”Fuck you Toby Keith”

2003, precis efter att Georg W Bush skickat in trupper i Irak står det amerikanska count­rybandet Dixie Chicks på scen i London. Sångerskan Nathalie Maines säger till publiken: ”We just want you to know that we’re on the good side. We don’t want this violence, we don’t want this war. We’re ashamed that the president’s from Texas.” Det gjorde människor i USA rasande. Fullständigt bindgalna. Dixie Chicks blev bojkottade av radiostationer. Skivor brändes. Machosnubben Toby Keith skrev låten ”Courtsey of red, white and blue” (lyssning ej nödvändig) med den sofistikerade textraden ”An’ you’ll be sorry that you messed with the U.S. of A.’Cos we’ll put a boot in your ass, it’s the American way”, och bytte under konserter ut ordet ”your” mot ”Nathalie Maines”. Hon svarade med att ha på sig tröjor med bokstäverna F U T K. Fuck You Toby Keith. Jag älskar dem för att de inte tog förnedring och hat med förväntad värdighet utan svarade med ilska. De blev mordhotade.  

Tre år senare sjunger Maines:

And how in the world can the words
that I said, 

Send somebody so over the edge. 

That they’d write me a letter, 

Sayin’ that I better shut up and sing, 

Or my life will be over.

Det här skulle egentligen vara en text om Dixie Chicks, vad man får säga i offentliga rum och konsekvenser. Om hur public service i Sverige i dag inte tillåter låtar som kritiserar strukturell rasism och hur Sverige styrs. Om det skeva i vad som får sägas och inte får sägas och motstånd som slås ned. 

Jag ville skriva om upprymdheten jag känner när jag ser dokumentären Shut up and sing om Dixie Chicks. Om när de 2006 står på samma scen i London där sångerskan Nathalie Maines gjorde det ödesmättade uttalandet. Back to the scene of the crime. De har funderat på vad de ska säga, säger hon. Efter allt som har hänt. Det är som om luften vibrerar i rummet just nu. I efterdyningar av en chock som var så stor. En kris som inte har lagt sig helt. 

I thought a lot about what I was gonna say tonight. If I was gonna say something at all. And I just wanna say ”We’re ashamed that the president is from Texas.” 

Jag kan inte se den scenen utan att något stort slår ut i bröstet på mig. Tårögd. Blinkar bort mascaran. 

Det här skulle bli en text om hur stort det är att vägra backa. Dixie Chicks vägrade att ta avstånd från sina ord och skrev i stället låten ”Not ready to make nice” som en ljuvlig örfil till alla som krävt ursäkter. Inget annat svar kunde vara bättre. De är fortfarande helt övertygade om att vad de gjorde var helt rätt. Och under sina pampiga stråkar, så arga och fyllda av smärta. För det gör ont att bli utsatt och det gör ont att kämpa. 

Forgive? Sounds good. Forget? I’m not sure I could. They say time heals everything. But I’m still waiting. I’m through with doubt. There’s nothing left for me to figure out. I’ve paid a price. And I’ll keep paying.

Jag vet inte om den texten kan skrivas längre. Det är svårt att fokusera. Jag är för jävla förbannad. Jag brukar visserligen skriva känslosamt. Det här hänt att män, både till höger och vänster, har anklagat mig för att inte kunna skriva just därför. Efter en text om hur Beyoncé gör feminism fick jag höra att en vänster som inte kan framföra sina argument sakligt är inte en vänster man kan lita på. För politik är inte känslor. Dra åt helvete är allt jag har att säga om det. Du kan fortsätta tillskriva mig hysteri i all evighet. Men du kommer aldrig att vinna.  

Läget i Sverige är så akut. Vi har varit på väg mot smärtpunkten så länge även om blindheten legat över landet som en dimma. Det rasar i världens mest jämställda land där alla är färgblinda. 

Kent Ekeroth bjuds in för att tala på skolor. Landstinget tillåter Jimmie Åkesson att besöka en geriatrisk avdelning på ett sjukhus. Ett ställe som måste få vara en fredad plats. En butikschef slänger vatten på en tiggande kvinna som sitter utanför hans butik. En slentrianmässig lögn om att tvätta fönstren i ett patetiskt försök att dölja sitt förakt. Ledarskribenter på dagstidningar som har privilegiet att inte behöva ha en maktanalys för att överleva i vardagen gnäller över att unga rasifierade kvinnor skapar ett separatistiskt utrymme för sig själva. Vad är det ens att tjafsa om? De skapade ett rum som behövdes. Hur svårt ska det vara att förstå att saker kan vara bra även om de inte inkluderar mig? Romer vräks och bussas iväg till Rumänien. Det är svårt att inte tänka att vi håller på att gå under. 

Det har varit svårt att tänka på annat än misshandeln i Malmö den 8 mars och vad som skrevs. ”Höger och vänsterextremister drabbade samman.” Som om det var ömsesidigt. Som om vissa människor har gjort sig förtjänta av våld. Tanken om självförsvar som sakta suddats ut. Uppfattningen om neutralitet skapar och upprätthåller lögner. Diskurser som säger ”Alla är lika goda kålsupare” och ”Våld är våld är våld”. Mitt hjärta darrar av ilska när jag tänker på det. 

Det går inte att ha överseende med hur polisen har slarvat. Det går inte att ha överseende med hur media hanterat det som pågår. Oavsett om det är inkompetens, lathet eller intention så bidrar det till samma sak. Det underlättar för fascismen att sprida sig. Jag trodde vi hade kommit längre än att upprepa gamla klyschor men tydligen inte. Tystnad är inte neutralitet oavsett vad Sveriges skamfyllda historia vill hävda. 

Min vän säger ”Kommer ni ihåg när en kunde vara irriterad på att folk tog billiga poänger på att vara emot nazism? Nu är folk inte ens det.” Det är simpelt och så absurt. Det är tydligt hur allt har förskjutits. Hur SD tillåtits sätta agendan för samtalen i de offentliga rummen så länge att fascism har normaliserats. Men det är nog nu. Jag blundar och tänker på Dixie Chicks i sin rosa turnébuss med stjärnor i taket. Six strong hands on the steering wheel. Längtar efter en öppen himmel och orangefärgat kvällsljus på en motelltrappa i Savannah, Georgia. 

Det tar energi att vara arg. Ibland är ilskan konstruktiv men den gör en utmattad. Jag försöker tänka på bra saker. Min syster säger: ”Tänk på alla som fortsätter att kämpa”. Alla som visar solidaritet genom bilder, ord, demonstrationer och handling. Som fortsätter att markera. Jag tänker på alla som dök upp utanför matbutiken i Majorna för att visa sitt stöd för kvinnan som fick vatten över sig. Jag tänker på kollegorna som backar upp läkarens beslut att inte släppa in Jimmie Åkesson på avdelningen. Eleverna som säger ifrån mot Kent Ekeroths besök. På de som klistrar upp hjärtan och lämnar blommor vid skolor och moskéer efter hatbrott. Jag tänker på Soraya Post och Viktoria Kawesa. På Athena Farrokhzad, hur hon inspirerar mig att fortsätta skriva. Alltid fortsätta skriva. 

Jag utvecklar strategier för att orka. En av dem är att dagdrömma. Att samla bilder inombords som jag kan sjunka tillbaka in i för att hämta kraft. Ibland känns det världsfrånvänt. Som om platserna i mig och platserna utanför är så disparata. Ofta tänker jag att jag borde skriva mer, engagera mig mer och läsa på dygnet runt. Som om det inte fanns sömn. Men man går sönder då. Så jag ser kulturkonsumtion och fantasier som en viktig del i ett ständigt pågående politiskt arbete. Jag tänker på Audre Lorde och hur hon säger: ”Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and it’s an act of political warfare.” 

Jag samlar på bra kvinnor att tänka på, lyssna på, inspireras av. Som Nathalie Maines. Hennes röst. Den tröstar mig, så som Emmylou tröstade mig när jag var liten och älskade för hårt och för skevt. Kvinnoröster och texter om brustna hjärtan som förstärker allt inuti. Det är härligt att gå upp i det fullständigt. Jag tänker på alla tjejer som är med på remixen av Linda Piras ”Knäpper mina fingrar”. Jag svimmade nästan när jag såg videon första gången. Helt jäkla golvad av alla dessa fantastiska. Jag kollar om alla avsnitt av Veep i väntan på att det ska komma nya. Vägrar kolla snubbiga saker som True Detective. Jag sjunger med Beyoncé, sjunger att jag är Flawless och jag vaknade upp så här. Känner hur det fyller mig med styrka. Jag tänker på hur Kakan Hermansson sjöng Not ready to make nice i tv-programmet Jills Veranda. Hur modig hon var där i Nashville. Hur hon strålade. Var arg. Menade varje ord. 

Jag lyssnar på Dixie Chicks för att rensa min tankar. Det känns som att åka bil genom The Catskills med människor jag älskar. Mot en brygga och ett hus fullt av uppstoppade djur. Stanna och köpa vodka i en timmerstuga, övertala pryda amerikaner att det är okej att bada naken om natten och tvätta håret i sjövatten. Det känns som att somna i baksätet med bara ben och lugn i kroppen. Och som att ha någon som väntar på mig på andra sidan Atlanten.  

När jag skriver det här ser jag bilder från demonstrationerna i Göteborg och Malmö. Det var tiotusen i Malmö. Bilder från Sydafrika, från Tyskland påminner mig om solidariteten är internationell. Det var inte bara något mina föräldrar sade. Det är fantastiskt och det finns hopp. Och jag läser på sociala medier att Showan gör framsteg på sjukhuset i Malmö och kanske har vaknat. Jag vill att han ska veta att vi är många som fortfarande är jävligt förbannade och inte redo att backa än. För jag är fylld av en känsla av att detta bara är början och när Nathalie sjunger ”I’m not ready to make nice, not ready to back down, I’m still mad as hell, and I don’t have time to go round and round and round”, känner jag ja, precis så. Precis just nu. Precis så. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad