaa är kompromisslös i fråga om att orden i hans texter ska ha samma värde. Jämlikhet ska råda ut i minsta kommatecken. Det han funderar över egentligen är hur det går till när språk blir språk. Och vad skulle hända med språket om man gav alla bokstäver och ord lika mycket värde?
Han berättar om sitt vågade försök i den förra boken Mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka (2008). Tanken var att alla ord bara skulle användas en enda gång. Experimentet lyckades inte. Samtidigt kan Lars Mikael Raattamaa notera att de vanligaste orden oftast är i det närmaste helt betydelselösa. Bara utfyllnad. Det fenomenet tycker han är intressant: att det oviktiga är det nödvändiga.
– Jag är uppmärksam på språkets hierarkier. Jag vill veta hur de uppstår. Attraktiva ord, vad gör vi med dem? Hur värderar vi dem? Det var en stor insikt när jag förstod att rasismen har sin grund i 1800-talets språkfilosofi, i viljan att normera språket och utesluta brytningar och orenheter. Språket är gemenskapsbildande, det samlar vissa människor och utesluter andra.
Men som kommunikationsverktyg anser han att språket är uselt.
– Jag vill diskutera världen, människorna och kommunikationen. Jag vill undersöka hur världen blir till genom språket. När stelnar det och när blir det progressivt? Bra författare undersöker språket och dess möjligheter och ser handlingen som en del av språket. Skillnaden mellan poesi och prosa är att i poesin måste det inte hända saker hela tiden.
Om det ska diskuteras politik vill Lars Mikael Raattamaa gärna ta upp en, enligt honom, bortglömd företeelse: konsumtionen i västvärlden.
– Varför diskuteras inte den? Boken Konsumentköplagen: juris lyrik av Ida Börjel skulle kunna bjuda på många debatter. Den är dessutom rolig i sitt drivande med lagtexterna kring vårt konsumtionsbehov.
Han undrar om jag kommer ihåg väskdebatten, då Mona Sahlin köpt en dyr handväska. Det var en debatt som hade kunnat bli hur stor och viktig som helst. Nu stannade den just vid att en socialdemokratisk politiker inte borde ståta med lyxkonsumtion. Men varför vill man över huvud taget köpa så dyra handväskor? Ingen ställde den frågan.
En annan intressant sak som Lars Mikael Raattamaa noterat är att han aldrig blir intervjuad i vänsterpress. Arbetaren är den första som uppmärksammat honom. Tycker man från proletariatets håll att denna Bonnierpoet är för fin? Att jämlikhet och kommunism inte ska skrivas om i dikter?
Jag undrar om han kan förutse vad som händer i höstens riksdagsval. Han undviker elegant min fråga till spåmannen.
– Det som har hänt hittills är att Moderaterna och alliansen byggt nya samhällsparadigm. Avregleringen och arbetslinjen till
exempel. Men sossarna har inte lyckats formulera samhället sedan 1970-talet. Jag är glad åt Miljöpartiets och Fi:s framgångar, men ledsen över att de inte erkänner att de är sammanflätade med vänstern.
På Twitter är Lars Mikael Raattamaa desto argare. Där väsnas han exempelvis om dålig svensk arkitektur, eller skriver anspråksfulla upprop som: ”Det är hög tid att undersöka självförverkligandet som produktionsfaktor. (Som en förening av människa och maskin.)”, eller: ”Jag har ofta försökt förstå hur strukturförnekande liberaler tänker sig språket.” Och han erkänner villigt sin ilska.
– Jag blir ju arg på de andra när de är dumma. Och de blir arga på mig… för att de är dumma. (skratt)
