Östra Ukraina, dit Donetsk och Lugansk hör, var en av de mest väl­bärgade regionerna i landet under ­Sovjettiden. Kolutvinningen var ekonomins ryggrad i Donbass som regionen heter. Samtidigt var gruvarbetare ett relativt högavlönat yrke vilket skapade en blomstrande konsumentekonomi i den mån det var möjligt
i Sovjetunionen. Under de snart 25 år som gått efter unionens kollaps har Donbass förvandlats till en zon av social och ekonomisk katastrof – med övergivna fabriker och nedlagda gruvor, en stat som lämnade regionen åt sitt öde, en befolkning som försöker överleva. Därtill styr kriminella grupperingar tillsammans med den korrupta polisen och lokala tjänstemän området med järnhand. Sam­tidigt räknas Donbass som Janukovitjs fäste i Ukraina.

– Det började i mitten på 1990-talet. När den ekonomiska krisen till följd av Sovjet­unionens kollaps var som värst hade staten slutat att leverera kol till gruvarbetarnas ­familjer, berättar Denis Kazanskij, en medborgarrättsaktivist från regionens huvudstad Donetsk.

I Ukraina är gruvarbetare, enligt den så kallade kollagen, berättigade till sex ton kol varje år för uppvärmning av sina bostäder. Men samtidigt stoppades löneutbetalningarna och staten började att ta gruvorna ur drift. I ett av de värst drabbade områdena, vid distriktstaden Snezjnoe, har sex av sju gruvor stängts. Utan jobb, utan kol att hålla sina bostäder varma, utan pengar började före detta gruvarbetare leta efter andra sätt att försörja sig.

– Man ska komma ihåg att den här kategorin har nästan ingen utbildning, gruvarbete är inte mekaniserat i Ukraina i lika hög grad som det kanske är i Sverige. Därför kunde de inte söka jobb någon annanstans, om det fanns några jobb kvar i regionen över huvud taget. De kunde inte flytta heller eftersom det också kräver ett visst kapital. Så de började göra det de alltid gjort – gräva upp kol. Den här gången på sina egna små trädgårdslotter, säger Denis Kazanskij.

Gruvarbetarnas desperata åtgärd har lett till många olyckor eftersom sådana småskaliga gruvor saknar ventilation, dräneringssystem och räddningsutrustning. De enda verktygen är oftast en spade eller en bilmaskin och en ficklampa.

Denis Kazanskij berättar att vissa har blivit rikare på den här verksamheten och rykten började spridas om att illegal utvinning av kol är en ny lukrativ bransch.

– Då började det komma banditer som sade: ”Ni ska jobba som vanligt, men nu jobbar ni åt oss. Vi tar kolet och ni får en del av det.” Ingen protesterade. Och så har det gått till sedan dess – i snart 20 år.

Staden Severnyj, som ligger nära Snezjnoe, är karakteristisk för vad som hände i Donbass. Det tar mer än en timme att åka med bil de 20 kilometer som skiljer Snezhnoe och Severnyj, på grund av att tung trafik från illegala gruvor brutit sönder asfalten som sedan spolats bort från vägen. Vassa bitar av det som är kvar sticker upp mitt i kör­banan. Därför blir bilförare tvungna att navigera försiktigt förbi hindren.

Framme i staden är spåren av en omfattande kolindustri synliga: gatorna är täckta av ett tjockt lager med svart smuts som långsamt flyter mot en å. Det är magnesiumpulver som används för att berika kolet och som sedan bara hälls ut på stadens gator.

Lidija Sibirkina är den sista aktivisten i Severnyj som är villig att prata med journalister. Hon säger att hon är 87 år och därför för gammal för att frukta något. Det finns anledningar att vara rädd i Severnyj: för flera år sedan blev Lidija utsatt för ett mordförsök då några okända gärningsmän sköt genom ett fönster i hennes hus. Under hösten 2013 brann flera av aktivisternas hus ned. En av dem dog i branden. Enligt Denis Kazanskij finns det en videoinspelning där en kriminell ledare som driver gruvorna riktar hot just mot den dödade kvinnan. På inspelningen hotar han att kasta in flaskor med tändvätska i hennes hus och bränna upp henne levande. Trots att polisen hade blivit informerad om det visade utredaren inget intresse att följa upp tråden. Fallet klassades som en olycka.

Det är riskfyllt att ta sig in i området även för journalister eftersom de kriminella grupperingarna som har regionen i sitt grepp inte vill att någon information om läget kommer ut. För två år sedan blev ett franskt tv-team utsatt för ett överfall. Under flykten för­följdes deras bil av tre jeepar fram till gränsen mot Ryssland. De ringde aldrig till polisen eftersom de var övertygade om att polisen skulle överlämna dem till angriparna. Och situationen har inte ändrats under de två år som gått sedan den händelsen. Lidija Sibirkina är märkbart rädd när hon instruerar sin man hur han ska visa de illegala gruvorna:

– Du ska böja dig ned när ni ska åka förbi Ediks hus så att de inte ser dig. Och ni ska köra tillbaka på en annan väg.

Hon tittar på bilen.

– Vad då?! Har du inte ukrainska skyltar på bilen? Det är inte bra. Vi måste smutsa ner dem så att de inte ser att du inte är härifrån.

Lidija Sibirkinas man Valentin är själv gruvarbetare med 50 års erfarenhet. På vägen till gruvorna berättar han att det man gör är att gräva upp så kallade ”tseliki”, något som var förbjudet under Sovjettiden. Tseliki är det kollager som ligger närmast jordytan. Det lämnades kvar för att hålla grundvattennivån stabil och undvika läckage till djupare gruvor. Att tseliki bryts ut nu leder till att grundvattennivån sjunker och vattnet från brunnar i hela området försvinner, alltmedan de legala gruvorna håller på att översvämmas.

Valentin visar en gata som numera är obebodd. För ett par år sedan kom ”svarta” gruvarbetare hit – först till ett hus som stått tomt efter Lidijas systers bortgång. Utan lov började de gräva upp på tomten och under huset vilket ledde till att byggnaden rasade. Valentin berättar att det inte har stoppat gruvarbetarna. De har fortsatt att extrahera kol trots protester från grannar. Boende på Kozlovagatan blev tvungna att lämna sina hus eftersom väggarna sprack och det inte var möjligt att bo kvar i husen. I dag ser gatan ut som ett krigsområde med sönderfallna hus, öde tomter och svarta hål av ingångar till illegala gruvor.

Kozlovagatan är ett skolexempel på den utbredda korruptionen som drabbar Donbass. Lidija Sibirkina kan visa upp en tjock bunt av klagomål till statens myndigheter och polisen. Svaren på dem är skrämmande lika: vid en inspektion på plats har myndigheten inte lyckats finna några spår av den olagliga verksamheten.

Ett annat område som blev drabbat av ”svarta” gruvarbeten är ett före detta naturreservat. En gång i tiden vacker tallskog har förvandlats till ett ödelagt industriområde med djupa spår från anläggningsmaskiner och vittrande schakt.

– Här stod en provisorisk lastkaj av trätrall.

Valentin visar på en grop fylld med skräp.

– De brukade komma hit med lastbilar för att lasta kol, säger han.

Sedan mitten av 1990-talet har branschen blivit än mer lukrativ. En typisk ”kopanka” som de illegala gruvorna heter är inte djup i det här området; maximalt 3–4 meter under marken. Dock kan de vara upp till 50 meter långa. Trots att de nu för tiden använder stora lastbilar och anläggningsmaskiner fortsätter man att spara på den personliga säkerheten för gruvarbetare. Lönerna betalas ut svart i kontanter. Det finns inga fasta löner, allt baseras på arbetarnas prestationer. Enligt flera gruvarbetare som vill vara anonyma får de 50 griven, vilket motsvarar cirka 35 kronor, för en hink med kol. Den personliga utrustningen bekostar gruvarbetarna själva, vilket förklarar den höga frekvensen av dödsolyckor i gruvorna. Enligt Denis Kazanskij dör två till tre ­arbetare varje månad enbart i det här om­rådet.

Många dör eller skadas allvarligt när de hamnar i fickor fyllda med metangas eller när de provisoriska gångarna rasar samman. Senast det skedde var en vecka innan Arbetaren besökte staden – då blev en 34-årig man vid namn Alexander svårt skadad. Han fick en ryggskada och kommer aldrig att kunna gå igen. Hans familj vill inte prata med journalister eftersom ägaren av gruvan där olyckan skedde betalar Alexanders medicinska kostnader.

Man kan säga att Alexanders familj är lyckligt lottad, de flesta av de skadade får ingen hjälp. Det kan till och med bli så att de grupperingar som driver verksamheten dumpar döda kroppar eller svårt skadade i nedlagda gruvor och meddelar familjerna att personen i fråga har försvunnit.

– Alla förstår vad det egentligen betyder men de är för skrämda för att kontakta ­medier. De ser ju dessutom att det inte leder någon vart. De flesta dödsfallen har aldrig uppmärksammats i pressen, säger Lidija ­Sibirkina.

Ibland läggs kropparna vid vägkanten för att imitera en trafikolycka. Den samarbetsvilliga polisen godtar rutinmässigt detta som dödsorsak utan att göra någon grundligare utredning. I grannstaden Torez hade en 17-åring som gick ned i gruvorna för att tjäna ihop till en ny jacka och dog av hypoxi (syrebrist) hittats vid en motorväg. Polisens slutsats var att han hade blivit påkörd. Hans mor Ljudmila, som inte vill att hennes efternamn ska publiceras, berättar att hon insisterade på en obduktion av en oberoende expert i Donetsk. Obduktionen visade att pojkens lungor var svarta och fyllda med koldamm. Trots de nya uppgifterna har polisen inte återupptagit utredningen.

De flesta i området känner till vilka de värsta gängen är. Men så finns det också ”bättre” gäng som betalar medicinska kostnader om olyckan är framme, dock är de noga med att poängtera att detta är ren välgörenhet.

– Visst, det är hemskt men folk har inget annat val än att jobba åt de här typerna, säger Lidija Sibirkina.

– Vi hade sju riktiga gruvor här och bara en är kvar. För att få ett fast arbete där måste man betala en muta på mellan 300 och 500 amerikanska dollar och sedan 500–1 000 griven (motsvarande cirka 350–700 svenska kronor) från varje månadslön.

Lidija Sibirkina var kommunal ledamot i distriktstaden Snezjnoe i tolv år och försökte att motverka förfallet in i det sista. Hon såg hur befolkningen i Snezjnoe krympte från 15 000 till 7 000 invånare.

– Vi hade flera vackra parker i staden och ett sjukhus som lades ned – nu när det behövs nästan varje dag, säger hon.

I stadsparken finns det inga träd kvar. I stället grävs det för fullt i sökandet efter mer kol. Parken är stängd för allmänheten och det finns vakter som tillhör de kriminella grupperingarna som bevakar området. Bara bullrande Kamaz-bilar (rysktillverkade lastbilar) lastade med kol tillåts passera. Stadens nyaste skola har också stängts. För några år sedan hade ett av gängen hittat ett kollager som sträckte sig in rakt under skolans byggnad. Till följd av fortsatt kolutvinning sprack skolans väggar varför den lades ned. I dag används skolbyggnaden som ett mellanlager för illegal kol.

En sådan omfattande verksamhet, som håller hela regionen gisslan, skulle inte vara möjlig utan godkännande på högsta nivå. Lokala invånare berättar att det är företag med kopplingar till Alexander Janukovitj – son till den förra presidenten – som kontrollerar kolutvinnningen medan de lokala gängen enbart agerar torpeder åt storföretagen. Denna information bekräftas av Denis Kazanskij som säger att legala gruvor läggs ned på grund av deras påstådda olönsamhet. Kopanki kommer i deras ställe. I dem behöver inte företagare slösa pengar på skatter, försäkringar, miljöskydd eller arbetsmiljöåtgärder. Det olagliga kolet köps sedan upp av postlådeföretag som blandar ihop det med det legala kolet – åtminstone på pappret – och säljer vidare till storföretagen, så som Maco Trading eller DRFC, vilka ägs av Janukovitjs klan. Sedan exporteras kolet till Europa, bland annat till Schweiz.

Det är söndag kväll och det är becksvart i Severnyj. Lyktstolpar saknar armaturer för lysrör; gatubelysningen slocknade för många år sedan. Det totala mörkret bryts av strålkastare från lastbilar som oavbrutet kommer från den förstörda stadsparken. I deras ojämna ljus syns fotgängare som försiktigt navigerar längs vägkanten bland djupa gropar och pölar med den svarta smutsen. Några av de gående kommer hem från ett skift i gruvorna. Bara tre timmars bilväg skiljer denna världens ände från regionhuvudstaden Donetsk. Väl i staden, bland köpcentrum, kaféer och torg dränkta i ljus, känns det som att Severnyj med sina floder förgiftade av magnesium, korrupta poliser och döda kroppar gömda i nedlagda gruvor är långt borta, någonstans mitt på den oändliga insnöade stäppen. Men bara tills man får syn på en lastbil nedsmutsad av det bekanta svarta pulvret.