Mellan fantasi och verklighet

Krönika
Hela livet har jag haft en förmåga att intensivt leva mig in i saker. Jag antar att den är allmängiltigt mänsklig, skriver Arbetarens krönikör Jona Elings.

Mina vänner retar sig ibland på att jag härmar deras dialekter. Men allt började med Pongo och de 101 dalmatinerna. Jag ska berätta.

Hela livet har jag haft en förmåga att intensivt leva mig in i saker. Jag antar att den är allmängiltigt mänsklig. Filtret mellan fantasi och verklighet har varit tunt, precis som gränsen mellan mig och dig. På förskolan Prästkragen låg jag på min galonklädda madrass på vilostunden och höll för öronen, tryckte in fingrarna långt in i hörselgångarna och rörde samtidigt underkäken åt sidorna för att skapa ett kamouflerande ljud. Allt för att slippa höra gastkramande thrillers som Pongo och de 101 dalmatinerna, eller Saltkråkan med smugglarna på Harskär, som förskolans lilla bandspelare sände ut. Jag kunde aldrig vila på vilan, det var en stund som gick åt till att stänga det otäcka ute.


Jag började skolan
och slapp sagobanden. Då gjorde apartheid entré. Nyhetsinslagen från Sydafrika var grymma. Massakrer. Systematisk orättvisa. Fattigdom. Jag beställde broschyrer som landade i brevlådan Sörboda 733 som jag vittjade dagligen med min röda cykel. Jag läste så mycket, kände så mycket, att jag nästan fick svart hud. I min innerficka låg ANC:s medlemsbok. Tror jag. Något senare i livet, Förintelsen. Folkbiblioteket gicks igenom, allt läste jag. Samma sak, till sist blev jag judisk, en underjordisk motståndsman. Jag hörde nazisternas sprängsalvor störta Lyons broar, min säng skakade av tryckvågen.  Den sista boken om kriget läste jag för tio år sedan, då hade jag hållit på nästan 20 år. Nu orkar jag inte mer. Inte mer av något. Inget utöver att leva mig in i olika svenska dialekter. Jag vågar inte se thrillers, inte actionfilmer heller om jag ska vara ärlig. Inte dramer om de är sorgsna, då blir jag aldrig mer glad. Och jag orkar inte se på nyheterna hur människor plågas och lider. Scrollar förbi viktiga länkar som delas på sociala medier, undan. Att inte vilja lyssna på det otäcka. Inte naken orka ta in hur illa det är. Ska vi sluta lyssna när det gör ont? Ska vi sluta gå i varandras skor?


Apartheid och andra
världskriget har en sak gemensam som skiljer dem från Pongo och nutida nyhetssändningar. Motståndet. En förlist båt fylld av flyktingar på väg till Europa, lik som spolas i land. Inget motstånd, inget hopp. Hundratals arbetare brinner upp i en indisk fabrik. Brinner upp, till aska. Den motståndslösa bottenlösa hopplösheten äter upp mig. Bara om det går att göra motstånd orkar vi se. Om vi hjälps åt att peka ut vägen bort från det smärtsamma så att den blir tydlig. Då kan jag vara båtflykting i Medelhavet eller rom i Stockholm. Protester duger inte och reformisterna är för flata. Bruce Willis kamp mot skurken som bryter på tyska är inte nog. Motstånd är vad som får människor att höras. 

Eller ”meutstånd”, som min skånska kompis David säger det.