Ingenting för de äckelmagade

Bokrecension

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.

Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.

Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar […]”

Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.


Köttmonstret…
är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.

Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.