Gibraltar sund uppmärksammades 2013 i nyhetsmedierna på grund av ännu en rond i Spaniens och Storbritanniens rituella tuppfäktning om Gibraltarhalvöns status. Under några dagar fick man läsa om den diplomatiska tvisten dessa två länder emellan, i vilken även ett fotogeniskt brittiskt örlogsfartyg figurerade. Som vanligt hade hela processen mest inrikespolitiska förtecken och båda länderna visste att den inte skulle leda till några som helst förändringar.
Parallellt med dessa händelser fanns det däremot gott om mänsklig dramatik på andra sidan sundet i Ceuta, den spanskkontrollerade enklaven i Nordafrika, där immigranter främst från länder söder om Sahara varje vecka försöker korsa gränsen till EU-landet Spanien i jakt på bättre levnadsmöjligheter. Under de tre första veckorna i september förra året hade myndigheterna i Ceuta registrerat ankomsten av minst 150 immigranter utan formella inresetillstånd. I en koordinerad aktion i mitten av september lyckades cirka 90 personer av sammanlagt 300 simma eller flyta i land på den spanska sidan av gränsen, trots de marockanska gränsvakternas våldsamma avvärjningsförsök. Några dagar tidigare hade 30 människor blivit räddade på Ceutas territorialvatten efter att deras farkost kapsejsat. Enligt den lokala människorättsorganisationen Rif Association for Human Rights, ARDH, har minst 40 personer mist livet de senaste två åren då de försökt nå Ceuta eller staden Melilla, den andra spanska enklaven i Nordafrika. Och många fler antas ha drunknat då de i smyg försökt korsa Gibraltar sund i sin strävan att nå det spanska fastlandet.
Tillsammans med sin systerstad Melilla utgör Ceuta EU:s enda landgräns mot Afrika. Dessa två på många sätt perifera, små enklaver (19,4 respektive 13,4 kvadratkilometer), som stått under spansk kontroll i flera århundraden och som Marocko gör anspråk på, förde länge en undanskymd tillvaro. Bägge enklaverna fungerade länge närmast som garnisoner och senare, under 1800- och 1900-talen, även som handelscentra och som baser för den spanska kolonialmaktens erövringar i Marocko. Efter att Marocko blev självständigt år 1956 förblev Ceuta och Melilla under spansk kontroll samtidigt som den protektionistiska politiken både i Francos Spanien och i det postkoloniala Marocko ledde till minskade ekonomiska aktiviteter och färre kontakter länderna emellan.
Detta förändrades efter Spaniens inträde i EU år 1986, vilket gjorde Ceuta och Melilla till broar mellan EU och Afrika. Över en natt blev Spanien, från att närmast ha varit ett utvandringsland som människor lämnade, ett mål för gränsöverskridande migration. Immigrations- och asylpolicyn blev efter hand reviderade i en allt striktare riktning, och bevakningen av gränserna mellan enklaverna och Marocko skärptes ytterligare efter Spaniens medlemskap i Schengensystemet år 1991. Samma år avskaffades även visumfriheten för marockanska medborgare som tidigare fritt kunnat besöka Ceuta och Melilla, med undantag för de marockaner som hade registrerade hemadresser i gränsprovinserna Nador eller Tetouan. Orsaken till detta undantag i Schengen-systemet är enkel: de två enklavernas ekonomier är helt enkelt så starkt beroende av marockaner, både som gästarbetare och som konsumenter som dagligen köper varor och för dem över gränsen till Marocko. Varorna förs till Marocko både i liten och stor skala och både på lagliga och olagliga vägar. Detta system möjliggörs och stimuleras av det stora ekonomiska gapet mellan grannarna, ett gap som bara har blivit större efter år 1986. Den ekonomiska asymmetrin accentueras ytterligare av Ceutas och Melillas status som strategiskt välplacerade frihamnar med exceptionella skattesystem.
En av de vanligaste formerna av den mer organiserade smugglingsverksamheten från Ceuta och Melilla till Marocko involverar tusentals fattiga och nödträngda kvinnor från intilliggande marockanska städer. De korsar gränsen flera gånger om dagen bärande med sig konsumtionsvaror som tvättmedel, choklad, parfymer, batterier och andra varor som de hämtar strax innanför gränserna i Ceuta eller Melilla. Enligt en uppskattning av den amerikanska handelskammaren i Casablanca kan det totala värdet av denna typ av ”ryggsäckssmuggling” vara runt 1,4 miljarder euro per år, vilket skulle motsvara nästan en tredjedel av de två städernas sammanlagda ekonomi. Dessa aktiviteter beräknades för några år sedan sysselsätta cirka 45 000 människor direkt och ytterligare 40 0000 personer indirekt på den marockanska sidan av gränsen.
Den viktigaste orsaken till smugglingsverksamhetens lönsamhet är att man inte betalar några som helst importavgifter i Marocko som, i enlighet med sin vägran att acceptera Spaniens överhöghet i Ceuta och Melilla, inte har några tullstationer vid gränsen till enklaverna. Detta trots att den marockanska statskassan därmed går miste om tiotals miljoner euro per år. Spanien hade i själva verket redan vid millennieskiftet blivit Marockos största enskilda handelspartner tack vare den sammanlagda volymen av officiell och inofficiell handel över gränsen.
Men för ”bärarkvinnorna”, som ofta är singlar, frånskilda, änkor eller på andra sätt marginaliserade och som desperat behöver pengar, är denna trafik verkligen ingen guldgruva. De får mellan fyra och sex euro per resa och det handlar oftast om max två resor per dag. Varulassen som de bär utan hjälpmedel väger normalt kring 50 kilo men kan väga ända upp till 100 kilo. Kvinnorna är som ett slags mänskliga mulor vars viktigaste egenskaper är deras bärkraft och uthållighet. På den korta men påfrestande resan fram och tillbaka över gränsen kan de stå flera timmar i hetta eller kyla i köer och intensiv (ibland till och med dödlig) trängsel, där de kan bli utsatta för polisvåld och sexuella trakasserier. Hela verksamheten kontrolleras och finansieras av pampar högre upp i näringskedjan som kammar hem de stora pengarna. Ceutas och Melillas ekonomier blir inte heller utan andel. Med andra ord tjänar de marginaliserade kvinnorna minst, men riskerar mest, trots att verksamheten inte skulle vara möjlig utan dem.
Fram till slutet av år 2009 fick människor som hade ansökt om asyl eller uppehållstillstånd i Ceuta eller Melilla ett så kallat gult kort, som gjorde det möjligt för dem att korsa Gibraltar sund till Spanien där sysselsättningsmöjligheterna är gynnsammare. Och med ett fast jobb är möjligheterna till permanent uppehållstillstånd klart bättre. Under de nya lagarna kan asylsökande och immigranter inte längre bege sig vidare till det spanska fastlandet förrän deras ansökan har behandlats och beslutet om deras öde fattats. Den spanska staten utfärdar de facto inte längre gula kort i någondera staden, bara så kallade röda kort, vilka inte möjliggör resor till andra sidan sundet. Enligt flera observatörer, inklusive FN:s flyktingkommissariat UNHCR, strider denna praxis mot lagen, eftersom människor vilkas ansökan om asyl är under behandling borde få röra sig fritt.
I praktiken har den spanska regeringen här skiljt Ceuta och Melilla åt från resten av Spanien. Bara människor som har fått asyl eller som har bott i någondera enklaven under flera års tid och har en permanent adress får resa vidare till Spanien. År 2010 fattade myndigheterna i Ceuta och Melilla beslut om sammanlagt 311 asylansökningar. Resultat: två personer fick ett positivt beslut. Angående människor som har kommit till Ceuta eller Melilla från Marocko utan relevanta dokument har Spanien alltsedan 1992 haft ett avtal med Marocko om att dessa ”irreguljära” människor kan föras tillbaka över gränsen till Marocko. Likaså har Spanien och EU utlokaliserat en del av sina försök att förhindra människor från att korsa gränsen till den marockanska statens säkerhetsapparat, inklusive gränsbevakningen, något som tar sig uttryck i bland annat den periodiskt våldsamma trakasseringen av aspirerande immigranter på den marockanska sidan av gränsen.
I Ceuta finns sedan år 2000 ett öppet mottagningscentrum för asylsökande och icke-dokumenterade immigranter som går under namnet CETI (Centro de Estancia Temporal de Inmigrantes) och som drivs av staten.
Särskilt icke-dokumenterade immigranter blir först inkvarterade i centret och har sedan en månad på sig att söka asyl. Om de inte gör det kör polisen igång en administrativ process som leder till en tidsbunden deportation på fem år. Byråkratin respektive besvären tar sin tid – besvären brukar så gott som automatiskt förkastas – och har lett till situationer där människor har fått vänta i flera år på att bli deporterade.
Hindren för människor att röra sig fritt mellan Schengenlandet Spaniens besittningar och Marocko är högst selektiva och reglerande till sin karaktär. I en artikel konstaterar forskaren Xavier Ferrer-Gallardo att Spaniens och EU:s policy gällande Ceuta och Melilla och deras gränser med Marocko är en kombination av två olika men sammanvävda tendenser. I enlighet med frihandelsideologin strävar man efter allt porösare nationella och supranationella gränser, vilket möjliggör en snabbare och enklare rörelse av kapital och varor över gränser. Detta kompletteras och beledsagas dock av ett säkerhetstänkande som på EU-nivå strävar efter en striktare, mer militariserad och harmoniserad kontroll av exakt samma gränser. Implementeringen av olika säkerhetsåtgärder vid EU:s yttergränser har gjort det allt svårare för vissa grupper av immigranter att ta sig över gränserna i Nordafrika till Ceuta och Melilla och vidare till EU. Med andra ord har det helt enkelt lett till en ökning av kategorin icke-dokumenterade immigranter, något som förespråkarna för en ytterligare militarisering av EU:s yttergränser ser som ett bevis på att gränsbevakningen är otillräcklig.
Redan i ett tidigt skede, det vill säga i början av 1990-talet, motiverades behovet av bättre säkerhetsarrangemang med den fara som icke-dokumenterade immigranter ansågs utgöra. Både den fysiska och elektroniska övervakningen av Ceutas och Melillas landgränser och territorialvatten har ständigt byggts ut och ”förbättrats” under de senaste 20 åren, vilket delvis har finansierats med medel från EU. Sex meter höga två- eller trefaldiga stängselbyggen kompletteras av högteknologiska övervakningssystem, såsom infra- och värmekameror. Militariseringen av gränszonen har inte förhindrat människor från att försöka korsa gränsen på olika sätt. Det är också fortfarande möjligt, vilket aktionen med de simmande afrikanerna visade. Men det har definitivt blivit svårare än förr, och mellanhänder som människosmugglare har sett marknaden växa. Antalet människor som dött eller sårats medan de försökt ta sig in i EU vittnar om det hemska pris som militariseringen av gränsövervakningen har gett upphov till på båda sidorna av Gibraltar sund. Den ökade gränskontrollen skördade sina första dödsoffer redan år 1991, bara några månader efter Schengen-systemets införande, då människor som försökte korsa territorialvattnen i Gibraltar sund drunknade.
Likaså har den etappvis ökade kontrollen av Spaniens maritima gränser, främst med hjälp av det elektroniska övervaknings- och radarsystemet SIVE, lett till att människor börjat söka längre rutter till Spanien, speciellt öster om Gibraltar sund. Men också den riskfyllda sjöresan från Västafrika till Kanarieöarna har blivit längre då människor startar ännu längre söderut i hopp om att inte bli upptäckta förrän man nått spanska territorialvatten. Framtida försök att nå Spanien över havet kommer sannolikt att bli ännu längre och farligare på grund av den nyaste mångmiljonsatsningen Closeye. Detta projekt, som lanserades förra våren av Spanien, Portugal, Italien samt Frontex, är tänkt att ”komplettera” SIVE-systemet med drönare, aerostater och satellitövervakning.
Ändå kan man varken avskräcka eller förhindra människor att försöka komma till Spanien. Och så länge som det snäva säkerhetstänkandet (kryddat med humanitär jargong som i fallet Lampedusa) förblir tongivande i Spanien och övriga EU kommer antalet dödsfall vid EU:s yttergränser inte att minska.
