När Cirkus Saga i Malmö skulle spela nobelpristagaren Samuel Becketts I väntan på Godot möttes de av en överraskning. Det finns inte bara noggranna anvisningar för hur verket får sättas upp. Anvisningarna slår också fast att rollerna inte får spelas av kvinnor. Arbetaren träffade manusförfattarna, skådespelarna och cirkusartisterna Ida Stenman och Christoffer Remberger för att se hur de löste problemet och för att reda ut vad de egentligen gjort med Godot.
Så vad ska den göra som vill sätta upp Samuel Becketts med all rätta klassiska verk, men samtidigt har idéer om hur det skulle kunna utvecklas? Idéer som skiljer sig från anvisningarna på en rad punkter? Verket kommer att omfattas av upphovsrätt fram till år 2059, då Samuel Beckett varit död i 70 år.
Cirkus Saga löser det genom att helt enkelt inte sätta upp verket utan i stället låta sig inspireras av det och göra en ”queer tolkning”. Resultatet är nycirkusföreställningen Vadå – En queer tolkning av ”I väntan på Godot” i en framtid utan träd. Föreställningen ställer en rad frågor om vad som är ett verk, hur ett verk förändras, om upphovsrätt samt om privat ägande överhuvud taget.
Vad är exempelvis ett verk? Något konstant? Som kan skyddas i sin ursprungliga form? Eller något som inte går att skilja ur sitt sammanhang och som förändras oavsett skydd, upphovsmannens eller någon annans vilja?
Låt mig ta ett exempel. 1939 skrev Jorge Luis Borges novellen ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”. Den handlar om den påhittade författaren Pierre Menard som skrivit en bok som heter Don Quijote. Det heter inte bara samma sak som Miguel Cervantes 1600-tals roman. Det är exakt samma text. I Borges novell har Menard utan vetskap om originalet råkat skriva en exakt kopia. Men, menar Borges, även om orden är desamma rör det sig om två helt olika verk. En och samma text betyder nämligen helt olika saker beroende på vilket sammanhang den publiceras i.
Om Borges har rätt går det inte att sätta upp I väntan på Godot i sin ursprungliga form hur noga Becketts anvisningar än följs. Det kommer alltid att röra sig om ett nytt verk så fort det hamnar i ett nytt sammanhang. När det gäller teater handlar det givetvis alltid om ett nytt verk eftersom scen, scenografi, regi, ensemble och så vidare skiljer sig åt från uppsättning till uppsättning.
Cirkus Saga sätter verkligen in I väntan på Godot i ett nytt sammanhang. Pjäsen spelas i en gammal industrilokal i södra Malmö. Före föreställningen får publiken vänta i en garageliknande byggnad som luktar olja och bensin. Medan vi väntar får vi lyssna på en ljudinspelning där ett antal motstridiga påståenden loopas. Varje påstående inleds med det vanligaste sättet att inleda en officiell lögn nuförtiden: ”Studier visar…”. Ett mycket träffsäkert sätt att flytta Godots värld rätt in i vår samtid.
Men så är Cirkus Saga inte heller en traditionell teaterensemble utan ett nycirkussällskap. Detta är ytterligare ett faktum som gör att ursprungsverket förändras, även om Cirkus Saga följer anvisningarna så gott de kunnat. Nu gör de inte det. Tvärtom. I deras version är Vladimir och Estragon två tanter som väntar på en Gudrun. Åtminstone Vladimir, eller om det är Estragon, är lätt dement. Även om det finns en både tät, ny- och välskriven dialog är det verkligen cirkus och teater. Ida Stenman och Christoffer Remberger dansar, klättrar på varandra, klättrar i rep, jonglerar och slukar eld.
Det är första gången Cirkus Saga sätter upp ett klassiskt teaterverk. Tidigare har de jobbat med tysta verk. Men då de alltid försöker ha ett samhällskritiskt budskap tilltalades de av att ha dialog.
– Det är svårt att vara tyst och samhällskritisk samtidigt. Då måste du vara övertydlig och det slipper vi nu som omväxling, menar Ida Stenman.
De tilltalades av Becketts absurdistiska, surrealistiska värld och kände att den lämpar sig väl för cirkus. De kände också att I väntan på Godot säger en hel del om samtiden. För 30 år sedan var det på sätt och vis lättare att engagera sig politiskt. Det fanns några få konflikter och frågor på dagordningen. I dag är vi överinformerade och kan få 20 erbjudanden om dagen om olika frågor, aktioner och kampanjer som någon tycker vi bör engagera oss i. Och precis som karaktärerna Vladimir och Estragon väntar på Godot väntar vi på att någon annan ska lösa alla problem.
– Vi blir passiviserade av all information och vet inte riktigt vad vi ska göra. Odla på balkongen och köpa ekologisk mjölk. Vilken roll spelar det egentligen? Och alla väntar på att någon annan – som Gud, tekniken eller politiker – ska lösa problemen. Vi lägger makten i någon annans händer, säger Ida Stenman.
Ida Stenman och Christoffer Remberger tyckte att Godot fångade den här tidsandan på ett bra sätt. Men när de skulle ta sig an verket berättade deras regissör Nalle Laanela att det finns noggranna anvisningar för hur verket får sättas upp. Det får inte vara några kvinnor i rollerna och det får varken förekomma dans eller cirkus. Det vill säga i stort sett allt Cirkus Saga sysslar med. Så de fick helt enkelt göra något annat av Godot.
Men vad är det Cirkus Saga egentligen gör? Om det inte handlar om att ett teatersällskap sätter upp ett klassiskt verk? Går det att likna deras projekt med en re-make av en film? Re-makes bygger ju på förlaga, men skådespelare, regissör, scenografi med mera har förändrats. Ibland skiljer sig handlingen också på flera punkter. Och sammanhanget i vilket det nya verket uppförs är definitivt annorlunda. Vi kan jämföra med ett aktuellt exempel som filmen Robocop som det just gjorts en re-make av. Filmen handlar om en privatisering av polismakten där mördarrobotar har tagit över själva rättskipningen. En banbrytande film när den kom men sammanhanget – det vill säga verkligheten med bland annat privata vaktbolag som sköter polisens jobb, företag som sköter länders krig och drönare – förändrats så mycket att om exakt samma film hade kommit ut i dag skulle den aldrig blivit en klassiker utan snabbt glömts bort som en medioker actionfilm. Re-maken av Robocop är inte bara kass i egenskap av re-make, utan också snarare en lam betraktelse av samtiden i stället för en briljant framtidsvision som originalfilmen är. Re-maken har helt enkelt ändrats för lite i förhållande till rättssamhällets utveckling.
Det finns sällan eller aldrig konstnärliga ambitioner med re-makes. Det handlar om att tjäna pengar. Men vi kan ändå dra två slutsatser av detta. För det första: samma verk är aldrig samma verk om det sätts upp igen, oavsett om det egentligen är exakt samma verk som sätts upp igen. För det andra: verkligheten förändras så mycket att om en verkligen vill utveckla ett verk i positiv riktning krävs drastiska åtgärder med originalet.
Och Cirkus Saga har verkligen vidtagit drastiska åtgärder. Problemet, ur ett konstnärligt perspektiv, är dock att en inte får göra precis vad en vill med upphovsrättsskyddat material. Den ideella upphovsrätten som skyddas av lag i Sverige och många andra länder slår bland annat fast att författaren, i just detta fall de som förvaltar Samuel Becketts rättigheter, har rätt att ”protestera mot förvrängningar, ändringar eller andra nedsättande handlingar” som kan ”vara skadligt för upphovsmannens ära eller anseende”.
För Cirkus Saga innebär upphovsrätt något av en kulturkrock. Upphovsrätt förekommer inte inom cirkus. Det går inte att hävda rättigheter till exempelvis ett trick.
– De som försökt har blivit mer eller mindre utskrattade. Gatushower är särskilt anti-copyright. Där sprider sig lyckade skämt och trick som en löpeld. Ingen skäms för att göra samma saker som alla andra. Det är snarare en förutsättning för att utvecklas, berättar Christoffer Remberger.
Både Christoffer Remberger och Ida Stenman upplever dock att cirkusartister oftast lånar respektfullt av varandra. Det förekommer givetvis undantag och ibland beror de på ren okunskap. Som när varken artisterna eller juryn i tv-programmet Talang verkade inse att de klassiska och välkända tricken som framfördes i ett nummer var just klassiska och välkända. Skillnaden är stor mot trollerivärlden där trick regelmässigt köps och säljs.
– Du kan få betala flera hundra tusen för ett trick, berättar Ida Stenman.
Men går det att hävda att Cirkus Saga förvränger, ändrar eller begår ”nedsättande” handlingar som på något vis skulle vara skadligt för Samuel Becketts anseende eller ära? Går det ens att hävda att Cirkus Saga överhuvudtaget bearbetar I väntan på Godot?
Vi kan ta ytterligare ett exempel, den här gången från musikens värld, som jämförelse. Samplingar, det vill säga att låna en bit musik och använda i en ny låt, har länge varit vanligt inom exempelvis reggae. När hiphopen föddes på 1970-talet var det självklart att använda ”andras” musik. En DJ med två skivspelare spelade musik som en MC rimmade till. I dag är samplingar ett fullkomligt självklart inslag inte bara inom reggae, dancehall, hiphop, techno och house utan även inom mer traditionell popmusik. En basgång, ett beat eller en röst plockas ur sitt ursprungliga sammanhang och används för att skapa ny musik. Detta är inget undantag eller en krydda till den nya musiken utan just det sätt på vilket musiken inom många genrer skapas och utvecklas.
Jag undrar om det inte är just en sampling av Samuel Beckett som Cirkus Saga gjort. De kommer ur en tradition där lån från andra artister och verk är en självklarhet, på ungefär samma sätt som inom hiphopen. De gör ingen klassisk uppsättning av I väntan på Godot. De lånar i stället en känsla och sätter in den i ett nytt sammanhang. Element från en teaterpjäs dyker upp i cirkus med akrobatik, eld och jonglering. På precis samma sätt som element ur en soullåt kan dyka upp i en hiphoplåt bland rap och trummaskiner. Ett nycirkussällskap är också mer likt ett band än en teaterensemble som förändras till varje uppsättning. De utgår mer från personerna som ingår i sällskapet än från de verk som sätts upp. Ofta gör de egna nummer som de sedan kör år efter år som ett band på turné som publiken förväntar sig sina favoriter av.
Så säg att Cirkus Saga helt enkelt samplat Beckett och att detta tillvägagångssätt är just det sätt deras och många andras kultur utvecklas på. Säg att den här typen av lån borde uppmuntras och inte regleras i anvisningar och kontrakt. Innebär detta att det bör vara fritt fram att använda klassiska verk i nya sammanhang? Ofta är det dock inte så enkelt som en fråga om små teatersällskap som vill utveckla klassiska verk utan att föråldrad lagstiftning eller jurister lägger sig i.
Att återanvända äldre kultur har som tidigare nämnts ofta ekonomiska motiv snarare än konstnärliga. Det handlar bara om att tjäna pengar. När Mercedes för en tid sedan använde en dikt av Karin Boye i sin reklam underströk de också ett annat problem. Precis som det finns ekonomiska drivkrafter bakom stärkt upphovsrätt finns det ekonomiska krafter som skulle utnyttja en borttagen sådan.
Att ta bort en typ av privat ägande men behålla alla andra gissar jag främst kommer att gynna de som just äger mycket. Inte små nycirkussällskap, oberoende teatrar, musiker, författare eller konstnärer. Inte de som arbetar inom kulturindustrin, utan de som äger den. Varför skulle arbetsköparna inom kulturindustrin betala gager och arvoden om de inte behövde? Det är, enligt min mening, privat ägande som sådant som är problemet och inte bara vissa former av det.
Så hur gör vi då om vi har en lite mer kreativ syn på lån, stölder och inspiration än att det skulle handla om en kränkning av någons rättigheter? Om vi ser det som en förutsättning för att kultur ska utvecklas i stället för ett problem? En förutsättning som samtidigt hotas av starka ekonomiska intressen? Cirkus Sagas queera tolkning av I Väntan på Godot ställer en massa relevanta frågor. Ska vi bara tillåta ”bra” stölder och förbjuda ”dåliga”? Vem i all världen skulle i sådana fall avgöra detta? Går det att tänka sig en utveckling likt den på internet där det finns en rad olika licenser som avgör hur verk får användas? Eller ska vi avskaffa upphovsrätten helt och hoppas att de stora hajarna inte sväljer riktigt allt av värde? Frångå föreställningen om ett geni och skapare som kan ha rättigheter till ett verk och ännu mindre bli fråntagen ära och anseende när någon annan tar sig an det? Tyvärr kommer jag att bli dig svaren skyldig på frågorna.
En annan intressant fråga är vad Samuel Beckett själv skulle tyckt. Beckett var dels en banbrytande, humoristisk och experimenterande författare. Dels hade varken samplingskultur eller nycirkus hunnit utvecklas särskilt långt under hans livstid och definitivt inte vid tidpunkten då han skrev I väntan på Godot, alltså i början av 1950-talet.
– Jag tror att han hade älskat cirkus, gissar Ida Stenman.
– Det sägs att Beckett hade Helan och Halvan som förebilder till Vladimir och Estragon, berättar Christoffer Remberger. Så fysisk teater var en inspirationskälla.
Jag håller med. Jag tror inte bara Samuel Beckett hade uppskattat att se nycirkus i Sofielund. Cirkus Sagas version av I väntan på Godot är en sund utveckling av ett klassiskt verk och raka motsatsen till nedsättande för upphovsmannen. Om det finns någon poäng i att tala om en sådan alltså.
