– När jag var tolv spelade jag fotboll med min bror och hans kompisar i Bergsjön. Då hamnade jag på baksidan på GT (Göteborgs-Tidningen, redaktörens anmärkning). Den 2 maj 1968 var det en artikel om mig med rubriken ”Här kommer Soraya och dribblar bort grabbarna”. Och det gör jag fortfarande vet du, säger Soraya Post och skrattar.

– Jag hade pippilottor och inga fotbollskläder. Men jag var jävligt bra på att spela. Jag vågade inte nicka, men jag skruvade in bollen i mål.

46 år senare, i februari i år, skrev hon in sig i historien som första romska person att toppa en valsedel till Europaparlamentet. Om drygt en månad kan hon, om det går vägen, som representant för Feministiskt Initiativ ta plats i maktens korridorer i Bryssel. Men det går inte att ta miste på var Soraya Post kommer ifrån. Hon pratar bred göteborgska. Med samma närhet till skratt som till allvar styrs samtalet i raskt tempo mellan minnen från uppväxten i Göteborg och läget för Europas romer i dag.

– Jag är ganska rak och förväntar mig att andra ska vara det tillbaka. Jag tycker att man ska vara ärlig när man för fram sina åsikter. Jag avskyr falskhet, säger hon.

Hon gillar sitt namn. Namnet Soraya betyder ”stort ljusflöde” eller ”stjärna” på persiska och hon fick det av en slump.

– Under tiden min mamma var gravid med mig trodde hon jag var en pojke, så hon hade inte tänkt på något flicknamn. Men när jag föddes kom pappa till BB och hade med sig en damtidning som mamma bläddrade igenom. När hon såg en bild på shahen av Iran som gift sig med sin Soraya sade hon att ”det får det bli”.

Det var 1956. Två år senare skulle svenska staten utsätta hennes mor för ett lika obegripligt som oförlåtligt övergrepp. I sjunde månaden tvingades tvåbarnsmamman Ingrid Post att genomgå en abort för att därefter bli tvångssteriliserad, liksom tiotusentals blev åren 1934–1976. Det var så det svenska folkhemmet skulle hållas rent och fritt från ”asociala” individer. Staten ställde ett ultimatum ”nu du Ingrid – om du vill behålla dina barn då måste du sterilisera dig”.

– Jag har upplevt alla kapitel i vitboken
i min uppväxt: att vara utan bostad, bli omhändertagen och placerad av det sociala och utsatt för en stor sinnesundersökning för att ens få börja skolan, säger Soraya Post.

I hela sitt liv har hon kämpat med känslan av att vara fördömd och inte duga som hon är.

– Det blir så när man levt det liv jag levt. Samhället ser på oss romer som andra klassens medborgare.

Men för runt 10–15 år sedan bestämde hon sig för att det får räcka med negativ självuppfattning. Det var ungefär i samma veva som staten år 2000 erkände romerna som en svensk minoritet.

– Jag var så trött på mig själv och hade kämpat med min självbild länge, försökt anpassa mig så att jag skulle passa in. Det har inte varit någon lätt resa. Men till slut sade jag till mig själv att jag får duga som jag är. I dag känner jag mig lika mycket svensk som romsk.

Hur känns det nu, när du är Feministiskt Initiativs förstanamn till EU-valet?

– Det känns jättebra. Jag får så jättemycket kärlek av människor, de skickar vykort och mejl med fina hälsningar om att jag är stark, en riktig politiker som vågar ta i frågor ingen annan vågar ta i. Jag känner för första gången på riktigt att jag är en hel människa, att jag blir accepterad för den
jag är.

Om hon skulle bli invald är det flera frågor hon vill driva, men de viktigaste prioriteringarna är att få till stånd en särskild kommissionär för jämställdhets­frågor och en för frågor som rör rasism och diskriminering.

– Sedan vill jag att det ska införas sanktioner och kontrollmekanismer som kan tillämpas mot medlemsländer som bryter mot mänskliga rättigheter, säger hon.

– Människan måste få vara i fokus, alla beslut som fattas ska genomsyras av det. Det är människors intressen och inte några multinationella företags som ska placeras i centrum.

Soraya Post anser att demokrati handlar om så mycket mer än bara representation, att den alltid måste ha förankring nedåt. Efter att ha arbetat som aktivist under en stor del av sitt liv vet hon hur viktigt det är att lyssna på olika intresseorganisationer och inhämta sakkunskapen där den står att finna.

– Politik handlar om folkets frågor, om man får förtroendet är det en skyldighet att lyssna på vad de vill ska föras upp på agendan. Det är viktigt att lyssna på de grupper för vilka skyddet är mycket svagare, se strukturerna och vända på perspektivet, säger hon.

– Jag har varit en medlare eller ett slags försvarare ända sedan jag var liten. Jag satt ofta under köksbordet hemma och lyssnade på när de vuxna pratade. Och berättades det om någon som gjort något dumt försökte jag komma på ursäkter och förklaringar till varför den personen betett sig fel. Pappa kallade mig för ”advokaten”.

Genom åren är det flera olika partier som dragit i dig. Varför valde du att kandidera för just Fi?

– Jag ställer mig bakom partiprogrammet och feminismen fullt ut. Det är klart att det finns feminister i de flesta partier, men feminismen är bara ett bihang till den övriga politiken. Det blir tydligt när man tänker på att flera partier har kvinnoförbund, men du vet: det finns liksom inga mansförbund. Alla riksdagspartier ligger långt efter i det feministiska arbetet, sedan får de så klart tycka att de är jätteduktiga. Men inte ett enda av de jämställdhetspolitiska mål som sattes upp av riksdagen 2006 är uppnått.

Hur ser du på läget inom politiken i EU i dag?

– Det finns mycket stormaktstänk och det är skarpt läge i Europa. Dålig politik har resulterat i en dålig ekonomi vilket i sin tur föder missnöje bland folk. Då får populisterna och rasisterna luft under vingarna att i egenintresse gå den demokratiska vägen för att sedan rasera det demokratiska systemet. Vi har sett det förut och jag låter mig inte luras av argument som ”nu när de är inne i riksdagen så får vi acceptera det”. Rasismen är en livsfarlig ideologi och om vi inte gör oss hörbara nu så kommer vi att skapa ett fruktansvärt samhälle.

Vad tror du om dina chanser att komma in i parlamentet?

– Ja du, det är svårt att säga. Fastän jag är rom så är jag ingen spådam. Men jag är positiv, jag får jättebra gensvar från många människor. Jag tror att jag behövs, jag känner att jag har kraften och är redo att axla ansvaret. För makt, det är ansvar för mig.

Så du skräms inte av makten?

– Nej, det gör jag inte. Jag är inte rädd för jag vet att jag går in i det här med rent hjärta. Och jag är inte rädd för motstånd, jag gör bra ifrån mig när jag får argumentera för det jag tror på.

Vad tror du att det kan få för betydelse för synen på romer i det svenska samhället om du kommer in?

– Jag tror att det skulle bli en dörröppnare. Vi har alltid fått höra att vi inte vill, att vi inte kan, att vi inte är med. Jag tror både att jag skulle kunna bli en bra förebild för den romska populationen, och att jag skulle visa andra att vi romer vill och kan bara vi får chansen.

Romerna är Europas största minoritet.
I dag beräknas antalet romer i hela Europa uppgå till mellan 10 och 12 miljoner. 90 procent av dem lever i fattigdom och de senaste åren har det kommit indikationer på att våldet mot och diskrimineringen av dem har ökat. Och det trots att ett direktiv som förbjuder etnisk diskriminering har varit i kraft inom EU sedan 2000.

I samband med romernas internationella dag som sedan 1971 firas den 8 april, gav Amnesty International ut rapporten We ask for justice: Europe’s failure to protect Roma from racist violence, vilken granskar behandlingen av romer i tre europeiska länder: Tjeckien, Frankrike och Grekland. I ett pressmeddelande skriver organisationen: ”EU har nog de verktyg och den makt som krävs för att handskas med diskrimineringen och det rasistiska våldet. Tills vidare har unionen bara beslutat att inte göra något”.

Soraya Post delar den uppfattningen. Hon beskriver läget för Europas romer som fruktansvärt.

– Antiziganismen är lika gammal som antisemitismen, den är byggd på samma rasistiska strukturer och fungerar likadant. Men förtrycket mot romer är så socialt accepterat. Romer tvingas överleva utan visioner, utan rättigheter. Kvinnor våldtas, små barn blir fängslade och slagna och det pågår i många av EU:s medlemsländer – Rumänien, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Bulgarien. Och det görs ingenting i länderna för att hjälpa dessa minoriteter, det är som att de ska behandlas så jävligt som möjligt för att de ska ge upp och lämna landet.

Som EU-parlamentariker vill hon fungera som en nagel i ögat på makthavarna som pratar så fint om mänskliga rättigheter men inte efterlever dem.

– FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kom till 1948 efter två världskrig och det är ett starkt politiskt dokument. Min uppgift blir att påminna om att det inte bara handlar om ord på ett papper. Nu har vi hållit på att läsa dem i 66 år, det dags att göra verklighet av dem, säger hon.

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan det Sverige du växte upp i och Sverige i dag?

– Generellt har levnadsstandarden blivit lite bättre för alla, även för romerna, så är det ju. Men samtidigt är antiziganismen i högsta grad levande även här, det är liksom inte skamligt utan fortfarande helt okej att säga fula saker om oss, fortsätta reproducera myter och stereotypa bilder. Det sker övergrepp
i dag med, även om de är mer sofistikerade. Men fler och fler börjar få insikt om hur vår historia sett ut, att mötet med romer kanske inte blir vad man förväntar sig på grund av att århundraden av övergrepp och utanförskap satt djupa spår i människor.

Soraya Post påpekar att det är ett faktum att romer dör i mycket yngre åldrar än andra medborgare, att de oftare drabbas av depressioner och psykisk ohälsa.

– Det är en jättetung historia och den ärver man ju dessvärre från generation till generation. Det är inte rättvist att det ska vara så, säger hon.

– Myndighetssverige har varit väldigt präglat av antiziganismen. Jag tror att det kommer att krävas en generation till med goda intentioner innan vi kan uppnå en jämlik ställning. 500 år av antiziganism vänder man inte så lätt.

Mamma Ingrid dog förra året och kommer inte kunna lägga en röst på sin dotter i maj. Soraya berättar att modern under åren följt hennes aktivism och politiska kamp med förundran.

– ”Du är galen du!” sade hon ofta till mig. Hon trodde inte på någon förändring själv. Men hon var jättestolt över mig.

När du själv tvivlar, var hämtar du orken att kämpa vidare?

– Jag hämtar kraft i att jag älskar människor. Jag älskar att jobba med frågor som allas lika värde och jag är tacksam över att få göra det. Och jag har tack och lov inte blivit bitter. När hjärtat pratar svarar andra hjärtan, de känner igen hjärtan som pratar och det är så vi når varandra. Jag är tacksam över att jag fått gåvan att tycka om.