En av dem som lärt mig mest om hur språk fungerar är Judith Butler. Jag kom i kontakt med hennes bok Gender Trouble när jag läste genusvetenskap. Ungefär samtidigt skulle vi lära oss metoden diskursanalys. Vi bad läraren att förklara begreppet ”diskurs” och hon delade ut ett svar som var en A4 långt och sade ”detta är min definition. Det finns hundra till”. Så är livet inom en disciplin som på allvar gör upp med objektivismen, som inte ger sina elever Sanningen, utan verktyg för att förstå och analysera hur ”sanningar” blir till.
En av Butlers mest centrala koncept är påståendet om att ingenting existerar utanför språket. Tanken är skakande: Butler menar att våra fysiska kroppar inte ger mening i sig, de ges mening genom hur vi beskriver, benämner och talar om dem. Våra tankar kräver ett språk, det vi inte har ord för har vi svårt att ens tänka kring. Så fungerar diskursiv makt, alltså makt genom språk. Det vi uppfattar som ”sant”, naturligt, det vi inte ens ifrågasätter för att alternativen inte går att formulera, allt detta är resultatet av processer, maktsystem. Det fysiska går att påverka genom att påverka hur vi talar om den. Våra bostäder till exempel (vi som har någonstans att bo) är av den fysiska världen, sammansatta som de är av betong, trä, sten, plåt, kakel och plast. Och vi pratar om dem. I de större städerna är det mycket vanligare att småprata om hemmen där vi bor än vädret utanför dem. Men vad pratar vi om? Vi pratar om problem, om att ”hitta nått”, vi byter skräckhistorier om ockerhyror, blåsningar, tredjehandskontrakt, påtvingade samboskap, trångboddhet. Vi pratar därför att det inte funkar, likt en bukspottskörtel ingen brytt sig om på 65 år tills den utvecklat cancer. När den vänsterpolitiska podcasten Vreden bjuder in Vanda Kehr från jagvillhabostad.nu kallar de avsnittet ”bostadskatastrofen”. Trots att denna katastrof är ett resultat av medvetna politiska processer, är det som en naturkatastrof vi oftast talar om den, de direkta konsekvenserna (bristen på bostäder, priserna, villkoren) är konkreta men orsakerna förblir vaga, abstrakta. Det talas om ”marknaden”, om en bubbla som kanske spricker.
Under ett av de många seminarier som äger rum berättar Erik Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet, att det första Carl Bildts regering gjorde på 1990-talet var att stänga bostadsdepartementet. Sedan tog man bort den statliga subventioneringen av byggandet, vilket gjorde att byggandet stannade av, och innan man lämnade ifrån sig regeringsmakten 1994 lade man ner bostadsforskningsinstitutet. Likt en rånarliga som sprejar över övervakningskamerorna innan man börjar plundra, och rensar undan alla spår när man drar. Att högern ens kom till makten för första gången på 60 år var ett resultat av diskursiv krigföring. Clark talar om hur Svenska Arbetsgivareföreningen kraftigt ökade sin propagandabudget under åren då 1970-tal blev 1980-tal. Nyliberala idéer vann mark i vårt språk och våra begreppsvärldar. Svenska Dagbladet rapporterade 2012 att Sverige ”liberaliserats snabbare än något annat västland” och ingenstans har detta varit mer genomgripande än i det bostadspolitiska området. Fastighetsekonomer talar om hur Sverige under de senaste 25 åren gått mot en av de mest marknadsliberalt styrda bostadsmarknaderna i västvärlden.
Men som Clark och panelen påpekar så har debatten i stort sätt uteblivit, den diskursiva kampen har varit effektiv. De socialdemokratiska regeringarna emellan har gjort lite eller inget för att ändra kursen högern styrde in på. De senaste åtta åren har situationen tilltagit med en bostadsminister som anser att bostaden skall betraktas som vilken vara som helst. Aktiv politik maskerad som icke-politik.
Under konferensen går jag in och ut ur seminarier, föreläsningar, paneldiskussioner. Att man gästar just Tensta konsthall är ingen slump. I utställningen Tensta Museum, rapporter från nya Sverige som pågår utanför seminarierummet representeras den rörelse inom samtidskonsten som intresserar sig för hur det platsspecifika knyter an till det globala. Konstnärskap som arbetar med kunskap som politik, projekt som genomför forskning och därigenom är aktivism. Denna samtidskonst, fri i sitt förhållningssätt, fungerar på samma sätt som de allianser som Bostadsvrålet hjälper till att bygga, mellan gamla organisationer som hyresgästföreningen och nyare aktivistgrupper, mellan lokala kamper som knyts samman nationellt. Det pratas, det definieras, det benämns. Det är en diskursiv kamp.
