Sociologen Zygmunt Bauman överlevde Auschwitz och är mest känd för sin analys av det moderna samhället som genomplanerat och tuktat. I Auschwitz och det moderna samhället (1989) beskriver han nazismen och förintelselägren som ett extremt uttryck för den renhetssträvan som präglar det moderna samhället, och som tar sig uttryck i social ingenjörskonst.
Boken kan vid tiden för sin utgivning ses som en uppgörelse med det nära förflutna, med stor känslighet för tidsandan. Efter Berlinmurens fall, och även åren innan, var det ett vanligt inslag i samhällsdebatten, inte minst i Sverige, att se totalitära och våldsamma drag i det moderna samhället över huvud taget.
Välfärdsstaten var i denna analys inte så demokratiskt tilltalade som den kunde tyckas vid en naiv första anblick. Den som skrapade lite på den välputsade ytan skulle finna tvångssteriliseringar och anstalter som avskilde och utstötte dem som avvek från modernitetens normer. Bakom den skenbara jämlikheten dolde sig rasism, sexism, homofobi och klasshat nedåt, mot dem som inte släpptes in i folkhemmet.
Jag har inga direkta invändningar mot denna radikala problematisering av det vi och dem som den traditionella västerländska välfärdsstaten kan sägas upprätta – en problematisering som fortfarande är livaktig exempelvis i diskussioner om mångfald, rasism och islamofobi. I motsats till vanliga ambitioner på området har ingen välfärdsstat varit verkligt generell, och det tål att sägas och tänkas på.
Men i vilket fall är detta inte alls i fokus i På konsumtionsindustrins soptipp, ett tecken så gott som något på en ny tidsanda, och ett nytt samhälle. Nu beskriver Bauman, i samtal med förläggaren Riccardo Mazzeo, inte alls samhället som ordnat och ansat. I stället fokuseras på en ständig förändring. För dagens svårt utsatta och stressade ungdomsgeneration gäller det, som för den röda drottningen i Alice i underlandet, att springa så fort som möjligt för att ens kunna hålla sig kvar på samma ställe. Bara genom att springa ännu fortare är det möjligt att ta sig vidare någonstans.
Tidstypisk är måhända också, om jag får tillåta mig en något fräck ton, frånvaron av en redigerares hårda nypor. Det kan föra tankarna till de i dag så utbredda sociala medierna och deras ögonblicklighet. Bauman är mycket pratig, på sin höga intellektuella nivå. Hans resonemang rör sig fram och tillbaka. Det kan vara intressant och roande på sitt sätt, då det ger ett slags närvarokänsla. Samtidigt kan frånvaron av struktur irritera och förvirra.
Det kan också vara svårt att inte störas av Mazzeos emellanåt gravt insmickrande ton mot Bauman. Hör här vad han säger om ett av Baumans föredrag: ”Det är alltid spännande att lyssna på dig, och det var uppenbart att publiken i övrigt kände likadant eftersom du fick applåder i flera omgångar, och efteråt bröt applåderna ut som ett mäktigt, befriande, renande regnoväder.”
Den här boken är kort sagt inget för den som är ute efter en kritisk granskning av Bauman. Den behöver dock inte kastas på soptippen bara för det. Den läsare som är ute efter någonting som stilistiskt ligger rätt nära ett bordssamtal, där Bauman kan framstå i mer personlig och intim dager, har kommit rätt. Den här boken tillhör inte sociologins oumbärliga klassiker, men det betyder inte att det inte är mödan värt att ta sig igenom den, särskilt som den är ovanligt kort.
Många resonemang i boken om samtidens fragmentisering och ytliga nöjeslystnad kan föra tankarna till Neil Postmans värdekonservativa klassiker Underhållning till döds. Baumans kritik av konsumtionssamhället, för att urholka eller tränga ut mänskliga relationer och känslor, och göra dem beroende av identitetsskapande inköp, kan också te sig tillbakablickande, mot det förindustriella samhället.
Bauman ställer diagnos på samtidens nya sjukdomar: ”De nya symptomen inskränker sig inte till anorexi och bulimi; till symptombilden hör också missbruk, depressioner och panikångest. Vad alla de här symptomen har gemensamt är undvikandet av relationer till mänskliga subjekt. Relationer till människor är jobbiga, riskabla och oförutsägbara […] Föremål är lätta att skaffa sig och lika lätta att kasta bort”.
Bauman uttrycker sig också nostalgiskt om den långsiktighet och sparsamhet som han menar utmärkte kapitalismen i hans ungdom: ”Det som förr var förtjänstfullt har i dag blivit en synd”.
Men Bauman är knappast tillbakablickande. Snarare söker han efter en väg ut ur konsumtionssamhället, där det inte finns något alternativ till att konsumera. Hans originella analys av upploppen i brittiska storstäder 2011 är helt i linje med hans allmänna tankefigur att vi i dagens samhälle är dömda till konsumtion: ”De brittiska städernas upplopp kan bäst förstås som en revolt av frustrerade konsumenter”.
I vaga ordalag föreslår Bauman att svaret på konsumismens återvändsgränd är en kulturrevolution. Han lovordar utbildning som en väg att påverka attityder. Han verkar hoppas på utbildningens möjligheter till att påverka människor att bli mindre konsumistiska.
Även om utbildningsväsendet allt mer tvingas in
i konsumtionssamhällets logik så har det enligt Bauman tillräckligt starka omvandlande krafter för att bidra till en kulturrevolution.
Kritiken av konsumismens människofientlighet och förhoppningarna om de utbildades samhällsomvandlande potential är knappast särskilt nydanande. Snarast för de tankarna till studentvänstern 1968 och dess guru Herbert Marcuse.
Bauman kan dock te sig mer försiktig eller snarast defensiv i sin kapitalismkritik. Han föreslår en medborgarlön, som visserligen skulle ge en grundläggande materiell trygghet och ett bättre förhandlingsläge gentemot arbetsköparna. Fram ur historiens mörker stiger dock inte därmed någon befriad mänsklighet som ett nytt historiskt subjekt och herrar i eget hus. Huruvida en medborgarlön på allvar skulle förskjuta maktförhållandet mellan arbete och kapital är onekligen diskutabelt.
Bauman identifierar ett grundläggande problem med dagens kapitalism. För att den ska kunna fungera måste den understödjas med en materiell konsumtion som långsiktigt inte är hållbar eller möjlig, varken för individen, samhället eller ekosystemet.
Vilka möjligheter det enligt Bauman kan finnas att ta sig ur kapitalismens rävsax framstår dock som mer oklart. Hans optimism, trots allt, om utbildningens möjligheter, kan snarast te sig som ett uttryck för socialliberalism eller rentav socialkonservatism.
Han framhåller behovet av universitetsutbildade till ”forskingslaboratorier, designverkstäder, föreläsningssalar, konstnärsateljéer och informationsnät”, och jämför detta behov med det behov av välnärd och utbildad arbetskraft för industrisamhället som för 100 år sedan uppmärksammades av ”de som värnade om nationens blomstring och makt”.
Naturligtvis är det möjligt att vara anhängare av att folk är välnärda och välutbildade även utan att vilja värna någon nations blomstring och makt. Naturligtvis är det också möjligt att av pragmatiska skäl förorda samarbete med det etablerade samhällets bevarare. Men att Bauman uttrycker sig på detta sätt är uppseendeväckande, även som provokation betraktat. I andra passager i boken framstår han förvisso inte som någon nationalist, men i detta sammanhang klagar han vidare på att nedskärningar
i högre utbildning beskär ”den brittiska civilisationens framtida standard och ställning i Europa och övriga världen”. Va? Skämtar han?
Många vänsterprofiler med vissa vänsterliberala inslag i sitt tänkande, exempelvis Noam Chomsky och Sven Lindqvist, ser optimistiskt möjligheter till en mer socialt stabil och ekologiskt hållbar konsumtion om arbetarna får mer makt på kapitalets bekostnad och löneandelen ökar på profitens bekostnad. Bauman beskriver mer allmänt prekariatets framväxt och svårigheter som ett uttryck för att välfärdskapitalismen skakas i sina grundvalar samtidigt som konsumismen och informationssamhället efter hand koloniserar hela mänsklighetens livsvärld. Han är på gott och ont mer fragmentarisk, motsägelsefull och flummig. Empiri saknas förvisso inte men används med stor frihet och egensinnighet.
