Kultur

Förenklande ruinromantik

Övergiven textilfabrik i Moskva. Foto: Wikimedia Commons

Jag sitter och tittar i Rebecca Litchfields Soviet Ghosts som gavs ut tidigare i sommar. Den brittiska fotografen har rest runt i Östeuropa och Ryssland och tagit bilder av övergivna platser från Sovjet-eran. Monument, militäranläggningar och offentliga byggnader är vackert porträtterade i sitt förfall.  Ett typiskt fotografi visar en idrottshall med en väggmålning där de […]

Jag sitter och tittar i Rebecca Litchfields Soviet Ghosts som gavs ut tidigare i sommar. Den brittiska fotografen har rest runt i Östeuropa och Ryssland och tagit bilder av övergivna platser från Sovjet-eran. Monument, militäranläggningar och offentliga byggnader är vackert porträtterade i sitt förfall.  Ett typiskt fotografi visar en idrottshall med en väggmålning där de ryska orden för ”fred” och ”sport” cirkulerar kring ett jordklot. Hallen är tom sånär som på en mängd färgglada bollar, utspridda på golvet. Det ser ut som att platsen har lämnats plötsligt och sedan förblivit tom sedan dess. 

Att betraktaren bjuds in till att koppla ihop narrativet i fotografierna med det om själva Sovjetunionens uppgång och fall är uppenbart. Det är inte heller svårt att förstå att den här typen av ruinromantik är populär, med tanke på bildernas suggestivitet och karga skönhet. Men Litchfields bilder för ändå med sig en bismak, den av exotisering. 

I The Calvert Journal, en internettidskrift om samtida rysk kultur, riktar skribenten Jamie Rann hård kritik mot Litchfields bok. Han menar att den typen av fotografi som hon representerar bidrar till att i resten av världen befästa den gängse bilden av Sovjetunionen. Genom att typiska estetiska uttryck fetischiseras skapas en ensidig och klichéartad version av Sovjet, som i sin tur påverkar hur vi ser på länderna idag. Rann skriver att Ryssland och Östeuropa blir till en fantasiplats, till vilken vi i väst kan förlägga våra berättelser om ondska och misslyckade samhällen. Det mest grundläggande i kritiken är ändå detta: den som kommer utifrån för att skildra ett samhälle den inte är en del av borde tänka på vilka historier som reproduceras. 

Som tur är finns det mängder av fotografer som lever och verkar i forna Sovjetunionen och därmed kan skildra dess då- och nutid inifrån. I en artikel i The Guardian (10/6) tipsar en annan av The Calvert Journals skribenter om ett antal fotografer från den unga generationen. Jag fastnar för Olya Ivanovas och Nadia Sablins porträtt av vardagslivet i  byar på den ryska landbygden. Och Jana Romanovas ovanifrånbilder av blivande föräldrar i sina sängar. De postsovjetiska landskapen återfinns i Alexander Gronskys fotografier av Moskvaförorter och industriområden. Här är de dock befolkade. Människor promenerar mellan de grå höghusen och solar på små gräsmattor bredvid dem.

Även dessa bilder kan såklart bli estetiserade och förenklade av en utomstående blick. Men det minsta man kan göra om man inser de negativa konsekvenserna av detta är att fortsätta bredda sitt intag av bilder. 

Veckans tips: Gruppen bakom tidskriften The Calvert Journal har också ett galleri i London. I augusti visas just samtida ryskt fotografi, samt bilder av och en film om Sergej Prokudin-Gorskij, en pionjär inom färgfotot. Jag är aldrig i London, men hoppas att en liknande utställning kommer till Sverige snart.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp