Hur blint lyder vi auktoriteter?

Hur kommer det sig att människor på order kan utföra tortyr eller rent av döda sina medmänniskor? Det ville
socialpsykologen Stanley Milgram ta reda på i sina
lydnadsexperiment som påbörjades i USA 1961, under upptrappningen av Vietnamkriget.
Men även i Sverige utfördes experiment i Milgrams
anda. Resultaten var så skrämmande att ansvarig
forskare begravde dem i arkiven. Först här och nu
publiceras uppgifter om vad som egentligen pågick
på Lunds universitets psykologiska institution i slutet
av 1960-talet.

Först här och nu publiceras uppgifter om vad som egentligen pågick på Lunds universitet i slutet av 1960-talet. Precis som lydnadsexperimenten i USA gjordes liknande forskning på svenska studenter.
Foto: Horst Faas/TT

Jag utformade ett enkelt experiment vid Yale för att testa hur mycket smärta en vanlig medborgare skulle vara villig att åsamka en annan människa om en vetenskapsman gav ordern. Ren auktoritet ställdes emot försökspersonens yttersta moraliska övertygelser om att inte skada andra, och, med offrets skrik av smärta fortfarande ringande i försökspersonens öron, vann auktoriteten för det mesta. Vuxna människors extrema villighet att med alla medel till­mötesgå en auktoritär persons befallning utgör studiens viktigaste resultat och är det faktum som mest pockar på förklaring.” 

Socialpsykologen Stanley Milgram i artikeln The Perils of Obedience från 1974 

Bakgrunden till 1900-talets viktigaste socialpsykologiska experiment var att den amerikanske forskaren Stanley Milgram, som själv hade rumänskt-judiskt ursprung, ville förstå de avgörande faktorerna till att vanliga tyskar under andra världskriget kunde lyda och döda så många oskyldiga människor utan att ens känna dåligt samvete efteråt.

Milgram föreläste om sitt experiment när Vietnamkriget pågick och träffade runtom i USA unga män som var förskräckta över deltagarnas uppförande i experimentet. Dessa intygade att de själva aldrig skulle handlat på ett sådant grymt vis. Men inom ett par månader hamnade många unga män i det militära och utförde handlingar i kriget, utan samvetsbetänkligheter, som fick försökspersonernas elchocker att framstå som en oskyldig lek. Milgram skriver att i demokratier placeras människor på sina tjänster genom offentliga val. Men när de installerats är de inte mindre i auktoritet än dem som hamnat där med andra medel. Import och förslavning av miljoner svarta människor, utrotningen av india­nerna och användandet av napalm mot civila i Vietnamkriget är exempel på politik som hade sitt ursprung i en demokratisk nation och som besvarades med den förväntade lydnaden av medborgarna. I samtliga fall, fortsätter Milgram, höjdes moraliska röster mot handlingarna ifråga, men den typiska responsen hos människor var att lyda order. 

I slutet av 1960-talet sattes även svenskars benägenhet att lyda auktoriteter på prov i ett experiment i Milgrams anda. Vad svenska skolungdomar är beredda att göra om de blir uppmanade av en destruktiv legitim auktoritet fick musikern Ale Möller uppleva. Han deltog i ett forskningsexperiment på psykologiska institutionen vid Lunds universitet och har under de drygt 40 år som passerat sedan dess velat ta del av resultatet. Erfarenheten påverkade honom djupt, men ingenting har publicerats förrän här och nu. 

Ale Möller gick på Slottsstadens skola i Malmö när han blev involverad i det märkliga projektet. Forskaren Lars Dencik arrangerade i Milgrams efterföljd en studie med skolungdomar som försökspersoner. Ale Möller fick rollen som elev, vilket betydde att han skulle ta emot de fiktiva elchockerna. Han var alltså invigd i experimentet, som undersökte i vilken grad skolungdomarna var beredda att utdela förmodat dödliga elchocker till en oskyldig person på uppmaning av en auktoritet. Skolungdomarna trodde det handlade om ett inlärningsexperiment och att elchockerna var riktiga. 

Under fyra dagar skjutsades Ale Möller varje morgon i bil från Malmö till Lunds universitet för att spela sin roll. Två personer i vita rockar var ledare. I en riggad lottning fick Möller rollen som elev medan försökspersonerna fick vara frågeställare. Svarade Ale Möller fel skulle frågeställaren bestraffa honom genom att utdela elchocker på allt högre nivåer. 

– Försökspersonen fick först prova på en svag strömstöt för att uppleva att stöten var riktig. Vad jag minns gav försöksledarna en provstöt på 45 volt som smärtade lite grand. Jag minns att de också påpekade att 220 volt är samma som i väggen hemma, berättar Ale Möller.

På så vis visste försökspersonerna att strömstötarna han skulle få gjorde ont. Elchockerna var graderade från 30 till 450 volt. Varje utdelning ökade med 15 volt. Ale Möller placerades i en stol bakom ett genomskinligt skynke och var kopplad till elkablar.

– Jag hade instruktioner om vilka fysiska responser jag skulle ge på de olika nivåerna. Dessutom kunde jag se vilken strömstyrka försökspersonerna delade ut. Till min förvåning delade ett par personer ut högre elchocker än de uppmanades till. Jag kunde simulera den adekvata fysiska responsen i form av ryckningar och ljud som motsvarade den utdelade elchockens styrka. En tanke med experimentet var att undersöka vad som utmärkte dem som inte lydde, säger han.

Men det gick inte att studera det. 

– En förkrossande majoritet, mitt minne säger alla, lydde. De fortsatte att dela ut strömstötar tills jag inte längre gav biologiska responser i form av ryckningar och fortsatte efter att jag till synes var död. Försöksledarna som höll i experimentet var chockade. Jämförelsen mellan lydiga och olydiga gick inte att göra.

Ale Möller berättar att resultaten av experimentet kändes omtumlande.

– Speciellt att vissa delade ut högre elchocker än de uppmanades till var upprörande för mig. Efter experimentet fick varje deltagare träffa mig och se att jag mådde bra och var i livet, så att de inte skulle tro att universitetet hade ett lik i källaren, berättar han.

Under experimentet skulle försöks­ledarna vid behov skärpa sina uppmaningar. Steg ett var en vänlig uppmaning att fortsätta. Steg två var att säga att experimentet måste fortsätta och steg tre var ett påpekande om att experiment var kostsamt och om försökspersonen inte fortsatte äventyrades hela experimentet. Ale Möller minns att ingen av dessa uppmaningar behövde användas i det första experimentet, men en deltagare bröt helt plötsligt ihop. Personen ville inte vara olydig men inte heller lyda.

– För att undvika att fler bröt ihop och göra det lättare för deltagarna att vägra lyda, beslutade sig de som höll i experimentet för att ändra på vissa förutsättningar. Försöksledarna började tilltala försökspersonerna med ”du” och var mer informella. Försöksledarna tog av sig de vita rockarna eftersom de signalerade vetenskaplig auktoritet. Deltagarna blev även tillsagda att de fick avbryta om de tyckte att deltagandet var obehagligt. Då fick vi äntligen den differentiering av resultaten vi hade förväntat oss från början.

Vad lärde du dig genom ditt deltagande?

– Att ingen av oss är ett helgon, att strukturen kan göra oss alla till monster. Jag var i den ålder då mönstring till militären var aktuell. Redan före experimentet umgicks jag med personer som vägrade göra militärtjänst. Erfarenheten stärkte mitt eget beslut att vägra.

Ale Möller påpekar att detta var en tid då auktoriteter starkt ifrågasattes. Människor demonstrerade mot Vietnamkriget. Lärare i skolan kände sin auktoritet kraftigt ifrågasatt. Han minns att elevorganisationen Seco drev en antiauktoritär kampanj i skolan där läromedlen ifrågasattes. Ändå var lydnaden så stor. Detta får honom att undra hur lydnaden är i dag, när det är aktuellt med myndigheters övervakning av medborgarna med hjälp av digital teknik.

– Ett aningslöst argument som ibland framförs i Sverige är att ”har man som medborgare ingenting att dölja har man ingenting att frukta”.

Hur ser du på benägenheten till blind lydnad i de maktstrukturer vi ingår i?

– Strukturerna har en enorm makt över oss. På senare år har jag talat med vänner som har personliga erfarenheter från kriget på Balkan. De har berättat att goda vänner som trott att de aldrig skulle kunna göra varandra illa en kort tid senare hamnat på varsin sida i ett grymt krig. Maktstrukturerna var mäktigare än deras personliga vilja.

Professor Lars Dencik, som höll i lydnadsexperimentet, valde att inte publicera något om det. Som anställd forskare vid psykologiska institutionen i Lund intresserade han sig för maktbegreppets psykogenes då i slutet av 1960-talet. Han minns experimentet som att det kom åt något djupt skrämmande och överraskande i människors och det sociala samspelets natur. 

– Detta har påverkat mig ända till i dag, säger han. 

– Det har påverkat mig i min människosyn, i min förståelse av socialt samspel, och i min senare forsknings- och intresseinriktning. 

Lars Dencik berättar att de lät bygga en elektrisk apparat enligt samma modell och med samma funktioner som Milgrams. Dencik och de andra som var involverade använde sig av drygt 20 niondeklassare från en skola i Lund som försökspersoner, samtliga pojkar.

– Jag minns att vi blev väldigt starkt påverkade av resultatet. Det huvudsakliga resultatet var att vi kunde få alla att lyda. Jag fick en sådan känsla, vilket jag senare berättat om i föreläsningar, att jag i experimentet kunde få vem som helst att ta livet av sin kompis. Man kände sig nästan som en gud, eller snarare som en djävul, som kunde få folk att göra i princip som man ville. Och det var en hemsk upplevelse att känna att det gick ganska lätt. Jag var upptagen av reaktionsmönstret hos försökspersonerna, hur vissa höll för öronen för att slippa höra Ale Möllers skrik. Vissa var helt uppslukade av den tekniska upplevelsen och isolerade sig från Ale Möllers existens och lidande. Jag minns att vi pratade med var och en efteråt, att de genom sitt deltagande fått en chans att titta in i sin själs mörker, och att sådana sidor finns inom oss alla.

Lars Dencik fick intrycket att de unga deltagarna inte var så intresserade av att fundera kring experimentets djupare implikationer.

– Det fanns några som till synes lydde mot sin övertygelse och andra som lydde till synes utan reflektion. En del skulle spela fotboll efteråt. Vi kallade dem ”fotbollsspelarna”. De engagerade sig oftast i apparatens tekniska aspekter; vi tolkade det som att man använde sig av en försvarsmekanism som kallas ”isolering”, vilket innebar att de isolerade bort Ales lidande och reaktioner på elchockerna från sitt medvetande, säger han.

Vad fick dig att avstå från att publicera erfarenheterna av experimentet?

– Mest slapphet och brist på forsknings- och publiceringserfarenhet. Oförlåtligt och dumt, tycker jag i dag. Men kanske också att försöken var för amatörmässigt genomförda för att kunna vara underlag för ”vetenskap”. Åtminstone tror jag att jag inbillade mig det då.

Han beklagar att han inte mer systematiskt fullföljde undersökningen och publicerade resultatet.

– Jag var för ung och oerfaren som forskare för att kunna förstå vad jag borde ha gjort, och fick inte heller den uppbackning och vägledning jag som oerfaren forskare skulle ha behövt från institutionen jag var verksam vid. Jag var fascinerad av resultatet, men lät det hela rinna ut i sanden. Som jag minns det var vi väldigt amatörmässiga.

Kan ökad kunskap om lydnadsexperiment bidra till att människor i högre grad får beredskap att ledsagas av sitt personliga samvete i stället för av destruktiva legitima auktoriteter?

– Ja, medvetenheten om vad Milgram och hans efterföljare avslöjat när det gäller mänsklig handlingsbenägenhet kan kanske i viss mån vara förebyggande. Inte just mina experiment i Lund, men hela den efterföljande litteratur och debatt som följt. Också mer historisk och resonerande sådan som till exempel Hannah Arendts bok om Eichman i Jerusalem, Den banala ondskan, och Christopher Brownings bok Ordinary men. Dessa böcker och hela den socialpsykologiska forskningserfarenheten pekar på att den enskilde människans medvetenhet och personliga hållning endast spelar en marginell roll för hur människor beter sig i sådana här situationer. Det är situationen som sådan, dess struktur och karaktär, som i det stora hela styr hur människor beter sig.

Med tanke på de svenska tvångssteriliseringarna, tror du att tjänstemän i dag har bättre förutsättningar att följa sitt eget samvete när de uppmanas av auktoriteter till grymma handlingar gentemot sina medmänniskor?

– Nej, tyvärr.

Vad kan en tjänsteman i dag, som upplever sig pressad att lyda i strid med sitt samvete men som är rädd, göra när arbete och inkomst står på spel?

– Sådana situationer bör man ta sig ur för att sedan kunna agera friare. Men det har sitt pris.

Lars Dencik har just kommit från en inspelning av radioprogrammet Filosofiska rummet. Där har övervakning i det digitala samhället diskuterats. Han berättar att undersökningar visar att de flesta svenskar tycker det är acceptabelt att de övervakas digitalt, både av arbetsköpare och mer generellt när alla blir övervakade vad gäller konsumtions- och levnadsvanor.

– Och skulle man vara upprörd finns knappast något att göra åt saken. Att övervaka med avancerad elektronisk teknik är i dag görbart – och då görs det, och det i gigantisk skala och av starka och närmast oåtkomliga intressenter. Övervakningen är ett faktum som accepterats, säger Lars Dencik.

Tror du svenskar är mer benägna att tycka att övervakning är acceptabelt än andra?

– Ja. Vi har varit förskonade från både elakartad myndighetsutövning och systematiserat angiveri, som i till exempel gamla DDR, och har inga känslor av att övervakning kan missbrukas grovt. Villigheten att svara på känsliga frågor är större här än i många andra länder. Jag tycker det är bra att man har en sådan låg grad av misstro. Hade vi inte haft tillit till främlingar hade vi inte träffats nu till exempel. I det här samhället måste man lita på system och människor, annars funkar det inte. Inget samhälle har någonsin varit så ”tillitskrävande” som det moderna samhälle vi nu lever i. Allt tyder på att än mer av detta kommer att krävas i takt med den fortsatta moderniseringen av vår tillvaro.