Arbetarna som tar sig an byken

Det är en kall morgon i ett industriområde strax utanför centrala Eskils­tuna. Inne i tvätteriföretaget Berendsens enorma lokaler är arbetet i full gång i en behaglig värme på 23 grader. Varje dag tvättas här 45–50 ton textilier och cirka 115 000 artiklar levereras till kunderna – sjukhus, vårdcentraler, hotell och restauranger.

En av dem som stämplat in är tvätterioperatören Britt Eklund. Arbetskläderna består av en ljus skjorta, tygbyxor och skor. Hon började sitt pass med att kolla hur arbetsschemat såg ut och promenerade sedan genom den stora lokalen som domineras av vagnar fulla med nytvättade textilier, mangelmaskiner och torktumlare. Högt upp i taket hänger långa rader av nytvättade skjortor och jackor på galgar som åker på en räls. Det slamrar, brummar och piper i lokalen. 

Britt Eklund ställer sig vid en galgstation där hon hänger upp fuktiga patientskjortor och byxor på galgar. Målet är att varje person ska galga 260 plagg i timmen. De upphängda plaggen far iväg på en bana och åker igenom en värmetunnel där de ångas och sedan upp i taket där de torkar.

Under dagen kommer Britt Eklund att alternera mellan galgstationen och sorteringen en våning upp. Bäst trivs hon vid sorteringen där det är lite mindre buller och bättre möjligheter att röra på sig. Hon säger att man lär sig arbetsuppgifterna här på en dag och att möjligheterna att stiga i graderna på företaget är obefintliga. Det bästa med jobbet är ­arbetskamraterna.

– Det här är en multikulturell arbetsplats med människor från alla möjliga länder, vilket jag gillar. Man pratar och umgås och får nya intryck. Oftast är jag ganska trött efter jobbet, en anledning till det är min sjukdom, säger hon.

Britt Eklund är halvtidssjukskriven för hypermobilitetssyndrom, en sjukdom som innebär att lederna rör sig för mycket vilket gör att musklerna ansträngs. Hon lever med en ständig värk. För ett par år sedan knäppte det plötsligt till i ryggen när hon böjde sig ned vid mangelstationen. Hon kunde inte röra sig och hade väldigt ont. Efter en veckas sjukskrivning omplacerades hon till kundtjänst, en arbetsuppgift som varvades med jobb på lagret. De nya uppgifterna, som inte var lika repetitiva och monotona, gjorde hennes kropp gott. Men efter sex månader gjordes en omorganisation och Britt Eklund flyttades tillbaka till de gamla sysslorna vid tvätten.

– Jag fick ont och var heltidssjukskriven till och från under fem års tid, säger hon.

Men sedan ett par år är hon tillbaka på halvtid och har sju år kvar till pension.

– Jag hoppas klara av att jobba fram till dess.

Hon berättar att hon tidigare i livet fastnade i den klassiska kvinnofällan där hon under många år var hemma med sina barn med maken som familjeförsörjare.

– Det ångrar jag i dag, min pension lär bli liten, säger Britt Eklund, som tjänar 20 700 kronor i månaden.

Hon tittar på klockan. Snart dags för rast.
 

Bredvid Britt Eklund står 21-åriga Emelie Stödberg. Hon är inhyrd från ett bemanningsföretag och har jobbat på Berendsen till och från under två och ett halvt års tid. Hennes inkomster varierar beroende på var och hur mycket hon arbetar.

– Ibland händer det att folk blir irriterade för att man är ny, men så är det nog på de flesta jobb, säger Emelie Stödberg.

Hon påpekar att folk ändå är schysta mot henne.
En nackdel med jobbet är alla ljud, tycker hon.

– Har man inte varit här på ett tag så störs man av det, men nu är jag så van att jag knappt tänker på det.

I framtiden vill Emelie Stödberg skaffa sig en utbildning och eventuellt arbeta på lager. Nu sparar hon pengar till en egen lägenhet och en resa till Thailand.

– Jag vill leva livet och komma ut i världen, säger hon samtidigt som hon fäster en skjorta på galgen som susar iväg på rälsen.

Det har blivit tid för rast och folk lämnar sina poster för en kvarts vila med kaffe.
I fikarummet är det lugnt. Folk sitter tysta vid sina koppar, och framme vid kaffeautomaten pratar folk lågmält med varandra. Den bullriga miljön ute på golvet gör arbetarna trötta och de tar chansen att vila öronen en stund.

Arbetsprocessen på tvätteriet ser i korthet ut som följer:
tygsäckar fulla med smutstvätt från kunderna kommer med lastbilar som lastas av vid kajen. Tvätten läggs i vagnar som med truck körs ut i lokalen och läggs upp på rullband. Textilerna åker upp på rullbanden till sorteringen där lakan, handdukar, skjortor och andra textilier separeras och kastas i rör som hamnar i olika säckar. Säckarna, som åker på en räls uppe i taket, stannar vid någon av de gigantiska tvättmaskinerna där de öppnas automatiskt och åker ned. Efter tvätt förs tvätten ned en våning där den manglas, ångas, viks och slutligen hamnar på vagnar som dras manuellt till lastkajen där chaufförer lastar in dem och kör ut till sjukhus, vårdcentraler, hotell och restauranger i främst Södermanland, Västmanland, Uppland och Dalarna.

För ett par år sedan hotades tvätteriet av stora neddragningar. Anledningen var att flera landsting planerade att gå ihop och investera i ett tvätteri i Dalarna.

– Det var en tuff tid, säger Britt Eklund. 

– Vi hade kunnat förlora våra jobb, men så blev det som tur var inte och nu hoppas vi
i stället på nyanställningar till våren då vi faktiskt fått fler kunder.

Hon är engagerad i IF Metalls facklubb som styrelseledamot och sekreterare och säger att i stort sett alla hennes arbetskamrater är med i facket.

– Vi har nästan alla samma arbetsuppgifter och ingen har högre status än någon annan. Som individer blir vi lätt sårbara gentemot arbetsgivaren och då behöver man vara ett kollektiv. De vanligaste frågorna som fackklubben driver handlar om övertid, minimilöner och nyanställningar. Under de senaste åren har det skett effektiviseringar och neddragningar vilket gjort att stressen ökat, säger hon.

– Vi jobbar mer än tidigare och det
har också påverkat tryggheten. Många av dem som varit här länge känner sig överkörda.

De vanligaste arbetsrelaterade skadorna är enligt Britt Eklund värk i axlar, rygg och händer. Hon säger att många av hennes arbetskamrater har värk av något slag. Ett par stycken har drabbats av karpaltunnelsyndrom vilket innebör att nerver i handen kommer i kläm. Man får svårt att greppa med händerna och får värk i armar och axlar.

Rasten är slut och arbetarna går ut till sina stationer. Vid packningen är det lite mindre buller än i övriga lokalen. Bland hyllorna står 59-årige Lennart Engqvist med en packnota i handen och plockar i ordning rena lakan, filtar och underkläder på en vagn. Vagnen ska sedan dras till lastkajen som ligger ett tiotal meter bort där den tas om hand av en lastbilschaufför som kör ut till kunderna. Lennart Engqvist har arbetat här i 32 år och sett många förändringar under åren. När han började var man dubbelt så många anställda.

 

– Lokalerna är nog ungefär lika stora som för 30 år sedan, men det är en bättre arbetsmiljö i dag. Även om det fortfarande är mycket lyft så var det ännu mer tungjobbat tidigare då vi till exempel hade längre sträckor att gå med vagnarna. Det är också mer maskiner i dag, fram till för bara några år sedan vek man handdukar för hand, säger Lennart Engqvist och rullar vidare med sin vagn.

Uppe på våning två vid lastkajen står en man i färd med att koppla ihop vagnar fulla med smutstvätt. Dessa levereras sedan med truck in till lokalen där ett par personer lastar upp kläderna på två rullband. Smutstvätten hamnar sedan på sorteringen där folk ser till att plaggen hamnar i rätt smutstvättpåse. Ljudbilden här är än mer bullrig än på nedervåningen vid galgstationen och vikningen. Truckar susar runt över lokalen. Uppe i taket gnisslar det från rälsen med tvättsäckar, de jättelika tvättmaskinerna brummar och emellanåt piper det från ett larm. Personalen arbetar koncentrerat med diverse uppgifter. Det pratas inte så mycket och när det görs står man nära varandra för att höras. 

Vid ett av rullbanden på sorteringen står 60-åriga Kerstin Petterson. De olika tex­tilierna slängs i rör som åker ned i säckar
som sedan levereras till tvättmaskinerna.

– Det var tänkt att jag skulle arbeta här i åtta veckor men det blev 25 år, säger Kerstin Petterson och skrattar.

Hon sorterar filtar och lakan, medan arbetskamraterna har andra plagg som de fångar upp och sorterar. Var tionde minut tar hon några steg åt sidan och sorterar andra slags plagg. Under dagen alternerar hon mellan sorteringen och att hänga upp kläder på galgar.

– Där nere vid galgarna står man stilla hela tiden och det är så enormt tråkigt, här får man i alla fall röra på sig.

Det bästa med jobbet tycker hon är arbetskamraterna. Det sämsta är oljudet och lönen. Efter skatt får hon ut 15 000–16 000 kronor per månad.

– Det är uruselt efter 25 år här. Man ska bara jobba mer och tjäna mindre. Det blir inte mycket pengar över.

Hon ser fram emot pensionen, säger hon.

– Jag har inget särskilt fritidsintresse, man är så trött efter jobbet, nästan golvad när man kommer hem. Något problem med sömnen har jag då inte.

På ett bord intill bandet står ett antal hinkar fyllda med pennor, kanyler, glasögon, namnbrickor och stetoskop. Det är saker som glömts kvar av hotell- och sjukhuspersonalen i skjortfickor och byxor. Det märkligaste som dykt upp på banden är en fot, men någon hink för upphittade kroppsdelar tycks inte vara nödvändig.

Sevan Soresh är 30 år. Han går omkring bland gigantiska tvättmaskiner och vagnar med smutstvätt. Över hans huvud hänger långa rader av säckar på en räls i taket. I handen bär han en två meter lång käpp. Han bevakar om säckarna i taket fastnar eller om någon av de fem tvättmaskinerna larmar. Vissa fel vid maskinerna kan han åtgärda själv, i annat fall kontaktas en tekniker. Han kan inte lyssna på radio eller bära öronskydd utan måste vara idel öra ifall något händer.

– Blir det stopp på maskinerna här så får de andra inga kläder att vika eller hänga upp, då stannar allt upp, säger Sevan Soresh.

Han kom till Sverige från Irak i slutet av 2007. På dagarna pluggade han svenska för invandrare och på kvällarna arbetade han som bartender. Efter ett par år på ett bemanningsföretag, där han bland annat jobbade på Berendsen, fick han fast anställning i slutet av förra året. På frågan om vad som är det bästa med jobbet blir han tyst en lång stund.

– Kanske att jag får röra på mig. Jag gillar att arbeta och försöker spara ihop pengar. I framtiden vill jag köpa hus och en fin bil, helst en Lamborghini. För att ha råd med det måste jag jobba på, säger han, ursäktar sig och försvinner iväg.

En säck hade fastnat uppe i taket. Med käppen till hjälp petar Sevan Soresh loss säcken som genast glider mot en av tvättmaskinerna. Nackdelar med jobbet tycker han är lönen. Han tjänar 19 300 kronor i månaden vilket är under fackets ambition med 20 000 kronor som minimilön. Han är medlem i facket och tycker det är självklart att vara med.

– Facket är bra för att skydda arbetaren mot alla möjliga konflikter, med arbetsgivaren eller när det gäller tjafs med arbetskamrater, säger han.

Sedan vinkar han ursäktande med handen när han svarar i den ringande arbetstelefonen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad