I andra avsnittet av Game of Thrones första säsong finns en scen som börjar med att Tyrion Lannister (Peter Dinklage) vaknar upp bakfull i en svinstia, vilket passar bra ihop med hans rykte som den mäktiga Lannisterfamiljens kortvuxne svarta får. Framför honom står Joffrey Baratheon, Tyrions systerson och blivande kung över de sju kungadömen i landet Westeros där merparten av seriens handling utspelar sig. Joffrey är sitt vanliga arroganta unga jag, och det dröjer inte länge förrän Tyrion ger Joffrey en örfil. Joffrey, som ifall han levt i vår värld varit gammal nog att få köra moped men ännu inte gammal nog att få handla folköl, hotar att berätta om slaget för sin mamma Cersei, drottning av Westeros. Tyrion ger honom två slag till.
Eftersom Joffrey från första början framställts som den allra minst sympatiska bland Game of Thrones många karaktärer resonerade scenen med publiken ögonblickligen. Scenen har också blivit allt mer populär i takt med att serien, och Joffreys framfart, fortsatt. Ju mer vi som tittare får se av den unge despoten Joffrey desto större blir njutningen i att se honom utsatt för förödmjukande våld. På Youtube är örfilen så populär att originalscenen inte ens får plats på den första resultatsidan av en sökning på ”Joffrey gets slapped”. Detta beror delvis på att Joffrey fått slag mot ansiktet fler gånger under de tre säsonger som hittills sänts, men framförallt på den kreativitet som dessa slag väckt bland den producerande delen av Youtubes användarkollektiv, vilket resulterat i mängder av egentillverkade örfilsfilmer. Det mest populära greppet i dessa är att loopa själva örfilen och sedan lägga på musik, allt från festlig Mozart till fläskig dubstep. På en av dessa filmer, där den ungefär två sekunder långa örfilen upprepas non-stop i tio minuter, lyder den mest populära tittarkommentaren: ”Tio minuter känns inte långt nog”. Självklart existerar således även klippet där Joffrey blir örfilad i tio hela timmar. En av kommentarerna lyder: ”Jag kom just”.
Jag hade en lärare i måleri en gång som hade samma ljusröda tröja på sig varje dag i ett år. Småpratandes brukade han gå runt bland stafflierna och dricka kaffe, och på sin fritid brukade han dricka alkohol, så mycket att han dog sedan. En gång berättade han om när han råkat träffa på några ungdomar som klottrade i en gångtunnel. Rädda för att åka fast utbrast de: ”Vi klottrar, men vi är emot våld!”. Min lärare skrattade, både i tunneln och när han berättade historien för oss. ”Mot våld?” sade han, ”Är man det?”
I den svenska samhällsdebatten är det väldigt inne att vara ”mot våld” just nu. I diskussioner om exempelvis bilbränder i bostadsområden långt ut på olika linjer, eller organiserad högerextremism är det extra viktigt att vara mot våld; att inte vara det innebär en risk att bli utestängd från själva samtalet. Den som inte tydligt tar avstånd från allt våld kan lätt tillskrivas det allmänt stigmatiserande epitetet ”extremist”, ibland i kombination med det allmänt otydliga epitetet ”kålsupare”.
En anhängare av denna trend är vår statsminister Fredrik Reinfeldt, som efter de nazistiska attackerna i Kärrtorp i vintras sade sig ”tycka illa om all form av våldsanvändning”.
Samtidigt som han säger detta är Fredrik Reinfeldt, åtminstone fram till valet, fortfarande statsminister i ett land med en poliskår, en militär, en vapenexport samt en yttre och inre gränsbevakning, för att ta några uppenbara exempel på sanktionerad svensk våldsanvändning. Det är möjligt att han verkligen tycker illa om allt våld, det land han leder gör det dock inte.
När vi säger oss vara emot våld i allmänhet menar vi ju egentligen inte allt våld, vi menar visst våld. Våld som upplevs som berättigat är vi tvärtom hur för som helst. Detta gäller inte minst i vår kulturkonsumtion, där vi har lyxen att leva ut fantasier om våld utan att behöva hantera de konsekvenser som faktisk våldsutövning bär med sig. Joffrey i Game of Thrones är ett perfekt exempel: ett samhälle som producerar tio timmar långa njutfilmer där ett barn tar emot slag mot ansiktet av en vuxen man är inte ett samhälle som är ”mot våld”, eller ens tycker illa om det.
Kung Joffrey är inte den första fiktiva karaktären som inspirerat till våldsamma fantasier hos publiken men han kan vara den mest universellt hatade fiktiva karaktären genom tiderna. Alla som ser på Game of Thrones hatar honom. På Game of Thrones universumets egen wiki-sida beskrivs Joffrey som ”grym, arrogant, sadistisk och tyrannisk” men även ”inkompetent, ointelligent, naiv, tjurig och feg”. I en officiell bakom kulisserna-film tillfrågas flera av seriens skådespelare om de anser att karaktären Joffrey har några försonande drag överhuvudtaget. Ingen kommer på något.
Joffrey är dessutom i princip helt befriad från attraktiva drag, vilket gör honom närmast unik som ”ond” fiktiv karaktär. Det finns ingen som gillar Joffrey, vilket inte bara har med hans ondskefulla drag att göra. Den gestalt som i den västerländska kulturen länge presenterats som den absolut ondaste varelsen av dem alla, den kristna trons Satan, har till exempel alltid haft många fans. Ställda inför valet skulle många nog välja att liera sig med Djävulen framför Joffrey, hen må vara godhetens absoluta motsats men kan ändå tänkas bjuda på en och annan erotiskt laddad rit, kanske några demoner till ens tjänst, och om inget annat så åtminstone en slagkraftig visuell identitet i svart och rött samt en allmänt spännande ockult atmosfär.
Som föremål för dyrkan erbjuder Joffrey i princip ingenting av det som klassiska skurk-arketyper brukar erbjuda: Han är inte ond-men-sexig, en attraktionsmodell vi mött i olika varianter i allt från Odysséens sirener till Anne Rices Dracula till dagens gangstermän. Joffrey verkar snarast asexuell. Ställd inför två prostituerade kvinnor som skickats till hans rum som en ”present” väljer han att tvinga den ena kvinnan att tortera den andra under armborsthot framför att ha sex med dem.
Joffrey är inte heller ond-men-oerhört-kompetent, en skurktyp rikligt representerad inom exempelvis skräckgenren, där seriemördaren alltid dyker upp på rätt ställe vid rätt tidpunkt, eller egentligen vilken superskurk som helst vars briljanta planer alltid går i lås, åtminstone tills de till slut överlistas i berättelsens final. Joffrey är tvärtom häpnadsväckande inkompetent på i princip allt han tar sig för. På hans wikisida antyds det att i de fall han faktiskt uttrycker en tanke som har något slags värde för någon annan än honom själv, som när han för döva öron undrar om det inte är dags att ta tag i de där drakarna det ryktas om från andra sidan havet, görs detta för att illustrera en berättarteknisk poäng: om någon så dum som Joffrey insett detta, borde det vara uppenbart för alla.
Men kanske viktigast av allt: Joffrey är inte ond-men-bra-på-våld. Om de inte kan erbjuda något annat så brukar de flesta fiktiva skurkar åtminstone kunna fungera som en värdig motståndare mot vilken hjälten får bruka lite hederligt rättfärdigat våld. Joffrey tycker sannerligen inte ”illa om alla former av våldsutövning”, tvärtom är våld en av de få saker han verkar genuint intresserad av. Men han utövar det aldrig själv. I en scen som är central för förhållandet mellan Joffrey och hans trolovade, den unga Sansa Stark (Sophie Turner), tvingar Joffrey den i princip kidnappade Sansa att ta en ordentlig titt på sin döde fars huvud, som Joffrey inte bara låtit hugga av utan även låtit montera på ett spjut till allmän beskådan. När Sansa för en kort stund vågar trotsa honom verbalt påpekar Joffrey att hans mamma lärt honom att en kung inte bör slå sin framtida drottning, och beordrar i stället en av sina soldater att misshandla Sansa åt honom.
Joffrey är alltså både en kvinnomisshandlare och inte ens en kvinnomisshandlare på samma gång. De få gånger han själv konfronteras med våld, som när hans borg står inför en invaderande armé eller i fallet med de nämnda örfilarna, är han oförmögen att själv använda sig av våld för att försvara sin egen person. Utifrån i princip varenda manlighetsideal som existerar i vårt patriarkala samhälle är han ett misslyckande, en mes, en fegis. Om Joffrey åtminstone försökt slå tillbaka skulle luften gå ur njut-örfils-filmerna. Som han är nu ger han oss alla anledningar i världen att avsky honom, och inga anledningar alls att respektera honom. Kärnan i Joffreyhatet utgörs av förakt.
Detta ger den intressanta situation Game of Thrones presenterar oss med, där du som tittare kan vara i princip vem som helst och ändå hata Joffrey. Feminister och sexister kan enas i sitt förakt mot Joffrey. Du kan hata honom för att han vill olagligförklara homosexualitet i sitt rike, samtidigt som ett homofobiskt förlöjligande av hans sätt att tala och föra sig kan hittas överallt från internetkommentarsfält till ”skämtsamma” kommentarer från medlemmar i själva ensemblen. Som symbol för ett klassamhälles privilegiers yttersta konsekvens, all hans makt är ärvd, ingen ”förtjänad”, fungerar han utmärkt, samtidigt som det är högst tveksamt om ens den mest hårdnackade ungmoderat nånsin skulle välja Joffrey som förebild.
Som serie är Game of Thrones alldeles för episk i sin ansats för att drivas av en bärande spänning eller intrig, vilket är vanligt i andra verk, där exempelvis en oförlöst kärlekshistoria kan fungera som en underliggande dramaturgisk motor. Men i den mån Game of Thrones ändå använder sig av den sortens spänningar och känslomässiga reaktioner hos sin publik skulle det kunna hävdas att just avskyn mot Joffrey är det närmaste serien kommer. Det är därför jag nånstans tror att Joffrey kommer att överleva varenda karaktär i hela Westeros.
På samma sätt som den romantiska spänningen mellan Dawn och Tim i originalversionen av The Office fick sin förlösning i seriens allra sista avsnitt tror jag att Game of Thrones mycket väl kan vara över i samma stund som publiken till slut får sin önskan om Joffreys död uppfylld. Å andra sidan kan han lika gärna dö i säsong fyras första avsnitt. Game of Thrones skapare har gång på gång visat att de inte tvekar att ha ihjäl även seriens mest centrala karaktärer. Den värld vi möter i Game of Thrones är osentimental, öppet våldsam, och ingen av dess innevånare skulle nånsin påstå sig vara ”mot våld”. Och så länge vi som tittar ger oss hän åt våra fantasier om att det våld Joffrey utsätter andra för till slut ska riktas mot honom själv, kan vi inte heller göra det.
