En delad stad

Det började redan förra året. Då – sommaren 2013 – hölls Confederation Cup, en fotbollsturnering som samlar de bästa lagen från olika kontinenter, i Brasilien. Det sågs som en uppvärmning inför herrfotbolls-VM, och de Olympiska spelen som går av stapeln i Rio 2016. Men i stället för en trevlig förfest bjöd turneringen på helt nya erfarenheter: miljontals brasilianare samlades på gatorna för att protestera.

Den tändande gnistan var att priset för en bussbiljett i Rio de Janeiro höjdes från 2,80 till 3 brasilianska reais, det vill säga från cirka 8,40 till 10 svenska kronor. Men protesterna kom att handla om ökade priser i allmänhet, bristande social service och brutna löften. Att det satsades stora pengar på att ordna internationella turneringar, samtidigt som både sjukvårds- och utbildningssystemet är ytterst bristfälligt, var något som stack i ögonen på många brasilianare. Protester pågick inte bara i metropolerna Rio de Janeiro och São Paulo, utan även i mindre städer i andra delstater.

– När vi demonstrerade möttes vi av staket och poliser. De kastade tårgasbomber och sköt med gummikulor mot oss. Protesterna behandlades som en polissak, säger Ana Luiza Rodriguez, som arbetar som lärare i Rio de Janeiro.

I början av augusti 2013 gick Ana Luiza Rodriguez tillsammans med sina kollegor ut i en strejk som varade i mer än två månader.

– Vår strejk kriminaliserades, säger hon.

Det auktoritära bemötandet var något som alla de som demonstrerade fick uppleva. Polisen gjorde ingen skillnad på unga och gamla, våldsamma eller fredliga protester: alla bemöttes med samma brutala metoder.

– Förra året hade vi alltid gasmasker och simglasögon med oss när vi skulle delta i manifestationer, berättar Ana Luiza Rodriguez.

Kanske var det en av orsakerna till att protesterna, trots sin storlek, slutade nästan lika plötsligt som de började. För lärarnas del tog det slut i oktober; då slöt lärarfacket ett avtal med kommunen och lärarna återvände till skolorna. Men få av fackets medlemmar var nöjda med avtalet, och efter att under flera månader ha sett hur de förändringar som ändå utlovats hela tiden sköts på framtiden gick de återigen ut i strejk den 12 maj i år.

Då hade många av Rio de Janeiros väktare redan strejkat i nästan tre veckor, och bara några dagar tidigare hade stadens busschaufförer genomfört en vild strejk som under 24 timmar skapade kaos i trafiken. Busschaufförerna och de personer som tar betalt på bussarna – två arbetsuppgifter som tidigare alltid var skilda åt i Brasilien men som nu allt oftare faller på en och samma person – accepterade inte det avtal deras eget fackförbund gått med på. Någonstans mellan 400 och 500 bussar förstördes i konflikter mellan strejkbrytare och strejkande chaufförer. En vecka senare utlystes en ny strejk som den här gången varade i 48 timmar.

– Lönen har alltid varit låg men det är nu folk har fått upp ögonen, säger Paulo Silva, som har tagit betalt av bussresenärer i Rio de Janeiro i 15 år.

Precis som alla andra påpekar han att Rio de Janeiro har blivit allt dyrare på senare år och att lönen helt enkelt inte räcker till. Samtidigt lovar han att allt kommer att ha återgått till det normala när herrfotbolls-VM väl börjar.

Många tycks dock övertygade om att protesterna fortsätter även under själva turneringen. ”Det blir inget VM” (#Nãovaitercopa) och ”VM – för vem?” (#copaparaquem) är några av de vanligast förekommande hashtaggarna i sociala medier under de senaste månaderna. 


Förutom de pågående strejkerna – lärare, busschaufförer och väktare är bara några exempel – har det sedan början av maj anordnats demonstrationer på många håll i landet. Argumenten är i princip desamma som förra året: Hur kan det finnas pengar för att bygga arenor när folk dör i sjukhusköerna? De pengar som eventuellt genereras under VM lär endast komma utländska företagare och rika brasilianare till del. 

Många arenabyggen har slagit rekord i utgifter och de flesta har också blivit försenade. Samma sak gäller för flera av de infrastrukturprojekt som utlovats ge positiva effekter även för vanligt folk.

Ana Luiza Rodriguez säger att lärarnas strejk handlar mer om att få bättre resurser till skolorna än om att få högre löner till de anställda. Själv undervisar hon 25 femåringar. För 22,5 timmars undervisningstid i veckan får hon motsvarande omkring 4 200 svenska kronor i månaden. Med tanke på att hyrorna i Rio de Janeiro under senare år stigit så att de närmar sig svenska nivåer tvingas hon jobba dubbla skift för att få inkomster och utgifter att gå ihop.

– Vi vill inte strejka, vi vet att det är dåligt för eleverna, men tyvärr har vi ingen annan metod för att säga vår åsikt, säger hon.

Skolan hon arbetar på i ligger precis i utkanten av ett av Rio de Janeiros många slumområden, så kallade favelas, och hon berättar att detsamma gäller för de flesta av hennes kollegor: antingen arbetar de mitt i en favela eller i närheten av en. Det betyder att många av deras elever kommer från hem med små ekonomiska resurser, samt att den brottslighet som ofta finns i dessa områden även påverkar lärarnas arbete.

– Ett av våra krav är att polisen håller sig borta från skolorna, säger hon, och förklarar att skolorna annars riskerar att bli måltavlor i konflikter mellan polisen och de lokala gängen.


Skolorna och de som arbetar där berörs även av de senaste årens förändringar, framför allt processen att pacificera centralt belägna favelas genom att öka den polisiära närvaron. Edson Diniz arbetar för organisationen Redes de Maré i Complexo da Maré, ett område som utgörs av 16 olika favelas i norra Rio de Janeiro, och där drygt 130 000 personer bor. Det är ett av de senaste i raden att fredas: den 22 mars i år gick polisstyrkor in i bostadsområdet för att ”rensa upp”, en operation som krävde 16 liv och ledde till drygt 150 gripanden. När de polisiära styrkorna väl gjort sitt var det dags för militären att tåga in, i militärgröna uniformer och i sällskap av stridsvagnar. Ockupationen (det är faktiskt det ord som används) firades med en ceremoni där den brasilianska flaggan hissades på en öppen plats i Maré.

– Det är väldigt symboliskt, som att de hissar flaggan på ett erövrat område, säger Edson Diniz, som inte har så mycket emot den militära närvaron, men som är tveksam till att det behövdes en ceremoni av det slaget.

I  dag finns det militärer i vart och vartannat gathörn i Maré och enligt Edson Diniz har det gjort att området är lugnare; det är mindre skottlossning på öppen gata i dag än tidigare. Han tror inte att polisens operation lett till att produktionen av och handeln med droger skulle ha försvunnit från området, men det är inte heller droghandeln som bekymrar honom mest.

– Problemet är vapnen, och om de nu hålls mer undangömda så är det bra, säger han.

Marés läge och storhet har gjort området till bas för ett flertal kriminella grupper, och innan militärens intåg var konfrontationer dem emellan inte ovanliga. Dessutom sköts det så fort polisen gick in i området, något de ofta valde att göra tidigt på morgonen samtidigt som tusentals skolbarn var på väg till skolan. Edson Diniz pekar på en mur full av hål och säger att alla är skotthål.

– De flesta som bor här har ingenting emot polisen, men de vänder sig mot deras metoder, säger han.

Vid tidigare större sportarrangemang har invånarna i Maré i stället för att inspireras till att idrotta fått acceptera att hela deras bostadsområde omringas av polisen.

– Folk kunde komma och gå som de ville men det var som att polisen ville säga ”kolla vi är här, om ni gör något så kommer vi”.

Dessutom, menar Edson Diniz, gav det en signal att Maré är en fara för Rios övriga invånare, något som förstärker idén om den delade staden.

Den stora oron i området i dag är vad som kommer att hända efter sommaren. Då är det meningen att militärerna ska lämna området och att det i stället ska upprättas en UPP (unidade de polícia pacificadora) i Maré. UPP är namnet på de polisenheter som sedan 2008 har haft till uppgift att garantera säkerheten i de pacificerade områdena.

– Militärerna går inte in i folks hus, de stoppar inte folk på gatan, men det gör poliserna, säger Edson Diniz.

Metoden med UPP:s har kritiserats. Många poliser anklagas för korruption och för att använda mer våld än vad situationen kräver. Ett av de stora problemen som Edson Diniz ser med de fredsbevarande polisenheter som redan etablerats på andra håll i staden är att poliserna är ensamma om att se till att lagen efterlevs i slumområdena. De blir både dömande och utförande makt.

– De bestämmer vem som ska dö och vem som inte ska det. Polisen måste ha samma roll här som i Leblon [en av Rios rikare stadsdelar, redaktörens anmärkning]. Där går de inte in i någon lägenhet utan att ha laglig rätt till det, om de träffar på en ung kille som röker marijuana på stranden kommer de inte att slå honom, om de tar någon med kokain tar de med dem till polisstationen – de dödar honom inte. Alla de där sakerna händer här, säger Edson Diniz.

Förutom ockupationen upplever han inte att herrfotbolls-VM innebär några för­ändringar för dem som bor i Maré, eller i något annat av Rios fattigare bostadsområden heller för den delen, men han kan se en större politisk medvetenhet i dag än för några år sedan.

– Om du hade kommit hit till Rio de Janeiro inför förra fotbolls-VM hade du sett gatorna fulla av brasilianska flaggor, nu är det ingenting. Folk har börjat reflektera, säger han.


Processen att göra de favelas som ligger i närheten av Rio de Janeiros centrala delar säkrare får konsekvenser även på andra håll i staden. Till skillnad från de flesta andra storstäder ligger fattiga och rika områden här strax intill varandra. Även på höjderna kring Copacabana och Ipanema, de hotelltätaste kvarteren, trängs tegelhusen i det som en gång var olagliga markockupationer. Samma sak gäller för området kring Maracanã, Rios VM-stadion.

Messias Alves de Souza arbetar som servitör på en restaurang ett par hundra meter från stadion. Precis som alla andra Arbetaren pratat med säger han att han skulle föredra att det inte hölls något VM i Brasilien, men samtidigt påpekar han att han kommer att göra sitt bästa för att ta hand om alla internationella gäster. En månad före turneringen har han och hans kollegor redan börjat märka av en ökning på restaurangen.

– De senaste veckorna har det kommit fler utlänningar, de vågar komma hit nu, säger han.

Tijuca, medelklasskvarteren där Maracanã ligger, ansågs tidigare som ett relativt osäkert område. Sedan slutet på april har dock polisnärvaron ökat markant – i gathörnet utanför restaurangen där Messias Alves de Souza jobbar står numera en polisbil parkerad i princip dygnet runt. Det är inte bara de vanliga polisstyrkorna som finns på plats utan även polisens speciella insatsstyrka, BOPE. När deras bilar dyker upp betyder det att någon ska dö, sägs det.

Messias Alves de Souza berättar att i takt med att kvarteren där han arbetar har blivit säkrare, har kvarteren där han bor blivit allt farligare.

– De senaste veckorna har det varit mycket mer skottlossning och brottslighet än tidigare, säger han.


Förorten Duque de Caxias där Messias Alves de Souza och hans föräldrar bor ligger norr om staden, långt bortom Maré och de pacificerade slumområdena. Militären och polisens aktioner i centrala Rio har alltid annonserats i förväg, vilket innebär att de personer som velat komma undan har haft gott om tid på sig att göra det. Ingen tror på allvar att brottsligheten har försvunnit, den har bara blivit mer dold och i vissa fall flyttat på sig. Fast, säger Messias Alves de Souza, det är inte den enda anledningen till att våldet har ökat i hans bostadsområde.

– Det började framför allt när polisen försvann för två veckor sedan. Polisstyrkorna behövs för att hålla ordning i centrum, säger han.

Och trots den ökade polisnärvaron utanför restaurangen där han arbetar känner sig Messias Alves de Souza inte säker på jobbet heller.

– Här kan manifestationerna komma från vilket håll som helst, och de kan gå fort, säger han och pekar i riktning mot de fyra vägar som möts utanför restaurangen.

Än så länge har årets demonstrationer varit relativt små och spridda. Ett av kännetecknen för förra årets protester i Brasilien var just att de saknade ledare – de var mer eller mindre spontana reaktioner på en ekonomisk situation som blivit alltmer ohållbar. Det spekulerades, och spekuleras fortfarande, i att delar av dem initierades av oppositionen, eller kanske till och med av Arbetarpartiet, PT, som sitter vid makten, som ett sätt att smutskasta konkurrenterna inför presidentvalet som hålls i oktober i år.

Den 12 juni är det avspark i herr­fotbollsturneringen. Det finns de som garanterar att manifestationerna kommer att fortsätta, andra hävdar att så fort matcherna börjat kommer allt det där att glömmas bort. För även om brasilianarna börjat protestera lär de inte sluta älska fotboll. Oavsett vad som händer under själva turneringen är Messias Alves de Souza säker på en sak:

– Allting som görs i Brasilien inför VM är bara en fasad, som en sminkning. Förr eller senare kommer allt att rasa.

Publicerad Uppdaterad
13 hours sedan

Dags för demonstrationer – kommer journalist­kollegorna?

Nu drar hösten igång med stormsteg – bara veckor kvar till valet. Det närmar sig också flera olika större demonstrationer och andra arrangemang runt om i landet. Flera så kallade folkfester för fred och klimat ordnas (läs mer här) bland annat i Lund och Göteborg – där det också är stor klimatmarsch samma helg. Greta och jag (det är Alexandra som skriver) kommer att vara där. Vi kommer också att vara i Stockholm i helgen där det arrangeras klimataktiviteter i 24 timmar med en stor demonstration som avslutning på söndag den 23 augusti. Initiativet till demonstrationen kommer från Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpapporna och Researchers Desk men hela 256 olika organisationer har nu ställt sig bakom. Det kan bli större än på mycket länge!

Personligen hoppas jag (Alexandra) nu att dessa olika initiativ skildras av journalistkollegor från de stora mediehusen. Det är vår plikt.

I arbetet med Att låta världen få veta – Handbok i klimatjournalistik som kom ut förra året intervjuade Lisa Röstlund och jag bland andra Alan Rusbridger – tidigare chefredaktör på The Guardian. År 2014 fick han det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood-priset, för att ”ha byggt en global medieorganisation dedikerad till ansvarsfull journalistik i allmänhetens intressen(…)”. I intervjun refererade han till suffragetterna – den rörelse av kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt i början av förra seklet i Storbritannien. Suffragetterna ordnade massdemonstrationer, förstörde offentlig konst, hungerstrejkade och genomförde även ett bombdåd mot kyrkor.

– Du måste vara medveten om historien, sa han.

– Om du vore redaktör för 110 år sedan – hade du inte rapporterat om suffragetterna? Skulle du ha sagt, när någon av dem kastade sig under en häst eller när några placerade ut bomber: ”De försöker bara få uppmärksamhet. De gör det här bara för att få rubriker”? Vid vilken punkt vänder du ryggen till nyhetshändelser, för att du anser att det är en pr-kupp? Var drar du gränsen?

Journalisten Keerti Gopal på nyhetssajten Inside Climate News är specialiserad på att rapportera om aktivism. Hon berättar i ett digitalt panelsamtal på sajten Covering Climate Now att hon förvånas över att så många journalister är ängsliga för att bevaka klimataktivism.

– Jag tycker inte att vi närmar oss andra ämnen på det sättet. Om du bevakar offentliga tjänstemän, så kommer du självklart att lyssna till vad de säger, deras åsikter och synpunkter. Men vi är inte bara där för att göra reklam åt dem, utan vi kommer att faktagranska, se vilka bevis de har, och så vidare.

Vi bör agera på samma sätt i relation till aktivister, menar hon. 

– Dessa rörelser pågår och de är verkligen avgörande för landskapet i klimatdiskussionen. Varför skulle vi inte täcka dem och ta dem på allvar, på samma sätt som vi täcker alla andra delar av klimatets ekosystem? När man ser på hur social förändring har skett genom historien, så har folkrörelser och sociala rörelser varit i spetsen. Ofta ligger de steget före alla andra. Så jag anser att det är vårt ansvar som journalister att gå dit och se – vad säger människor på gräsrotsnivå? Vad får människor att mobilisera? Vad motiverar dem att vidta dessa åtgärder? Och att täcka det som vi täcker allt annat. Det är en riktigt rik plats för journalistik.

”Aktivismen är den positiva nyheten”

Många efterfrågar – framför allt kring klimatkrisen – journalistik som är hoppfull och positiv. Enligt Keerti Gopal är aktivismen värdefull just i den aspekten. 

– Jag tycker faktiskt att aktivismen är den positiva nyheten. Det är inspirerande att se massmobilisering och rörelser som väcker hopp inom sig själva. Jag känner mig mer hoppfull när jag tillbringar tid i dessa miljöer, och jag tycker att det är den positiva berättelsen: att se hur denna aktivism växer och inspirerar människor.

Och överallt i Sverige pågår faktiskt detta. Motståndet. Det ställs krav på något annat än det vi ser idag. Krav på en förflyttning från det här livsfarliga läget som ett status quo innebär. Som journalister är vårt jobb inte att vare sig hylla eller avfärda några särskilda metoder som aktivisterna tar till. Vårt jobb är att så gott vi kan berätta för medborgarna hur samhället ser ut. Och i samhället finns många människor vars tankar, känslor och åsikter inte fångas in i den inramning av Sverige och världen som det offentliga samtalet just nu ger.

Till exempel Maria Kuylenstierna, 52, och Nina Tadsen, 32.

Foto: Alexandra Urisman Otto

Precis innan bloggen stängde ner för sommaren cyklade jag (Alexandra) en eftermiddag ner till riksdagskvarteren för att titta på de två parallella demonstrationer som hölls där. Det var en om vandelslagen – som Arbetaren också bevakade. Och så var det en grupp människor som klätt ut sig. En var gran, en annan någon typ av skyddsvärd art jag inte kunde identifiera. Ett par andra ”träd” stod intill varandra på riksgatan. Deras syfte: att uppmärksamma förbipasserande och (genom media) en bredare allmänhet om att det den där dagen skulle fattas ett avgörande beslut om den svenska skogen. 

När den här nya skogspolitiken presenterades i våras innehöll den bland annat förslag om att halvera väntetiden vid avverkningsanmälningar från sex veckor till tre veckor. Nu, med en spärr på sex veckor, hinner Skogsstyrelsen bara göra fältbesök vid knappt två procent av alla avverkningsanmälningar innan de blir automatiskt godkända efter att väntetiden går ut.

Skogsaktivister som försöker påverka politiken. Här utklädda utanför Sveriges riksdag. Foto: Alexandra Urisman Otto

Och redan nu larmar Skogsstyrelsen om utvecklingen i skogen. Avverkningarna av naturskogar har fyrfaldigats under mandatperioden. DN har tidigare rapporterat att – med dagens takt – försvinner 100 fotbollsplaner oskyddad naturskog varje dag. Sveriges sista oskyddade naturskogar kan vara borta om 25 år.

Förslagen möttes inte helt oväntat av jubel från skogsindustrin. Organisationen Greenpeace varnade i stället för att de ”beslut som nu fattats riskerar att accelerera förlusten av Sveriges sista oskyddade natur- och kontinuitetsskogar” och att besluten sammantaget riskerar att få ”allvarliga konsekvenser för svensk biologisk mångfald och öka växthusgasutsläppen.”

Den här fredagen i juni regnade det och skogsdemonstrationen skedde i etapper och lite utspritt. Men här befann sig i alla fall personer som Maria Kuylenstierna och Nina Tadsen. Maria berättade att hon bor i Bohuslän, i ett område där hon själv har varit med och inventerat de sista resterna av kontinuitetsskog – sådan skog som aldrig har kalavverkats.

– Under den här mandatperioden har jag sett hur de försvinner en efter en; nu i vår försvann ytterligare en uppe i bergen. Jag var här och protesterade redan den 15 maj. Jag är förtvivlad över att de sista skogarna försvinner trots att det bryter mot våra internationella åtaganden, sa hon till mig. 

– Vi hoppas att ledamöterna ser oss inför röstningen. Även om demonstrationen inte fäller propositionen är den symboliskt viktig. Det känns desperat, som att ljuset för de mest hotade arterna håller på att släckas. 

Vad krävs för att folk ska kunna ta till sig hur allvarligt läget är?

Maria: 

– Jag tror faktiskt inte att folk vet hur hotade dessa skogar är. Information om rödlistan har inte nått ut till gemene man fullt ut, eller insikten om att vi inte kan få tillbaka det som försvinner.

Nina: 

– Skogsindustrin grönmålar sin verksamhet och påstår att vi har mer skog än någonsin, men i själva verket är det mer plantage och en hotad biologisk mångfald. Att vi står här är kanske en droppe i havet, men vi visar att vi bryr oss.

De svenska klimatmålen är otillräckliga

Aktivisten Nina Tadsen bor i Stockholm och engagerar sig i organisationen Skydda skogen.

– Oavsett regering så har vi redan klimatmål och miljömål som borde följas. Det borde egentligen inte spela roll vilket parti som sitter i regeringen eftersom målen ligger fast. Men den nuvarande regeringen gör en tvärvändning och kommer inte i närheten av att uppfylla målen för utsläpp, målet “levande skogar” eller att skydda 30 procent av naturområdena. Det är regeringens uppgift att arbeta så att dessa mål uppfylls.

Värt att påpeka: De svenska klimatmålen är, som jag har beskrivit tidigare, i sig gravt otillräckliga. Även om Sverige plötsligt skulle uppfylla sina mål (det ser, om man säger så, ganska osannolikt ut) så är vi långt ifrån att göra vår del av Parisavtalet. Det beskrev jag första gången i en granskning i Dagens Nyheter år 2021. Och igår kom en intressant sammanställning från organisationen Klimatkollen. De har, genom att kombinera officiell statistik från SCB och andra offentliga datakällor, presenterat tre obrutna tidsserier från 1990 som ger en mer heltäckande bild av de utsläpp som Sverige kan påverka.

Slutsatsen: Totalt sett var utsläppen år 2025 ungefär 159 miljoner ton – mer än tre gånger de territoriella utsläpp som vanligtvis får stå i fokus. 

Foto: Alexandra Urisman Otto

Skogsaktivisterna fick än en gång lämna en manifestation i besvikelse, där i juni. Inne i riksdagshuset röstades propositionen igenom. Men skogskampen fortsätter. Nu i valrörelsen finns mer information och ett stort upprop för samlat här, för den som är intresserad. Och en varm rekommendation är att läsa den flerfaldigt prisade boken som följde efter Lisa Röstlunds artikelserie i Dagens Nyheter – Skogslandet – en granskning.

Ni som är i Stockholm: Hoppas vi ses i demonstrationsvimlet i helgen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Barn framför liksäckar i staden Deir al-Balah i Gaza

Trots ”vapenvila”: Israel dödar ett barn om dagen i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med ”totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Kollage: Två undersköterskor på ett äldreboende. Till höger i bild ligger logotyper från alla sju riksdagspartier inklippta
Vad vill riksdagspartierna göra för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för anställda inom vård- och omsorg? Foto: Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaren

Så vill partierna förbättra arbetsmiljön inom vård- och omsorg

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av att jobba. Här är riksdagspartiernas svar på hur de önskar förbättra arbetsmiljön inom vård-och omsorg för att komma att motverka de skenande sjukskrivningarna bland kvinnor inom dessa yrken.

Under 2025 ökade antalet arbetssjukdomar med närmare 30 procent. 7 av 10 drabbade var kvinnor och de flesta av dem arbetar inom vård- och omsorg, visar en rapport från Arbetsmijöverket. De vanligaste orsakerna är organisatoriska och sociala faktorer, såsom hög arbetstakt, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande.

Tidningen Arbetaren har därför frågat riksdagspartierna: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg? Och om de är beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Såhär svarar partierna på frågan: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”Centerpartiet vill förbättra ledarskapet inom vård och omsorg genom att införa ett nationellt, obligatoriskt ledarskapsprogram liknande det som i dag gäller för rektorer. Vi ser det också som viktigt att begränsa att antalet medarbetare per chef för att främja ett ledarskap där alla blir sedda och lyssnade på. För att må bra på jobbet är det centralt att man kan påverka den egna arbetssituationen. Vidare är det viktigt att minska på administration och krångel, när nya IT-system introduceras måste de kvalitetssäkras så att de faktiskt bidrar till att underlätta arbetet i stället för att försvåra det. Vi ser det också viktigt med karriärstjänster inom vården och en mångfald av arbetsgivare så att man har en valfrihet även som anställd.”

Liberalerna:

”Dina skattepengar ska gå till lärare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och poliser, inte en växande administration och onödiga möten. I dag går alldeles för mycket arbetstid till rapportering och interna processer som ger liten nytta. Dagens slöseri drabbar patienter och omsorgsgivare, men också arbetsmiljön. Vi vill att du som jobbar i offentlig sektor ska få tipspeng när du hittar onödiga bestämmelser som kan tas bort. Fler medarbetare behöver söka sig till och stanna i vård och omsorg, och det kräver bättre arbetsmiljö, säkrad fortbildning, bättre löneutveckling och fungerande scheman med tillräcklig tid. Vi vill också stärka företagshälsovården i vård och omsorg.”

Miljöpartiet

”Många ur personal inom vård och omsorg har lämnat sina jobb, inte för att de saknar engagemang utan för att de inte orkar längre. Ännu fler är sjukskrivna eller tvingas gå ner i arbetstid för att klara vardagen. Det här är en trend som Miljöpartiet vill göra allt för att bryta. Det gör vi genom att införa ett arbetsmiljölyft som ger personal och chefer möjlighet att utveckla verksamheten på ett sätt som gör att de orkar och mår bra över tid, genom att korta arbetstiden och införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot visionen om fyradagarsvecka. Vi vill slopa karensavdraget, ta fram en nationell strategi för att säkra framtidens kompetensförsörjning inom vård och omsorg och parallellt satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för medarbetare.”

Socialdemokraterna:

”Det finns tyvärr stora brister i arbetsmiljön för de som arbetar inom vård och omsorg. Sjukskrivningstalen är höga samtidigt som man vittnar om bristande ledarskap och om att betraktas som utbytbar där ens professionella yrkeskunskap nedvärderats. Marknadiseringen av välfärden, där vinst sätts före människors rätt till vård och omsorg, har bidragit till den här situationen. Vi vill se en beredning för välfärdens personalförsörjning där regeringen tillsammans med övriga politiska partier kan se över bland annat frågor om arbetsmiljö.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog under den föregående mandatperioden initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syftet att skapa bättre förutsättningar och villkor för att de ska kunna göra sina jobb. Medlen fick bland annat användas för att förbättra förutsättningarna på arbetsplatserna, förbättra de anställdas arbetsvillkor, utbilda framtidens medarbetare och utveckla personalens kompetens. För detta ändamål avsattes 2 miljarder kronor årligen 2018–2023. Tidöregeringen avslutade denna satsning, vilket vi ser som ett misstag. Långsiktiga stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården, till exempel köer, beredskap och vårdplatser. Socialdemokraterna har slagit fast att vi anser att personalsatsningen borde förstärkas och permanentas. Liksom föregående år innebär det att vi för 2026 föreslog 2,4 miljarder kronor mer än regeringen till satsningen på hälso- och sjukvårdens medarbetare.”

Sverigedemokraterna:

”Till att börja med har Sverigedemokraterna och regeringen arbetat med detta under innevarande mandatperiod. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att analysera sambanden mellan arbetsmiljö, patientsäkerhet och kompetensförsörjning. Målet är att skapa mer socialt hållbara arbetsplatser och minska risken för att personal lämnar yrket. Administrationen ska minska och fler ska kunna utbilda sig till bristyrken inom vården. Detta i sin tur kommer att leda till mindre stress för personalen och en bättre situation för vården i sin helhet. Nyligen beslutade regeringen dessutom om en ny arbetsmiljöstrategi för de kommande fem åren, med syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Vidare kan vi framhålla att ansvaret för närvarande till stor del ligger på regionerna som måste prioritera det här arbetet. Sverigedemokraterna vill dock se ett tydligare statligt ansvar för sjukvården, bland annat för att staten ska kunna arbeta mer direkt med den här typen av frågor.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Vänsterpartiet vill stärka välfärden genom ökade resurser till kommuner och regioner så att fler kan anställas och arbetsbelastningen minskar. Vi vill införa arbetstidsförkortning med bibehållen lön, höja lönerna i kvinnodominerade yrken, stärka arbetsmiljöarbetet och ge vård- och omsorgspersonal trygga anställningar och större inflytande över sin arbetsmiljö.”

Såhär svarar partierna på frågan: Är ni beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”En av grundorsakerna till stressen inom vården är brist på personal och därför vill Centerpartiet satsa på kompetensförsörjningen. Vi ser behov av att ta ett större nationellt ansvar kring kompetensförsörjningen och dimensioneringen av utbildningsplatser. Därför har vi också skjutit till extra medel för detta i vår skuggbudget. Vidare så ser vi att problemen är extra stora för verksamheter i våra gles- och landsbygder och har krävt att nästa regering ska satsa 50 miljarder kronor till landsbygdens välfärd under mandatperioden. Avslutningsvis så måste vi få ett stopp på regeringens kompetensutvisningar, som fortfarande drabbar personal inom vården och omsorgen. Den personal vi har ska vi vara rädd om rädd om.”

Liberalerna

”Ja. Som patient ska du ha samma rätt till trygg och säker sjukvård och omsorg, var du än bor. Därför behöver staten sätta sjukvårdens långsiktiga ramar, inklusive nationella kompetensstegar för ansvar, arbetsuppgifter och löneutveckling, så att arbetsvillkoren blir goda i hela landet. En ännu större välfärdsreform vi vill genomföra är tydligt höjda ambitioner i svensk äldreomsorg och även större möjlighet att själv bestämma när det är dags att flytta till äldreboende. Den som behöver stöd ska ha GODA levnadsvillkor, inte skäliga. En tillvaro för äldre med livskvalitet och självbestämmande kräver ökade resurser och goda arbetsvillkor i äldreomsorgen.”

Miljöpartiet

”Ja. När sju av tio anmälda arbetssjukdomar drabbar kvinnor är mer resurser till vård och omsorg också en konkret jämställdhetspolitisk prioritering. Miljöpartiet väljer välfärd framför skattesänkningar för dem som redan har mest. Vi vill öka och långsiktigt värdesäkra statsbidragen till kommuner och regioner, införa ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården och genomföra ett primärvårdslyft. Resurserna ska ge bättre bemanning, rimligare arbetsbelastning och större inflytande för personalen – inte mer detaljstyrning. Tillsammans med kortare arbetstid och slopat karensavdrag kan det minska sjukskrivningarna och göra att fler kvinnor orkar arbeta kvar.”

Socialdemokraterna

”Ja. Vi vill bland annat se en helt ny princip för välfärdens finansiering där de generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas upp med inflationen varje år. Det skulle stärka kommunerna och regionernas ekonomi och förbättra deras planeringsförutsättningar. Vi har under den gångna mandatperioden också föreslagit kraftfulla satsningar på vården och omsorgens personal, något vi även i fortsättningen ser som viktigt.”

Sverigedemokraterna

”Ja. Det vill alla partier och det sker också. Både utgiftsområde 9 (sjukvård) och utgiftsområde 25 (bidrag till kommuner och regioner) har räknats upp under mandatperioden. Sedan ärvde Tidö-regeringen tyvärr en betydande inflation från förra mandatperioden, den är nu dessbättre under kontroll.

Ingen tycker någon något annat än sjukvården behöver mer resurser för att täcka ökande behov. Sen är det inte endast en fråga om att staten ska ge regionerna mer pengar. Personalfrågor måste prioriteras högre inom sjukvårdssystemet, det gäller både kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Man kan även ha synpunkter på löneläget för vissa yrkesgrupper, men det svenska systemet utgår från att detta förhandlas av arbetsmarknadens parter.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Ja. Vänsterpartiet vill öka de statliga resurserna till vård och omsorg för att förbättra bemanningen, minska stressen och skapa hållbara arbetsvillkor. Att minska arbetssjukdomarna i kvinnodominerade yrken är en viktig jämställdhetsfråga och kräver långsiktiga investeringar i både personal och arbetsmiljö.”

*Moderaterna och Kristdemokraterna har inte inkommit med svar på enkäten.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg
Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats.  Foto: Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av jobbet. 2025 ökade arbetssjukdomarna med 30 procent från året innan. 7 av 10 drabbade är kvinnor och de blir sjuka av högt arbetstempo och hög arbetsbelastning. Arbetaren besöker kommunen där flest kvinnor blir sjuka av sitt arbete.

Att hinna ta en löptur på lunchen, boka in ett läkarbesök eller en konsert med en favoritartist eller gå en kvällskurs en gång i veckan – det är bara glömma om man arbetar inom vård- och omsorgen i Motala i dag. 

Här måste personalen vara beredda på att arbeta under pressade arbetsscheman, att omplaceras på morgonen på väg till jobbet, att bli inbeordrade att arbeta på lediga dagar, att inte i förväg veta vilka dagar och tider man jobbar om några veckor och att inte få ha semester när barnen har sommarlov.

– De flesta samtal vi får handlar om oro och stress som de anställda känner. De säger att de inte kan koppla ifrån jobbet, eftersom de hela tiden är beredda på att mobilen ska plinga till och det kommer en förfrågan från arbetsgivaren om de kan ställa upp och arbeta på sin lediga tid, säger Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala.

Hon tillägger:

– De flesta är så lojala också så de har svårt att säga nej, eftersom de vet att de sätter sina kollegor i en svår sits om de inte ställer upp. Men samtidigt menar vi på facket att ett nej är den enda vägen framåt för att visa arbetsgivaren att det är ohållbart att de som redan arbetar heltid ska täcka upp för sjuka och frånvarande kollegor. 

Helen Isacsson Skyddsombud Kommunal i Motala.
Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala. Foto: Christin Sandberg

Jobbstressen går ut över ledig tid

Helen Isacsson liknar den här arbetsrelaterade stress som kvinnorna (för de flesta är kvinnor) går omkring med vid en slags stridsberedskap. 

– De kan inte koppla av, inte ens när de är lediga, och den spänning som uppstår i kroppen är samma som vid hotande fara, då kroppen förbereder sig för strid – att fly eller slåss. Det sliter både fysiskt och psykiskt.

I början av sommaren kom Arbetsmiljöverkets årliga arbetsmiljöstatistik för 2025. Där framkommer att antalet anmälda arbetssjukdomar fortsätter att öka i Sverige. Allra flest anmälningar görs i Motala. Förra året handlade det om totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta – långt över rikssnittet på 4,8. Kvinnor som arbetar med vård och omsorg på äldreboenden och andra särskilda boenden är mest utsatta, men siffrorna ökar även bland män. 

Enligt rapporten orsakas de flesta arbetssjukdomarna av den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, vilket handlar om högt arbetstempo, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande. 

Centraliserad schemaläggning för vård- och omsorgspersonal

Schemana är den enskilt största boven, menar facket, undersköterskorna och stödassistenterna i Motala.

– Förr kämpade vi för högre löner. I dag har vi relativt höga löner för undersköterskor i Motala. Det enda alla pratar om nu är arbetsschemana och villkoren, säger Sissi Stanic, undersköterska och sektionsordförande Kommunal Motala. 

I september förra året centraliserade Motala kommun schemaläggningen för alla som arbetar inom vård- och omsorg. Det innebär att schemaläggaren inte längre finns på samma arbetsplats som den personal de gör scheman åt, utan arbetar från kommunkontoret utan personlig kontakt med den berörda personalen. 

– När man inte längre kan vända sig till den närmsta chefen för att be om ledigt en specifik dag för ett läkarbesök eller få gehör för att man inte kan arbeta kvällar när man har barnen i samband med delad vårdnad till exempel skapar det oro bland personalen, säger Sissi Stanic. 

Bilden som framkommer är att de flesta inom vård- och omsorgsyrken trivs med sina arbetsuppgifter, men upplever stor stress över arbetssituationen och att de inte kan påverka den.

Svårt att planera med korta schemaperioder

Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats. 

Under den pågående semestern har hon fått samtal från två kollegor, som liksom hon själv har valt att vara med i ett testprojekt och bara jobba helger. Testprojektet att bara arbeta helger har varit helt frivilligt. Det innebär att man har en lägre veckoarbetstid på 27 timmar med bibehållen heltidslön. Det är många som är äldre, på väg mot pension eller av annan anledning inte orkar arbeta heltid som har nappat på erbjudandet. 

– De får inte fortsätta med det. Jag har lyssnat till dem, ringt facket och försökt ta reda på varför cheferna har valt att fatta det här beslutet över huvudet på de anställda som trivs med helgarbetet, säger Camilla Svensson.

Camilla Svensson har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Foto: Christin Sandberg

Enligt henne är det här bara är ett exempel på att personalen inte kan påverka sin arbetssituation och sitt schema, men att det i botten finns ett utbrett missnöje med den stora arbetsbelastningen och att personalen alltid måste täcka upp för varandra även på ledig tid eftersom det finns så få vikarier.

– Det är synd, eftersom många trivs med jobbet i sig och arbetsuppgifterna, säger Camilla Svensson.

De korta schemaperioderna, som arbetsköparna menar behövs för maximal flexibilitet, gör att det är svårt att planera ens en månad framåt och samma med semestern. Förra året infördes fem i stället för två semesterperioder.

Helen Isacsson, skyddsombud på Kommunal i Motala och förtroendevald kommunpolitiker för Socialdemokraterna, bekräftar den bilden.

– Det är extremt tajta scheman inom vård- och omsorgssektorn i Motala. Alla arbetar mycket, de arbetar varannan helg och blir dessutom inbeordrade på ledig tid och lediga dagar. Även på semestern har ordinarie personal fått rycka in för att täcka upp när det saknats personal med medicinsk delegering.

Schemaansvarig på Socialförvaltningen vill inte intervjuas

Per Engdahl, verksamhetschef på socialförvaltningen och ansvarig för planering av schema och insatser samt bemanning och rekrytering för utförarverksamheten vill inte ställa upp på en intervju, eftersom han menar att de behöver analysera siffrorna i rapporten bättre. 

”För att kunna ge vårt perspektiv på detta som är korrekt och nyanserat behöver vi fördjupa oss i vad dessa siffror står för…”, skriver han i ett mejl till Arbetaren.

Tidigare i somras sade Engdahl till Motala & Vadstena tidning att ”det stora problemet handlar om vikariebrist”.

– Vi har en kompetensförsörjningsproblematik, det är för många som blir äldre och färre som kan ta hand om dem. Men vi har nyrekryterat fler i år än tidigare, säger han.

Till Arbetaren skriver Per Engdahl också att det pågår ett mycket medvetet och systematiskt arbetsmiljöarbete på kommunen. En del av det handlar om att uppmuntra till händelse- och riskrapportering i arbetet med att skapa en trygg och säker arbetsmiljö. Enligt kommunen kan ökningen därför bero på att medarbetare vågar rapportera, inte bara på att arbetsmiljön är sämre än på andra håll.

”En stark rapporteringskultur är något vi ser positivt på, eftersom det visar att medarbetare känner sig trygga med att rapportera händelser och avvikelser”, skriver Karolina Krus HR-partner på kommunen.

Minutschema, delade turer och arbete varannan helg

I Motala var det förra året alltså totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatt, även i grannkommunen Mjölby ligger siffran högt. Boxholm, som visserligen är en liten kommun, men också ligger i Östergötland, hade 2,0. 

– Vi blev förvånade när du ringde och berättade att vi ligger så lågt, eftersom vi vet att många i vår kommun är missnöjda med att behöva arbeta varannan helg och delade turer, säger Linda Fjellborg från Kommunals sektion i Boxholm till Arbetaren.

Men hon funderar vidare:

– Det är inte många som arbetar heltid inom vård- och omsorg i vår kommun. De tjänar därefter, men det kan ju faktiskt påverka sjukfrånvaron, att den är lägre.

Linda Fjellborg menar dock att alla har rätt till heltid, och borde ges möjlighet att arbeta heltid under rimliga villkor även inom vård- och omsorg. 

– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten.

En undersköterska gläntar på en dörr äldreboende.
– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

En minskad veckoarbetstid med bibehållen lön skulle därför vara den mest effektiva åtgärden för att minska sjukfrånvaron, menar hon och de andra jag pratar med.

Något som även Helen Isacsson på Kommunal i Motala håller med om. Men hon menar att det även krävs mer personal.

– Vi måste få mer personal, lite luft i schemat, så att den konstanta pressen på de som arbetar släpper. 

Men den sittande kommunledningen är inte beredda att skjuta till mer pengar. Det framkommer i en omröstning i kommunstyrelsen gällande ett medborgarinitiativ ”Motalaförslaget”, skrivet av en undersköterska som arbetar på ett av stadens äldreboenden. 

– Förslaget handlar om att bemanningen inom äldreomsorgen behöver öka eftersom många medarbetare upplever en hög arbetsbelastning och stress. Det skulle också möjliggöra scheman med bättre återhämtning och förhoppningsvis göra att fler vill jobba hos oss, säger initiativtagaren som, liksom många andra Arbetaren försöker kontakta, vill vara anonym.

”Vem ska arbeta i vården i framtiden?”

Den sittande Tidömajoriteten röstade ner förslaget medan övriga partirepresentanter röstade för förslaget, med undantag för Centerpartiet som valde att avstå. 

Helen Isacsson beskriver en situation där det i dag har blivit svårt att kombinera arbete och familjeliv på ett tillfredsställande sätt för människor inom vård- och omsorgsyrkena.

– Utvecklingen går bakåt. Vem ska arbeta i vården i framtiden, funderar hon högt.

– Ska det här gå tillbaka till att bli ett kall. Ska vi ha Florence Nightingale-liknande personer som känner ett kall att vårda andra och ge upp sina egna behov. Man har rätt att kunna planera sitt liv, säger hon.

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Veckovers: Två knarkare

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

IF Metall avbryter strejken mot Tesla

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Skribenten Håkan Gustafsson till vänster i bilden, i bakgrunden bild från en Teslaverkstad och en strejkvakt, samt rubriker från tidningen Dagens Arbete

Teslastrejken: ”IF Metall skjuter sig själva i foten”

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

IF Metall Strejk Johan Apel Röstlund

Efter Metalls miss: Spränger facket Tesla­strejken inifrån?

MALMÖ 2023-11-27 Strejkvakt från IF Metall utanför Tesla-anläggningen på Boplatsgatan i Malmö på måndagen.

Uppgifter: IF Metall stoppar delar av Teslastrejken 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln