Cirkeln är inte alls sluten

Krönika

Jag läser. Jag läser om hur indiska textil­arbetare i Faridabad förlorar gång på gång, det kostar pengar, det kostar blod, det är tung läsning. Jag läser om hur indiska textilarbetare och amerikanska bilarbetare bestämmer sig för att inte gå ut i stora öppna strider på sina arbetsplatser. I indiernas fall drar de korrumperade facken igång strejker de vet att de kommer att förlora. Företaget säger att de ska sparka 600 arbetare. Det blir strejk och därefter repression mot de stridbaraste arbetarna. Företaget nöjer sig med att sparka 300 arbetare, vilket de tänkt hela tiden, och facket jublar över sin seger. Detta händer gång på gång, år efter år. Till slut låter man sig inte provoceras till öppen strid längre. Man stannar på jobbet och får hem sin lön, men man producerar så lite som möjligt. Man underpresterar. För att använda amerikanernas ord: man kör fabriken baklänges. Det funkar! Äntligen en riktig seger. Fan, det här kan vi också göra, på mitt jobb.

På jobbet, ett hotellkök, satte kökschefen upp ett nytt schema. Vi ska klara samma jobb med färre timmar, är det tänkt. Blickarna riktas först mot timmisarna. Det är deras timmar som ryker. Men angreppet gäller oss alla. Vi som är kvar får jobba för två.

Då är det nog. Medan bruset från diskmaskinen gör att vi kan prata utan att någon chef hör så enas vi om att dra ned på tempot. Servicen vill att vi ska låta underprestationen drabba lunchen så inte dricksen blir lidande. Det är rimligt, så gör vi. Det funkar! Efter två veckors kaos får vi tillbaka timmarna. Seger!

Historien om hotellköket blir nedskriven. Den publiceras i antologin Hopsnackat tillsammans med mängder av andra segrar. Jag läser om något jag själv varit med om. Jag skriver en roman som utspelar sig i ett restaurangkök. Karaktärerna drar ned på tempot för att rädda jobben, de underpresterar för att inte bli underbemannade. Romanen publiceras och andra läser.

Hopsnackat sätts upp som teater och jag sitter på premiären och ser en scen jag själv varit med om, som tog två veckors konspirerande och underpresterande, spelas upp på fem minuter. Det är imponerande. Nu är jag åskådare till min egen historia. Cirkeln är sluten, tänker jag. Och någonstans i publiken sitter det människor som tänker: ”Fan, det här kan vi göra på mitt jobb”.

Efter teaterns slut går vi ut och dricker öl tillsammans. En tjej berättar att hon fått mod av texterna i Hopsnackat och tagit strid på sitt jobb tillsammans med sina arbetskamrater.

Cirkeln är inte alls sluten. Det är inte en cirkel utan en spiral av mod och inspiration som löper vidare. För de flesta kanske det börjar med en historia i fikarummet, för andra med en teaterföreställning. För mig började det med läsning.

Och nu skriver jag det här till dig.