Året är 1918 och vi befinner oss någonstans på den japanska landsbygden. Den unge pojken Jiro Horikoshi är besatt av flygplan. En natt drömmer han att han lyfter från sitt tak i ett fågelliknande plan och flyger över omgivningens idylliska fält. Leende bönder vinkar upp mot honom. Men plötsligt tornar mörka moln upp sig på […]
Året är 1918 och vi befinner oss någonstans på den japanska landsbygden. Den unge pojken Jiro Horikoshi är besatt av flygplan. En natt drömmer han att han lyfter från sitt tak i ett fågelliknande plan och flyger över omgivningens idylliska fält. Leende bönder vinkar upp mot honom. Men plötsligt tornar mörka moln upp sig på himlen, ur vilka lösgör sig en monstruös jättefarkost som släpper svarta, groteskt antropomorfa bomber. I en andra dröm – inspirerad av en flygtidskrift han fått låna av en lärare – möter han den italienske flygingenjören Caproni. Italienaren visar Jiro hur hans kreativitet ställts i första världskrigets tjänst och blivit till bombplan, trots att Caproni varken tycker att flyget ska användas i krig eller för att tjäna pengar på. Men, som han säger till den unge Jiro, ”Det blåser upp en vind! …vi måste försöka leva”. Dessa rader, ur en dikt av Paul Valéry från 1922(!), upprepas som ett motto, om och om igen, i det som sägs vara Hayao Miyazakis sista långfilm. Vi måste rida de vindar som blåser, så gott vi kan.
Och Jiro Horikoshi rider sin tids vindar. Kapitalismens, imperialismens och krigets vindar. Han tillverkar banbrytande stridsflygplan till den japanska flottan och blir landets främste flygplanskonstruktör någonsin.
Det blåser upp en vind bygger på verkliga händelser. Jiro Horikoshi har (liksom Caproni) funnits på riktigt. Men Hayao Miyazaki har tagit sig så stora friheter med hans privatliv att det inte rör sig om en biografisk skildring, utan om en medvetet fiktionaliserad berättelse. Det är en film med historiskt djup och komplexa karaktärer. Flyhänt fångar Hayao Miyazaki bakgrunden till Japans militära expansionspolitik; klassamhället, den ekonomiska krisen, den kulturella och sociala konservatismen. Hans stil, där influenser från manga och den klassiska belgisk-franska seriekonsten smälter samman, kommer ännu bättre till sin rätt när han rör sig i verkliga miljöer än i sagornas värld. Kombinationen av naivism och historisk detaljrealism är oemotståndlig på samma sätt som i exempelvis Sylvain Chomets Glasgow på 1950-talet i Illusionisten (2010).
På många sätt är Det blåser upp en vind Hayao Miyazakis mästerverk. Ändå lämnar jag filmen med blandade känslor. Det finns något som irriterar, något osunt i den livsfilosofi som sammanfattas i dess titel och motto. För att vara en individfokuserad hyllning till Geniet är Det blåser upp en vind också en film som starkt betonar kollektivets betydelse. På ett positivt sätt gäller det den intellektuella processen, där Jiro Horikoshis tankar och experiment hela tiden utvecklas i samspel med både föregångarnas och de samtida kollegornas arbete. Samtidigt ser vi hur samhällets strukturer och maktförhållanden sätter strama gränser för hur den enskilde individen kan använda sin intellektuella arbetskraft. Produktivkrafternas organisation sätter gränser för deras utveckling, helt enkelt.
Det är naturligtvis helt riktigt. Till en viss gräns. En kan inte rida vindar som inte finns. Men det betyder inte att man alltid och till fullo måste rida tidens starkaste vind så långt man bara kan. Ironiskt nog ville Paul Valéry själv inte samarbeta med den tyska ockupationsmakten och Vichyregimen under kriget, en ovilja som bland annat kostade honom posten som sekreterare i Franska akademin. Fascismen var en vind han inte ville rida på. Men några sådana förbehåll har varken filmens Jiro Horikoshi eller dess upphovsman Hayao Miyazaki. Visserligen har Horikoshi inte mycket till övers för militäretablissemanget och vi ser honom samtala vänligt med en Hitlerkritisk tysk man. Men inget av detta stoppar för en sekund hans glödande arbetsiver, hans evigt pojkaktiga entusiasm i tillverkandet av de krigsmaskiner som sådde så mycket död. Och visserligen visar oss regissören några bilder av förödelsen i Japan i krigets slutskede, men ingenting av förödelsen landet själv åstadkommit (och inte heller får vi veta att Jiro Horikoshis plan bland annat byggdes av koreanska och kinesiska tvångsarbetare). I stället upprepar Caproni i en drömsekvens ännu en gång filmens mantra. För honom, för Horikoshi och för Hayao Miyazaki är huvudsaken trots allt att lille Jiro uppfyllde sina pojkdrömmar om att bygga fantastiska flygplan.
”Föredrar du en värld med pyramider, eller utan pyramider?” frågar Caproni någon gång i mitten av filmen. Jiro Horikoshi svarar inte, men filmen svarar tydligt. En värld med pyramider är bättre, oavsett hur många slavars liv de kostat. Översatt till i dag betyder det, till exempel, att ett fotbolls-VM i öknen i pampiga arenor är värt 4 000 migrantarbetares liv.
Pacifisten Hayao Miyazaki har också personliga skäl att klamra sig fast vid stoltheten över Jiro Horikoshis stridsflygplan. Rodren till det allra mest kända av dessa, A6M Zero, tillverkades av Miyazaki Airplane, en fabrik som under kriget ägdes av hans farbror och leddes av hans pappa. Jag vet hur han känner sig. Jag är dömd totalvägrare men har farfars – hädangångne rustmästare Svante Lindvall – kavallerisabel i ett hörn i vardagsrummet.