:
Mellan fantasi och verklighet

Mina vänner retar sig ibland på att jag härmar deras dialekter. Men allt började med Pongo och de 101 dalmatinerna. Jag ska berätta. Hela livet har jag haft en förmåga att intensivt leva mig in i saker. Jag antar att den är allmängiltigt mänsklig. Filtret mellan fantasi och verklighet har varit tunt, precis som gränsen […]

Mina vänner retar sig ibland på att jag härmar deras dialekter. Men allt började med Pongo och de 101 dalmatinerna. Jag ska berätta.

Hela livet har jag haft en förmåga att intensivt leva mig in i saker. Jag antar att den är allmängiltigt mänsklig. Filtret mellan fantasi och verklighet har varit tunt, precis som gränsen mellan mig och dig. På förskolan Prästkragen låg jag på min galonklädda madrass på vilostunden och höll för öronen, tryckte in fingrarna långt in i hörselgångarna och rörde samtidigt underkäken åt sidorna för att skapa ett kamouflerande ljud. Allt för att slippa höra gastkramande thrillers som Pongo och de 101 dalmatinerna, eller Saltkråkan med smugglarna på Harskär, som förskolans lilla bandspelare sände ut. Jag kunde aldrig vila på vilan, det var en stund som gick åt till att stänga det otäcka ute.


Jag började skolan
och slapp sagobanden. Då gjorde apartheid entré. Nyhetsinslagen från Sydafrika var grymma. Massakrer. Systematisk orättvisa. Fattigdom. Jag beställde broschyrer som landade i brevlådan Sörboda 733 som jag vittjade dagligen med min röda cykel. Jag läste så mycket, kände så mycket, att jag nästan fick svart hud. I min innerficka låg ANC:s medlemsbok. Tror jag. Något senare i livet, Förintelsen. Folkbiblioteket gicks igenom, allt läste jag. Samma sak, till sist blev jag judisk, en underjordisk motståndsman. Jag hörde nazisternas sprängsalvor störta Lyons broar, min säng skakade av tryckvågen.  Den sista boken om kriget läste jag för tio år sedan, då hade jag hållit på nästan 20 år. Nu orkar jag inte mer. Inte mer av något. Inget utöver att leva mig in i olika svenska dialekter. Jag vågar inte se thrillers, inte actionfilmer heller om jag ska vara ärlig. Inte dramer om de är sorgsna, då blir jag aldrig mer glad. Och jag orkar inte se på nyheterna hur människor plågas och lider. Scrollar förbi viktiga länkar som delas på sociala medier, undan. Att inte vilja lyssna på det otäcka. Inte naken orka ta in hur illa det är. Ska vi sluta lyssna när det gör ont? Ska vi sluta gå i varandras skor?


Apartheid och andra
världskriget har en sak gemensam som skiljer dem från Pongo och nutida nyhetssändningar. Motståndet. En förlist båt fylld av flyktingar på väg till Europa, lik som spolas i land. Inget motstånd, inget hopp. Hundratals arbetare brinner upp i en indisk fabrik. Brinner upp, till aska. Den motståndslösa bottenlösa hopplösheten äter upp mig. Bara om det går att göra motstånd orkar vi se. Om vi hjälps åt att peka ut vägen bort från det smärtsamma så att den blir tydlig. Då kan jag vara båtflykting i Medelhavet eller rom i Stockholm. Protester duger inte och reformisterna är för flata. Bruce Willis kamp mot skurken som bryter på tyska är inte nog. Motstånd är vad som får människor att höras. 

Eller ”meutstånd”, som min skånska kompis David säger det.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.
De strejkande sjuksköterskorna kräver bättre arbetsvillkor och kortare arbetstider. Foto: Johan Apel Röstlund

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

Applåder och hurrarop mötte sjuksköterskorna på Södersjukhuset i Stockholm när de gick ut i strejk på tisdagsförmiddagen. Precis som i resten av landet kräver de kortare arbetstider för att orka fortsätta jobba och på parkeringen utanför sjukhuset var stödet stort.

– Vi är så tacksamma för det och vi tänker inte ge oss, för vården håller på att krascha, säger intensivvårdssjuksköterskan Lotta Dickman när hon kliver ut genom huvudentrén några minuter efter klockan elva den första strejkdagen.

Se videon när sjuksköterskorna på Södersjukhuset gick ut i strejk.

Det var rörda ansiktsuttryck på de 38 sjuksköterskorna som ingår i Vårdförbundets första strejkvarsel på Sös när de under tisdagsförmiddagen lämnade arbetsplatsen med sina skyltar om rimliga arbetsförhållanden.

Patienter och lunchlediga kollegor samlades vid entrédörrarna för att applådera och önska lycka till.

– Ni har en tuff arbetsgivare, men jag håller på er, sade en man på kryckor och klappade en av de strejkande på axeln.

En taxichaufför tutade ute på parkeringen och sträckte ut armen genom det nervevade fönstret på sin svarta bil som en hälsning. 

– Fortsätt kämpa.

”Alla vi har pratat med tycker att vi ska ta fighten”

I solen utanför den väldiga byggnaden, uppförd 1944 och länge Nordens största sjukhus, står strejkvakten Carin Lhotsky Andersson. Hon är sjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet och ler när hon pratar om stödet de fått från allmänheten inför den infekterade konflikten med arbetsköparoraginsatonen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Carin Lhotsky Andersson upplever att allmänhetens stöd för strejken är stort där hon står utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

– Strejk är ju vår sista åtgärd och egentligen vill ju ingen det här men det sitter en propp på SKR och då måste vi trycka på och visa att vi menar allvar. För om vi får rimligare arbetsvillkor så får patienterna en bättre vård och det tror jag folk förstår. Alla vi pratat med här på morgonen tycker att vi ska ta fighten.

Många som samlats den här första strejkdagen vittnar om samma sak. För att orka jobba heltid inom vården krävs bättre villkor och kortare arbetstid. Frågan är långt ifrån ny och frustrationen har vuxit med åren. 

Foto: Johan Apel Röstlund

63 000 vårdarbetare vägrar arbeta övertid

Under pandemin kallades vårdarbetarna hjältar. Men trots uppmaningar om bättre villkor har arbetsköparna inte gett med sig. 

Underbemanning, över tre miljoner övertidstimmar och ibland inte ens tid för att gå på toaletten. Arbetsförhållandena har gjort att många sjuksköterskor och andra vårdarbetare lämnat yrket. Andra har tvingats gå ned i tid för att orka med. Med försämrad lön och pension som följd.

När nu strejken är ett faktum hoppas Vårdförbundet att deras varsel ska ge resultat. 63 000 av fackets medlemmar ingår redan i den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april och om inget händer de kommande dagarna tas ytterligare 1 900 anställda på landets hälsocentraler ut i strejk den 11 juni nästa vecka.

Lotta Dickman håller upp sitt plakat och kramar om en kollega. Hon har jobbat länge inom vården och märkt förändringarna som skett.

Övertid och knappt tid för lunch. Strejken handlar om de försämrade arbetsvillkoren inom vården. Foto: Johan Apel Röstlund

– Våra villkor hotar Sveriges offentliga sjukvård. Sedan slutet av 1990-talet har vi sett hur patientsäkerheten varit i fara och det har bara blivit värre. Men när vi sagt det har politikerna och andra ansvariga svarat med att ”nej det är inte patientfarligt”. Så plötsligt nu, när några få går ut i strejk då är det plötsligt jättesamhällsfarligt. Vi behöver kortare arbetstider för sjukvården håller på att krascha. Det är dags att lyssna på oss som vet, säger hon.

Förutom på Södersjukhuset i Stockholm inleddes under tisdagen även strejker på bland annat Skånes och Norrlands universitetssjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Linköpings universitetssjukhus.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Här en satir inför EU-valet. Foto: Tomas Oneborg/TT, Privat, Montage: Arbetaren

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter, skriver Edvin Alpros inför att Segelbylistan startar upp lagom till EU-valet.

Goda nyheter alla välfärdsmiljardärer, yrkespolitiker och andra utsatta grupper.

Lagom till EU-valet startar vi upp Segelbylistan!

Segelbylistan ska inte uppfattas som ett konventionellt parti, utan ska mer ses som en valsamverkan eller en sorts inkomstförsäkring för människor som vant sig att leva ett glamoröst liv på skattepengar men nu riskerar att röstas bort eller, gud förbjude, se sitt eget flyktingmotstånd resultera i att det inte längre släpps in några flyktingar att göra miljonvinster på.

I takt med att profitkvoten tenderar att falla har vi börjat inse vilken marknad som är tryggast att investera i, och den marknaden kallas skattepengar! Precis som med vilken friskola eller nätläkare för förkylda som helst så är Segelbylistan ett upplägg som, rätt hanterat, kommer att ge en rejäl avkastning av skattemedel för en oöverskådlig framtid.

Kommunikationsavdelningen viktigare än politiken

Eftersom att politik är en förtroendebransch kommer vi att, utöver att avlöna våra politiker, lägga fokus på att finansiera vår kommunikationsavdelning. Politiken i sig är inte så viktig längre, och vi har därför köpt in en slumpgenerator som matas med bindgalna inlägg från förintelseförnekare på twitter och offentliga uttalanden från regeringen, eller om det var tvärtom, och ut får vi intetsägande politiska förslag ämnade att appellera till reptilhjärnan. Redan vid första körningen blev vi nöjda med vårt politiska program:

1) Stoppa woke, sänk skatten för aktieinnehav!

2) Förbjud alla pronomen, de har inget i Europa att göra!

3) Avskaffa allemansrätten, gängkriminella ska inte kunna tälta gratis!

4) Lös bostadsbristen – större fängelsen nu!

Segelbylistans kommunikationsavdelning kommer att särskilja sig ifrån mindre sofistikerade trollfabriker i det att vi ämnar avstå från att attackera våra egna samarbetspartners och istället enbart trakassera de riskfria grupperna: invandrare, homosexuella, muslimer, tiggare och kvinnliga politiker.

Vi har dessutom försäkrat oss mot eventuella skandaler genom att ha köpt in ett globalist-alarm som går av ifall det vänsterliberala etablissemanget skulle försöka infiltrera oss. Det är programmerat att upptäcka tofu i matlådor och människor som inte skrattar helhjärtat när vi tittar på Gudarna måste vara tokiga på våra aw:n.

Vi har fortfarande platser kvar att fylla och vi söker nu fler kandidater från Stockholms innerstad, Gran Canaria och Bryssel som befinner sig i riskzonen att förlora sin direkta tillgång till skattemedel. Vår profilering skall vara ”Stå upp för den lille människan!”. Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström, bakgrund i form av olika nummer av tidningen Arbetaren.
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande chefredaktör. Foto: Arbetaren

Arbetaren får inte det nya mediestödet – tillsammans kan vi fortsätta nå ut

I veckan har mediestödet försvunnit för många av landets tidningar – röster som står för andra perspektiv än de dominerande i medielandskapet. Arbetaren är en av de drabbade tidningarna.

Det nya mediestödet, som ersätter det tidigare presstödet, och som nu har klubbats är ytterligare ett steg mot ett allt tystare samhälle, där viktiga röster och perspektiv riskerar att försvinna.

Anledningen till att Arbetaren inte får det förändrade mediestödet är för att vi har för få prenumeranter och att Arbetaren därför inte kan ”anses vara av särskild vikt för mediemångfalden”. Vi tycker att argumentationen inte går ihop då beslutet leder till att flera medier kommer att tvingas lägga ner. Det är ett slag mot både mångfalden och demokratin i landet.

Tillsammans kan vi fortsätta granska makthavare och avslöja fiffel

Vi kommer att få övergångsstöd på 2,2 miljoner kronor i år. Därefter minskar stödet under några år för att sedan fasas ut helt. Det betyder att vi framöver behöver fler prenumeranter – minst det dubbla, för att täcka upp för de intäkter som nu försvinner.

Till alla er som prenumererar – tack vare er kan vi fortsätta nå ut. Uppmana gärna era vänner och bekanta att teckna en prenumeration – vi behöver det mer än någonsin.

Till dig som inte är prenumerant än – bli en del av kampen! En prenumeration kostar 59 kr i månaden.

Tillsammans kan vi fortsätta att bevaka arbetarkamp, fackliga strider och samhällsfrågor ur ett underifrånperspektiv. Utan Arbetaren skulle delar av arbetarkampen, inte minst de som drivs av migrantarbetare, hamna helt i skymundan.

Tillsammans kan vi fortsätta att granska makthavare, skurkföretag, arbetsvillkor och inte minst högerextrema krafter. Det känns ännu viktigare än tidigare i det allt hårdare politiska landskapet.

För att fortsätta göra allt detta – och mycket mer – behöver vi varandra!

Tack för att du väljer att prenumerera på Arbetaren.

Kan man stötta Arbetaren på andra sätt? Ja, du kan Swisha Arbetaren eller sätta in pengar via bankgiro. Pengarna går direkt till granskande journalistik. 

👉 Swish: 1234 809 984

Bankkonto 52031034367 i SEB (de fyra första siffrorna är clearingnummer). Märk med ”gåva”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Malmö LS utför blockad i mot ett jordbruksbolag.
Ett Skånes industrisyndikat håller på att ta form. Behoven av ett starkt fack på den skånska landsbygden där många migrantarbetare utnyttjas i jordbruket är nämligen stort. Foto: Volodya Vagner

Facket i blockad mot handelsträdgård i skånska Viken

Arbetsdagar på mellan 13 och 17 timmar, ingen skyddsutrustning och flera arbetsplatsolyckor. I slutet av maj, efter att de anställda tröttnat på de usla arbetsvillkoren, blockerade Malmö LS en handelsträdgård utanför Viken, i nordvästra Skåne, där migrantarbetare från flera östeuropeiska länder utnyttjats av en ökänd jordbruksföretagare. Arbetaren var på plats.

”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!” var ett av slagorden när fackföreningen Malmö LS ordnade en blockad söndagen den 26 maj. Ramsan kanske för tankarna till storstädernas industrier eller den globala handelns containerterminaler, men denna blockad ägde rum i en mycket mer lantlig, närmast idyllisk miljö.

Samlingspunkten för fackmedlemmarna var en adress längs en västskånsk landsväg, ett par hundra meter från en äng med betande får och lamm, som den här dagen badade i solsken och fågelkvitter.

Här, strax utanför Viken, bedriver en skånsk jordbruksföretagare en av sina många grönsaksodlingar och inom denna verksamhet passar det bättre än man kan tro med internationalistiska slagord.

Ett av de stora växthusen tillhörande bolaget. Foto: Volodya Vagner

Bakom några buskar och en prydlig häck gömmer sig enorma växthus. Vid ingången till ett av dem hänger en digital stämpelklocka. Instruktionerna bredvid är på engelska, ukrainska och rumänska. Flera av arbetsköparens anställda är från Östeuropa och Centralasien.

– Här får man stämpla in och ut när man börjar och avslutar jobbdagen, samt när man går på rast också, förklarade Maksym Tjalych, engagerad i facket och tidigare anställd av samma arbetsköpare.

De fackliga flygbladen han har fäst intill stämpelklockan är också översatta till flera språk, däribland engelska, ryska och ukrainska. Ett delmoment i blockaden var att söka kontakt med personal på plats och lämna flygblad med information om fackets syn på arbetsköparen.

Flygblad hängs upp invid stämpelklockan. Foto: Volodya Vagner

Arbetsköparen driver många bolag med migrantarbetare

Den utpekade arbetsköparen, Lars Jacobsen, äger och driver över ett dussintal bolag inom jordbruk, förrådsuthyrning och fastighetsbranschen. Dessutom finns ytterligare ett antal bolag i samma sfär som, åtminstone formellt, drivs av nära anhöriga till honom.

Maksym Tjalych kommer ursprungligen från sydukrainska Mykolajiv, men bor sedan den ryska invasionen 2022 tillsammans med sin mor, Valentyna Mura, i Sverige. Anledningen till att de deltog i blockaden är en tvist med ett av Lars Jacobsens många bolag. Det hela började för två år sedan.

På nätet hade Maksym Tjalych fått kontakt med den skånska företagarens ukrainska fru, som ordnade jobbet åt honom och mamman. Bägge hade tidigare jobbat inom jordbruk, i flera olika länder.

– Vi skulle egentligen jobba på den här gården först, men blev i stället skickade att plocka jordgubbar på en annan odling, berättar Valentyna Mura. 

Jordgubbsodlingen de hamnade på ligger nära Klagshamn, men företaget de jobbade för, Buskeröds Handelsträdgård, är registrerat på adressen som nu var föremål för blockaden.

De arbetsvillkor som Maksym Tjalych och Valentyna Mura mötte, beskriver de som fruktansvärda – med arbetsdagar på mellan 13 och 17 timmar och utan skyddsutrustning. 

De hann inte jobba där länge.

Maksym Tjalych och Valentyna Mura. Foto: Volodya Vagner

Redan efter några dagar skedde en arbetsolycka där Maksym Tjalych fick salpetersyra på foten. Skadan var allvarlig. Han fick uppsöka läkarvård – och blev uppsagt.

Facket anser att arbetsköparen gjorde sig skyldig till såväl brott mot arbetsmiljölagen samt mot LAS. Huvudförhandlingen i rättsprocessen pågår denna vecka i Helsingborgs tingsrätt.

Flera anmälningar mot arbetsköparen

Men Malmö LS har flera ärenden med koppling till Lars Jacobsen. I ett av dem anser facket att det föreligger löneskulder på runt 50 000 kronor gentemot några av dess medlemmar. Företaget menar å andra sidan att de endast missat att betala ut 95 kronor. Men enligt facket har inte ens detta minimala belopp betalats ut. 

”Swisha 95 spänn – vi tänker inte gå hem!”, var därför ett annat av slagorden på blockaden.

– Visst är det en symbolisk summa, men arbetare ska få vartenda öre de har jobbat för, säger Christopher Ståhl, som sitter i förhandlingskommittén för Malmö LS.

Samtidigt har facket för avsikt att också driva in det mycket större restbeloppet. 

Det aktuella företaget i denna tvist heter Andens Trädgård AB, och även om det formellt drivs av en nära anhörig till Lars Jacobsen, menar facket att Lars Jacobsen även där har haft en arbetsledande roll. Även om företaget är registrerat på en annan adress verkar det också vara verksamt på gården som var föremål för blockaden. Informationslappar vid ett av växthusen hälsar besökare välkomna till Andens Trädgård AB.

– Syftet med blockaden är också att markera mot företaget Andens Trädgård AB, sade Christopher Ståhl. Enligt honom är bristerna inom Lars Jacobsens bolagssfär systematiska. 

Flera medlemmar i Malmö LS med bakgrund i Östeuropa och Centralasien har vittnat om horribla förhållanden och förnedrande och till och med våldsam behandling från chefens sida. Enligt facket hade inget av de aktuella företagen tecknat kollektivavtal.

Tidigare skandaler på bolagen 

Lars Jacobsen har hamnat i blåsväder flera gånger genom åren. Efter en inspektion 2019 kom Arbetsmiljöverket fram till att det inom ett av hans bolag, Buskeröds Handelsträdgård, förelåg brister i arbetsmiljön, “som kan leda till att någon blir sjuk eller skadar sig”.

I fjol dömdes samma bolag i två olika mål av Helsingborgs tingsrätt till böter på 100 000, respektive 400 000 kronor, samt över 40 000 kronor i skadestånd, i samband med två olika arbetsolyckor som skedde 2018 respektive 2019.

Odlarföreningen Odlarlaget, som säger sig garantera schysta arbetsvillkor, och som han tidigare sålt gurkor via, har avslutat samarbetet med hans bolag efter att tidningen Arbetet i höstas avslöjade några av de missförhållanden som Malmö LS driver från fackligt håll.

Även som hyresvärd har Lars Jacobsen fått kritik. Tidningen Hem och Hyra rapporterade i november 2023 om omfattande brister, som bakteriedrabbat kranvatten och trasiga hissar, i flera av företagarens hyreshus på olika platser i Skåne.

Christopher Ståhl, från Malmö LS, är på plats med de andra medlemmarna. Foto: Volodya Vagner

Första hjälpen-kit ett måste på jobbet

Ett annat symboliskt syfte med blockaden var att lämna över ett första hjälpen kit till någon på plats vid den aktuella odlingen. Medlemmar som jobbat på gården har nämligen vittnat om att det brukar saknas första hjälpen-utrustning, trots att arbetet innebär många farliga moment, exempelvis med vassa knivar.

– Det är en grundläggande grej liksom, och om inte arbetsköparen kan ta sitt ansvar vill vi åtminstone symboliskt göra något åt det, förklarar Christopher Ståhl.

Men att hitta någon att lämna över gåvan till visade sig vara lättare sagt än gjort. Ingen ur företagsledningen var på plats. Ett telefonsamtal till en arbetsledare, där Christopher Ståhl tänkte upplysa om den pågående blockaden, besvarades ej. Ett sms fick duga, men ledde inte till att någon ur ledningen dök upp.

Inte heller många arbetare var på plats. Vid några baracker intill växthusen öppnade, efter lite dörrknackning, en ledig ukrainsk arbetare. 

Under samtalet med Maksym Tjalych och Valentyna Mura visade det sig att han härstammar från ett område inte långt ifrån deras hemtrakter. De bytte från ”ni” till ”du”, och snart kom de in på den förnedrande behandlingen som olika LS-medlemmar säger sig ha utsatts för.

– Ja, de bitarna behöver ni inte förklara för mig, jag vet vad ni menar, skrattar mannen igenkännande och skakar på huvudet. 

Enligt honom har de flesta ukrainska arbetare nyligen slutat, och blivit ersatta av rumänsktalande. Hans egna kontrakt upphör inom kort. Han tog emot första hjälpen kittet och lovade att överlämna det till de nya kollegorna.

Facket möter jordbruksarbetare på plats. Foto: Volodya Vagner

Efter samtalet vid barackerna kom de fackliga aktivisterna även i kontakt med några rumänsktalande arbetare vid andra ändan av anläggningen, som höll på att lasta grönsaksspill. Eftersom ingen i delegationen talade deras språk, och arbetarnas engelskkunskaper var begränsade, blev kommunikationen besvärlig. Arbetarna uppmuntrades att höra av sig till facket om de skulle uppleva problem.

Personalen byts ut ofta – försvårar organisering

Enligt facket är det inte ovanligt inom branschen att personalen byts ut med jämna mellanrum.

– Det försvårar naturligtvis organiseringen, kommenterade Karin Casimir Lindholm, en av fackmedlemmarna på plats.

Speciellt de utländska arbetarna, som löper särskilt stor risk att utnyttjas, flyttar ofta omkring i jakt på nya arbetstillfällen. De flesta av jordbruksärendena som Malmö LS i nuläget driver rör olika arbetsplatser runtom i Skåne, och de involverade medlemmarna bor utspridda på olika håll.

Ett Skånes industrisyndikat tar form

För att mer effektivt kunna ta den typen av fackliga strider framöver, har flera av medlemmarna som var med på söndagens blockad under våren drivit på lanseringen av Skånes industrisyndikat.

Tanken är att det nya självständiga facket, med ett liknande arbetssätt som det framgångsrika Stockholmsbaserade syndikalistiska byggfacket Solidariska byggare, ska kunna representera just prekära jordbruksarbetare i hela Skåne. Den aktuella konflikten mellan Maksym Tjalych och Lars Jacobsen drivs dock ännu av Malmö LS. Enligt facket är ett nästa steg i kampen att uppmana grossister att sluta köpa från Lars Jacobsens bolag.

För Maksym Tjalych och Valentyna Mura handlar kampen om principer.

– Det känns jättebra att få stöd i detta, och vi kommer fortsätta kämpa tills saken är klar. Jag tycker att någon som inte sköter sig ska straffas. Inte att han ska fängslas liksom, men att han ska få känna på konsekvenser för sitt agerande, så förhållandena kan förbättras för alla, säger Valentyna Mura.

Arbetaren har försökt nå Lars Jacobsen via mejl och telefon. Han har inte återkommit.

Publicerad Uppdaterad