2003, precis efter att Georg W Bush skickat in trupper i Irak står det amerikanska countrybandet Dixie Chicks på scen i London. Sångerskan Nathalie Maines säger till publiken: ”We just want you to know that we’re on the good side. We don’t want this violence, we don’t want this war. We’re ashamed that the president’s from Texas.” Det gjorde människor i USA rasande. Fullständigt bindgalna. Dixie Chicks blev bojkottade av radiostationer. Skivor brändes. Machosnubben Toby Keith skrev låten ”Courtsey of red, white and blue” (lyssning ej nödvändig) med den sofistikerade textraden ”An’ you’ll be sorry that you messed with the U.S. of A.’Cos we’ll put a boot in your ass, it’s the American way”, och bytte under konserter ut ordet ”your” mot ”Nathalie Maines”. Hon svarade med att ha på sig tröjor med bokstäverna F U T K. Fuck You Toby Keith. Jag älskar dem för att de inte tog förnedring och hat med förväntad värdighet utan svarade med ilska. De blev mordhotade.
Tre år senare sjunger Maines:
”And how in the world can the words
that I said,
Send somebody so over the edge.
That they’d write me a letter,
Sayin’ that I better shut up and sing,
Or my life will be over. ”
Det här skulle egentligen vara en text om Dixie Chicks, vad man får säga i offentliga rum och konsekvenser. Om hur public service i Sverige i dag inte tillåter låtar som kritiserar strukturell rasism och hur Sverige styrs. Om det skeva i vad som får sägas och inte får sägas och motstånd som slås ned.
Jag ville skriva om upprymdheten jag känner när jag ser dokumentären Shut up and sing om Dixie Chicks. Om när de 2006 står på samma scen i London där sångerskan Nathalie Maines gjorde det ödesmättade uttalandet. Back to the scene of the crime. De har funderat på vad de ska säga, säger hon. Efter allt som har hänt. Det är som om luften vibrerar i rummet just nu. I efterdyningar av en chock som var så stor. En kris som inte har lagt sig helt.
”I thought a lot about what I was gonna say tonight. If I was gonna say something at all. And I just wanna say ”We’re ashamed that the president is from Texas.”
Jag kan inte se den scenen utan att något stort slår ut i bröstet på mig. Tårögd. Blinkar bort mascaran.
Det här skulle bli en text om hur stort det är att vägra backa. Dixie Chicks vägrade att ta avstånd från sina ord och skrev i stället låten ”Not ready to make nice” som en ljuvlig örfil till alla som krävt ursäkter. Inget annat svar kunde vara bättre. De är fortfarande helt övertygade om att vad de gjorde var helt rätt. Och under sina pampiga stråkar, så arga och fyllda av smärta. För det gör ont att bli utsatt och det gör ont att kämpa.
”Forgive? Sounds good. Forget? I’m not sure I could. They say time heals everything. But I’m still waiting. I’m through with doubt. There’s nothing left for me to figure out. I’ve paid a price. And I’ll keep paying.”
Jag vet inte om den texten kan skrivas längre. Det är svårt att fokusera. Jag är för jävla förbannad. Jag brukar visserligen skriva känslosamt. Det här hänt att män, både till höger och vänster, har anklagat mig för att inte kunna skriva just därför. Efter en text om hur Beyoncé gör feminism fick jag höra att en vänster som inte kan framföra sina argument sakligt är inte en vänster man kan lita på. För politik är inte känslor. Dra åt helvete är allt jag har att säga om det. Du kan fortsätta tillskriva mig hysteri i all evighet. Men du kommer aldrig att vinna.
Läget i Sverige är så akut. Vi har varit på väg mot smärtpunkten så länge även om blindheten legat över landet som en dimma. Det rasar i världens mest jämställda land där alla är färgblinda.
Kent Ekeroth bjuds in för att tala på skolor. Landstinget tillåter Jimmie Åkesson att besöka en geriatrisk avdelning på ett sjukhus. Ett ställe som måste få vara en fredad plats. En butikschef slänger vatten på en tiggande kvinna som sitter utanför hans butik. En slentrianmässig lögn om att tvätta fönstren i ett patetiskt försök att dölja sitt förakt. Ledarskribenter på dagstidningar som har privilegiet att inte behöva ha en maktanalys för att överleva i vardagen gnäller över att unga rasifierade kvinnor skapar ett separatistiskt utrymme för sig själva. Vad är det ens att tjafsa om? De skapade ett rum som behövdes. Hur svårt ska det vara att förstå att saker kan vara bra även om de inte inkluderar mig? Romer vräks och bussas iväg till Rumänien. Det är svårt att inte tänka att vi håller på att gå under.
Det har varit svårt att tänka på annat än misshandeln i Malmö den 8 mars och vad som skrevs. ”Höger och vänsterextremister drabbade samman.” Som om det var ömsesidigt. Som om vissa människor har gjort sig förtjänta av våld. Tanken om självförsvar som sakta suddats ut. Uppfattningen om neutralitet skapar och upprätthåller lögner. Diskurser som säger ”Alla är lika goda kålsupare” och ”Våld är våld är våld”. Mitt hjärta darrar av ilska när jag tänker på det.
Det går inte att ha överseende med hur polisen har slarvat. Det går inte att ha överseende med hur media hanterat det som pågår. Oavsett om det är inkompetens, lathet eller intention så bidrar det till samma sak. Det underlättar för fascismen att sprida sig. Jag trodde vi hade kommit längre än att upprepa gamla klyschor men tydligen inte. Tystnad är inte neutralitet oavsett vad Sveriges skamfyllda historia vill hävda.
Min vän säger ”Kommer ni ihåg när en kunde vara irriterad på att folk tog billiga poänger på att vara emot nazism? Nu är folk inte ens det.” Det är simpelt och så absurt. Det är tydligt hur allt har förskjutits. Hur SD tillåtits sätta agendan för samtalen i de offentliga rummen så länge att fascism har normaliserats. Men det är nog nu. Jag blundar och tänker på Dixie Chicks i sin rosa turnébuss med stjärnor i taket. Six strong hands on the steering wheel. Längtar efter en öppen himmel och orangefärgat kvällsljus på en motelltrappa i Savannah, Georgia.
Det tar energi att vara arg. Ibland är ilskan konstruktiv men den gör en utmattad. Jag försöker tänka på bra saker. Min syster säger: ”Tänk på alla som fortsätter att kämpa”. Alla som visar solidaritet genom bilder, ord, demonstrationer och handling. Som fortsätter att markera. Jag tänker på alla som dök upp utanför matbutiken i Majorna för att visa sitt stöd för kvinnan som fick vatten över sig. Jag tänker på kollegorna som backar upp läkarens beslut att inte släppa in Jimmie Åkesson på avdelningen. Eleverna som säger ifrån mot Kent Ekeroths besök. På de som klistrar upp hjärtan och lämnar blommor vid skolor och moskéer efter hatbrott. Jag tänker på Soraya Post och Viktoria Kawesa. På Athena Farrokhzad, hur hon inspirerar mig att fortsätta skriva. Alltid fortsätta skriva.
Jag utvecklar strategier för att orka. En av dem är att dagdrömma. Att samla bilder inombords som jag kan sjunka tillbaka in i för att hämta kraft. Ibland känns det världsfrånvänt. Som om platserna i mig och platserna utanför är så disparata. Ofta tänker jag att jag borde skriva mer, engagera mig mer och läsa på dygnet runt. Som om det inte fanns sömn. Men man går sönder då. Så jag ser kulturkonsumtion och fantasier som en viktig del i ett ständigt pågående politiskt arbete. Jag tänker på Audre Lorde och hur hon säger: ”Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and it’s an act of political warfare.”
Jag samlar på bra kvinnor att tänka på, lyssna på, inspireras av. Som Nathalie Maines. Hennes röst. Den tröstar mig, så som Emmylou tröstade mig när jag var liten och älskade för hårt och för skevt. Kvinnoröster och texter om brustna hjärtan som förstärker allt inuti. Det är härligt att gå upp i det fullständigt. Jag tänker på alla tjejer som är med på remixen av Linda Piras ”Knäpper mina fingrar”. Jag svimmade nästan när jag såg videon första gången. Helt jäkla golvad av alla dessa fantastiska. Jag kollar om alla avsnitt av Veep i väntan på att det ska komma nya. Vägrar kolla snubbiga saker som True Detective. Jag sjunger med Beyoncé, sjunger att jag är Flawless och jag vaknade upp så här. Känner hur det fyller mig med styrka. Jag tänker på hur Kakan Hermansson sjöng Not ready to make nice i tv-programmet Jills Veranda. Hur modig hon var där i Nashville. Hur hon strålade. Var arg. Menade varje ord.
Jag lyssnar på Dixie Chicks för att rensa min tankar. Det känns som att åka bil genom The Catskills med människor jag älskar. Mot en brygga och ett hus fullt av uppstoppade djur. Stanna och köpa vodka i en timmerstuga, övertala pryda amerikaner att det är okej att bada naken om natten och tvätta håret i sjövatten. Det känns som att somna i baksätet med bara ben och lugn i kroppen. Och som att ha någon som väntar på mig på andra sidan Atlanten.
När jag skriver det här ser jag bilder från demonstrationerna i Göteborg och Malmö. Det var tiotusen i Malmö. Bilder från Sydafrika, från Tyskland påminner mig om solidariteten är internationell. Det var inte bara något mina föräldrar sade. Det är fantastiskt och det finns hopp. Och jag läser på sociala medier att Showan gör framsteg på sjukhuset i Malmö och kanske har vaknat. Jag vill att han ska veta att vi är många som fortfarande är jävligt förbannade och inte redo att backa än. För jag är fylld av en känsla av att detta bara är början och när Nathalie sjunger ”I’m not ready to make nice, not ready to back down, I’m still mad as hell, and I don’t have time to go round and round and round”, känner jag ja, precis så. Precis just nu. Precis så.
